Reserapport: We are staying up!
Ännu en påskresa stod för dörren, tre matcher skulle avnjutas på plats under fyra dagar. Som vanligt så stod Wimbledon i fokus för denna resa så två av tre matcher var med The Dons. Långfredagen var ämnad för Wimbledons match mot Newport ute i Kingston, påskaftonen så var Upton Park och West Ham i ett Londonderby mot Crystal Palace dagens huvudattraktion. Sist men inte minst så skulle resan avslutas med Wimbledons bortamatch mot Plymouth med en resa ner mot sydkusten.
Långfredagen
Klockan ringde i ottan på långfredagen utan för porten satt mina två resekamrater Johan och John och väntade i bilen. Favorit i repris var bland det första vi sade till varandra då vi för två år sedan även flydde påsken för det förlovade landet där vi byte målade ägg mot engelsk liga fotboll. Vi var alla precis som då uppe med tuppen för att hinna med första flyget från Arlanda till London City Airport där dagens första höjdpunkt stod för dörren AFC Wimbledon – Newport County på Kingsmeadow.
Efter att dagens första pint runnit ner på en väldigt okristlig tid som knappast skulle ge oss några medlemsförmåner hos IOGT-NTO* så började vi röra oss mot gaten för BA:s plan mot London.
Till min glädje så sprang vi på Colchester redaktion med Colo och Layer Road i spetsen som var på väg över för att se två matcher med The U:s. Vi han byta ett par ord och vår gemensamma nämnare med resan var att våra lag som båda huserade i botten skulle spela till sig ett nytt kontrakt och undvika en degradering. Allt för att slippa den skräckupplevelsen som vi ställdes mot under fjolårssäsongen mot Fleetwood när vi spelade med kniven på strupen i sista matchen.
Väl framme i det förlovade landets huvudstad så var det raka på spåret med DLR samt ett byte med tuben till vårt hotell som för det kommande två nätterna låg vid Goodge Street, ett stenkast från bland annat Covent Garden och The British Museum. Trots morgonflyget så var tiden knapp, väskorna fick lämnas i receptionen så att vi kunde börja röra oss mot Waterloo för tåget ut mot Kingston där väntade ett gäng engelska polare på vår ankomst. Puben The Bricklayers var mötesplatsen och ni svenskar som var med på vår senaste Swedons medlemsresa mot Accrington känner väl till denna pub. Pubägaren Zoe väntade även vår ankomst och dagen till ära hade hon även hängt upp vår fina Swedons flagga i sin kvarterspub.
Zoe och hennes hyllning på puben The Bricklayers
Inne på puben så tog vår engelska polare Steve alias Titters emot, smeknamnet har han erhållit efter sin liknelse med engelska blomsterexperten Alan Titchmarsh. Efter ett par snabba bärs samt lite snack om säsongen som delvis varit skral så var orden rätt så hårda mot tränaren Neil Ardley. Flera var kritiska mot hans stundtals defensiva uppställningar samt vår ineffektivitet att göra mål som helt konkret baserar sig på att våra anfallare inte håller måttet.
Efter ett par snabba pints så var vi tvungna att röra oss upp mot arenan där vi skulle sammanstråla med nästa sällskap samt att försöka slinka in på Kingsmeadow för att hänga upp vår Swedons flagga.
På väg ut från puben lämnade vi Titters och hand P.I.S.A gäng och med en vinkades Zoe bakom bardisken så förbytes grabbarnas glada miner mot lite argare blickar när ett stort antal Newport fans tog plats vid baren istället.
