Reserapport del 1
Att åka till England och titta på fotboll brukar ofta ge en del annorlunda upplevelser. Denna gång var inget undantag.
"Jag antar att du vet att matchen är flyttad till onsdag." Det tog ett par sekunder att ta till sig innebörden i meningen och min första tanke var att min forumkompis skämtade, men insåg snabbt att så viktiga saker skämtar man inte om. Snabbt surfade jag in på Derbys hemsida och kollade och fick tyvärr bekräftat att det jag inte ville tro var sant.
Jag satt på sängen på vårt hotellrum i London. Allt kändes perfekt fram till detta ögonblick; all logistik hade funkat perfekt på resan och vi hade precis konstaterat att hotellrummet var bra, till och med sängarna var sköna. Dagen efter hade vi att se fram emot Brentford-Derby, men det stora målet för resan var ju hemmamatchen i Derby mot Blackburn. Yngste sonen hade tidigare sett en bortamatch, men nu skulle inramningen och atmosfären och trycket på iPro-stadium få upplevas. Flera supportrar gillar bortamatcherna bäst, men jag ser mycket hellre Derby hemma och brukar gå dit minst en timme före matchstart för att insupa atmosfären, kanske springa på känt folk utanför arenan och hinna ta en massa foton. När sedan "Steve Bloomer's watching" spelas så är känslan obeskrivligt härlig.
Sonen är Derbysupporter under upplärning. Redan som 5-åring fick han sin första Derbytröja, men likt många kompisar slank han sedan in på Barcelonaspåret. Dock har han alltid följt Derby också (det har varit oundvikligt ...) och sakta fått ett allt större intresse. Han har mognat skulle jag vilja säga. Där vi nu satt med långa ansikten på hotellrummet får man nog säga att han mognat mer än jag för han tog beskedet med fattning. Jag försökte tänka på miljöförstöring, sjukdomar och flyktingkris, men inte ens faktumet att Donald Trump kan bli en världsledare kunde just då mäta sig med det ödet vi ställts inför, tyckte jag.Tågbiljetter till Derby, flygbiljetter osv var inte ombokningsbara, men man kunde ju så klart köpa nya. Så nära inpå skulle det dock kosta väldigt mycket, så efter att par timmars funderande och surfande var det bara att inse att det inte skulle bli mer än Brentfordmatchen. Efter ett tag insåg jag att denna resa, som var bokad och planerad redan i oktober mycket väl kunde slutat helt utan match. Både Brentford och Derby skulle ju bli utslagna ur FA-cupen (detta hade jag missat i oktober) och kanske var detta en bestraffning från högre makter - jag jublade när Derby blev utslaget av Man U och det ska man inte göra som Derbysupporter.
Tyvärr var det den denna usla cup, som gjorde att vi istället missade hemmamatchen eftersom Blackburns cupmatch mot West Ham flyttades till söndagen och därmed blev deras vila för kort till tisdagen då Derby-Blackburn skulle spelat.
Denna anledning fick jag mig förklarad av ingen mindre än Derby Evening Telegraphs fotbollsskribent Steve Nicholson. När vi anlände till Griffin Park, Brentfords arena i västra London (väldigt enkelt att ta sig dit med tunnelbana), så hade vi turen att promenera rakt på Derbys spelarbuss. Jag slet upp kameran och hann få en filmsnutt där Chris Martin, Tom Ince, Bradley Johnson och Markus Olsson gick ur bussen och in på arenan. Några supportrar stod framför oss, men det var bara några meter mellan oss och spelarna. "Heja Sverige! " skrek jag fyndigt när Olsson precis slank in genom arenadörren. Det var där, i den lilla gången, som Steve Nicholson dök upp och bytte ett par ord med några ärrade supportrar.
"Kan dom så kan väl jag" tänkte jag och frågade då som sagt om Blackburnmatchen. Han var väldigt vänlig och trevlig, Nicholson.
Steve Nicholson utanför Griffin Park.