Två lätt förfriskade svenskar
Väl uppe vid arenan han vi med alla våra åtaganden med allt från matchbiljetter, hänga upp flaggan på The Ecohouse Stand samt att besöka Tel & Tav för att kolla över lite pins. Nu väntade vi bara in att Jim och Toby men bihang skulle ansluta för ett par sista pints innan avspark. Vi kom ganska tidigt överens om att vi skulle köra lite av en Football special och dra vidare ut efter matchen för att kröna kvällen med att beskåda John trycka i sig en vindaloo på lokala indierna Sesame samt även avsluta kvällen på Brinklayers med Zoe:s original till stammisar över ett par järn. Matchen i sig var viktig för båda lagen då både vi och Newport stred för nytt kontrakt och skulle påskhelgen klara sig utan förluster och flera andra resultat gå vår väg så skulle kontraktet vara säkrat.
Värmning inför avspark framför ett sjungande Ecohouse Stand
Oron klev dock på tidigt då Wimbledon inledde matchen bedrövligt, Newport tog tidigt tag i taktpinnen och satte en hög press som stressade oss till upprepade misstag.
Start elvan för dagen:
Worner
Fuller – Jones – Frampton – Fenlon
Nicholson – S Moore – Morris - Framcomb
Appiah – Midson
Newport som för dagen är en liten samlingspunkt för föredettingar som spelat i Wimbledon mönstrade fyra av fem gamla lirare. Christian Jolley, Lee Minshull, Max Porter och Ryan Jackson fanns alla med i gästernas start elva.
Wimbledon fick inget att stämma och mest utsatt för dagen var vänsterbacken Jim Fenlon som inte hade ett rätt för dagen, man kunde nästa se att han ledd av sin dåliga insats.
Helt rättvisst så inledde Newport målskyttet genom suveräne Chris Zebrovski efter 15 minuters spel. Wimbledons chanser i första var få då vi hade det svårt att hålla i bollen utan ständigt slarvade bort och försökte lyft långt på Appiah och Midson.
Ardley ändrade i samband med andra halvlek till en mera 4-3-3 uppställning där Jim Fenlon bytes ut mot Chris Arthur som tog över vänsterbacks positionen. Anfallaren Danny Hylton bytes in mot yttermittfältaren Nicholson som även han hade svårt för dagen.
Trots bytena fick vi en mardrömsstart på andra då Newport ökade på ledningen till 2-0 efter en straffspark där just nyinbytte Chris Arthur drog ner Jolley.
Detta blev som en väckarklocka för The Dons som tog tag i matchen, tre manna anfallet med nyss inkomna Hylton började se mera piggt ut och högerbacken Barry Fuller tog sig gång på gång upp på sin kant för att servera bollar till offensiven.
Utdelningen kom endast ett par minuter efter att Newport slagit in 2-0 bollen från elva meter. Nu blåste istället domaren för straff i andra riktningen efter en solklar hands som fick i princip hela Ecohouse Stand att lyfta på taket. Upp till straffpunkten klev inlånade anfallaren Kwesi Appiah och han gjorde inget misstag när han slog in reduceringen till 2-1 som för övrigt var hans första mål för klubben.
Wimbledon såg nu oerhört starka ut och kvitteringen låg nu nära gång på gång. Vi fick vänta till den 69:e matchminuten när George Framcomb drog på ett skott utanför boxen som via en deflektion letade sig in i nätet till 2-2.
Wimbledon går för 3-2
Laget fortsatte nu att mala på och vinstmålet var nära till hands men insidan av stolpen räddade Newport när Midson försökte sig på att avgöra med ett par minuter kvar på klockan.
Efter matchen var det obligatorisk samling i arenapuben för lite eftersnack där bland annat George Francomb utsågs till matchens lirare. Stor eloge även till Barry Fuller samt Danny Hylton som fick fart på anfallet efter hans energiinjektion i andra.
George Francomb och en lycklig Swedons supporter
Efter ett par pint på arenan samt ett stopp på vägen så stundade kvällens höjdpunkt när John skulle smälla i sig sin omtalade Vindaloo. Senaste gångens debacle på Sesame hade inte avskrämt honom men den historien förtäljer vi inte att berätta i detta forum. Men indierns min när han nämnde ordet Vindaloo var att han sken upp som en sol av förvåning då mannen skulle förtära detta raketbränsle till mat.
Kvällen löpte på i sin rätta takt och Zoe blev lycklig då vi mot kvällen var tillbaka på Bricklayers för ett par sista järn innan hemresan mot London. Zoe gav sig inte för ens hon hade fått presenterat oss för stammisarna på puben varav en av dem var en gammal hund, it only happens in England.
Ett par trötta killar fick sen escort av vår polare Jim till tågstationen Norbiton för transport mot centrala London.
* Sveriges största nykterhetsorganisation
Påskafton
Mot alla odds så vaknade vi tidigt på lördagen och vi var inte sena ner till frukostmatsalen för en full english. Matchbiljetterna till West Ham fighten för dagen var köpta via en återförsäljare där vi skulle hämta ut biljetterna vid ett utlämningsställe vid Holborn inte långt från hotellet. Efter lite snirklande på ett par bakgator hittade vi fram ännu en arena stod för avbockning under eftermiddagen när mäktiga Upton Park skulle besökas.
Vi han med ett snabbt besök inne på Carnaby Street samt Covent Garden innan vi satte oss på Hammersmith & City ut mot Upton Park för The Hammers möte mot Crystal Palace. Pubarna var rätt så fulla men vi lyckades trycka oss in för att släcka lite törst innan vi rörde oss upp mot arenan. En hamburgare från ett food truck med det där klassiska brödet som är så rent från fiber att det nästan är lika vit som 0502-Y på NCS skalan samt en Red Stripe på en bakgata fick kröna uppladdningen inför detta London derby.
Upton Park
Matchen i sig skulle till stor del handla om den unga australiensiska anfallaren Dylan Tombides som dagen innan matchen 20 år gammal gått bort i testikelcancer. Entreporten till Upton park var krönt med kondoleanser. Matchen inleddes även med att Tombides far och bror lade ner sonens matchtröja med nummer 38:a i mittcirkeln till publikens stående ovationer. Tröjnumret skulle även komma att pensioneras till en hyllning för unga Tombides.
Dylan Tombides till minne
Matchen inleddes sen med den så klassiska Forever bloving bubbles där West Ham fansen tog ton. Förövrigt så var matchen i sig tämligen tyst från West Hams sida borsett från den hyllningen som utspelade sig i 38:e matchminuten då applåderna ekade över arenan för hyllningen till den unga Tombides.
Matchen i sig var inte mycket att hylla åt, dock får man lyfta på hatten för Tony Pulis i Palace som verkligen gjort ett fint jobb sedan han tog över klubben. I samband med 1-0 vinsten så säkrades även kontraktet för nästa säsongen vilket verkligen gladde dom tillresta Palace fansen som stod för bra drag under hela matchen. Big Sam Allardyce i West Ham får nog agera om han inte skall få sparken inom snar framtid för det var uselt. Enligt utsago från Johan är hans lön utöver det vanliga så frågan är bara hur man löser han från kontraktet, Premier Leagues bäst välklädda manager har problem. Lamt, initiativfattigt summerade West Ham för dagen. Dock en tung arena som helt klart skall besökas och färgerna claret and blue är en mäktig kombination men draget på arenan kan inte vara så här dålig varje hemmamatch. Dock stämde bägge lagens supportrar upp i sången We all hate Millwall.
Upton Park med omnejd
Kvällen avlöpte väldigt lugnt då gårdagen tagit hårt på samtliga i sällskapet för morgondagen skulle bjuda på nya äventyr då sydkusten och Plymouth väntade.
Påskdagen
Vi skulle lämna London vi lunchtid så med god marginal tog vi oss till Paddington där vi smidigt som alltid hämtade ut det förbokade biljetterna för tågresan. En partypåse med ett par för dagen ej till antalet angivna öl samt ett par påsar vinäger chips kan förgylla vilken tågresa som helst. Engelska polaren Jim hade tidigt meddelat att Plymouth ”was such a shithole”, dock skulle vår uppfattning vara en helt annan när vi lämnade staden. Inga av våra engelska kamrater skulle med utan det satsade fullt för sista bortamatchen mot Accrington då alla mot förmodan trodde att det skulle avgöras där i sista omgången.