När vi kom in på arenan, en timme före matchstart, så gjorde jag samma upptäckt som jag gjort på andra Londonarenor; sittplatserna är så otroligt trånga. Jag är medveten om att mina långa skånkar kräver en del utrymme, men här var det trångt även för min son. När matchen väl kom igång flyttade vi ett par hack och fick plats som hade tom plats bredvid.
Lee Grant och Mitchell kom ut först av alla och värmde ordentligt tillsammans med målvaktstränaren. Ett bra tag trodde jag att Grant hade petat Carson, men så var det ju inte. Undrar förresten vad Mitchell gjorde där överhuvudtaget eftersom han ju inte var med i 18-mannatruppen. Ganska otacksamt även för Grant att ha denna långa uppvärmning helt i onödan match efter match.
Övriga spelares entré möttes av spridda applåder. Spridda mest beroende på att det fortfarande var långt till matchstart och ganska glest på läktaren. Som vanligt blir man ju som bortasupporter hänvisad till plats bakom målet, vilket inte är den plats jag gillar bäst. Undantaget är när och om det görs mål.
Sista peppningen innan matchstart
Derby inledde klart bäst och drog upp flera lovande anfall mot målet på andra sidan. Jeff Hendrick var helt fri efter bara några minuter, men missade. Russell hade också en bra chans senare, men allteftersom tiden gick mattades Derbys spel av och Brentford kom mer och mer upp och hade ett par bra chanser. Christie nickade omotiverat till hörna en gång i oattackerat läge och fick sig en rejäl avhyvling av Keogh. Missnöjet började sakta växa på läktaren och det gnälldes bl a på Johnsons felpass. Just ett sådant var upprinnelsen till Brentfords ledningsmål i början av andra. Dock skulle jag vilja säga att felet var Hansons eftersom han inte på nåt vis mötte bollen, som snoddes precis framför fötterna på honom. Hanson hade annars inlett bra, men sedan slagit ett par felpass och snedsparkat en rensning till onödig hörna. Totalt sett precis över godkändnivån om jag får tycka. Därför blev jag överraskad när Wassall gav ynglingen rejält beröm efteråt och antydde at han kunde känna sig säker på en ny startplats mot Blackburn. I Thornes frånvaro kanske inte alternativen är så många och då är det väl lika bra att peppa den som måste spela...
Optimismen flödade inte direkt när vi kom i underläge och spelet antydde inte någon anstormning heller tiden efter målet. Det är ett år sedan vi senast kom i underläge och vände en match. Det var väldigt tyst i publiken förutom vissa frustrationsskrik vid misstag från spelarna. Martin kom in tidigt och när sedan Blackman och Ince också fanns på planen, så blev vårt tempo och vår anfallsfantasi en helt annan. Några solklara chanser kan jag dock inte minnas förrän Jeff Hendrick efter visst flipperstudsande blev fri och kunde kvittera. Därefter var det en match att minnas. Vi fortsatte att ösa på och när Christie tryckte in 2-1-målet exploderade läktaren. Jag stod med kameran i handen och fick faktiskt händelsen på skakig film. Tyvärr satt vi så mycket i hörnet att jag inte fick med när bollen gick i nät för då hade alla ställt sig upp, men jag fick med skytten. Samma sak otrolig nog vid sista målet. Det är inte ofta man lyckas fånga mål på dessa matcher, men på slutet av denna match kändes det som att det skulle hända saker hela tiden så jag hade kameran redo. Hemskt nog hände det saker på andra sidan också och 2-2 var väldigt nära vid ett par tillfällen.
Det var därför en oerhörd lättnad när Chris Martin istället kunde sätta dit 3-1 i 95:e minuten och avgöra matchen.
När matchen var slut var glädjen stor bland oss supportrar och när spelarna lämnade planen applåderade de mot oss som de brukar. Manager Darren Wassall gjorde likadant och vid gensvaret från publiken blev han extra exalterad och började fäkta med armarna och vände och gick plötsligt tillbaka in framför kortsidan igen där han fortsatte att skrika och gestikulera. Härligt att se!