Efter nästan fyra timmars resa och en tom partypåse kom vi fram glada i hågen till ett regnigt och blåsigt Plymouth. En taxiresa upp till hotellet som låg precis i toppen av staden med utsikt mot kusten åt det andra och med statssiluetten åt den andra. Fan den här staden ser schysst ut sade vi till varandra.
En partypåse senare, glada och lyckliga vid ankomsten till sydkusten
När vi var incheckade och klara var det full styrning mot närmsta pub vi kunde hitta för att bevittna Everton – Manchester United som skulle visa sig bli ”The Choosen Ones” sista framträdande för United.
Inte långt från hotellet hittade vi puben The Pub on the Hoe och här hittade vi snabbt några likasinnade som följde matchen på storbildstv:n. Efter lite samtal förstod vi snabbt att det var United lojala och samtliga ville att Moyes skulle dra åt fanders.
Efter att The Pub on the Hoe serverat oss med ett par förfriskningar så drog vi vidare ner mot hamnen för att leta rätt på ortens bästa indiska hak. Väl nere i hamnen mötes vi av en jäkla massa poliser som hade plockat folk både här och där. Tydligen visade det sig att det var en av årets största kvällar för utgångar och det kunde man se. Klockan var dock endast halvsju och var enda pub entré var full med solarie brända vakter som såg jäkligt laddade ut för att kasta ut lite folk under kvällen. House musiken ekade över hamnbassägen och kvällen skulle bli hård och minnesrik för många.
Vi drog oss in på en bakgata efter rekommendation från en taxichaffis och där hittade vi en välsmakande indier, dock ingen vindaloo denna gång. Kvällen avslutades med ytterligare besök på The pub on the Hoe där vi avslutade kvällen för att mäkta med en uppladdning inför morgondagens så viktiga match.
Annandag påsk
Morgonens inleddes med resans absolut finaste full english man kunde tänka sig så en bra start för matchdag samt en inledande tur på stan för att kolla över Plymouth och stad med tillhörande landmärken. Hotellet låg inte långt från The Hoe som är en stor park där bland annat flera monument fanns samlade från Storbritanniens krigsår allt från Boerkriget till Falklandskriget. Inte långt från parken låg även the Royal Citadel som byggdes redan under mitten av 1600 talet med utsikt över hela inloppet till staden. Blev även tur förbi Smeatons Tower som är en fyr och en av stadens stora landmärken.
Vackert, Plymouth!!!
En hyllning till det fallna
Timmarna gick och vi började att bli lite sugna för att få info vilken pub som gällde innan dagens match så via sms med Titters så tipsade han om en pub vid namn The Yard Arm men som numera gick under namnet The Pub on the Hoe, Bingo!
Så vi återvände till gårdagens brottsplats och ägaren blev väldigt lycklig när vi dagen till ära igen klev in på puben för att förtära lite dricka. Inslaget av Wimbledons fansen var dock rätt skral och det skulle senare visa sig att inte speciellt många gjort resan ner till Devon för matchen.
För att inte irra bort oss så tog vi en taxi upp till Home Park för att avnjutna resans sista match. Vi hamnade raskt i samtal med taxichaffisen och när han fick redan på att vi var från Sverige så kunde han meddela att även Plymouth hade sin svenska klick, så bra jobbat The Pilgrim!
Home Park hemmaarena för The Pilgrims
Borta fansen var lokaliserade till The Barn Park Stand där säkerhetsvakterna var väldigt imponerade över vår långa resa och flaggan gjorde även ett sådant intryck att vi fick till en perfekt plats inne på arenan som inte kunde undgå någon.
Wimbledon som var rätt så nederlagstippade inför matchen trots att vi var obesegrade i tre raka matcher. Plymouth jagade fortfarande en kvalplats med en liten ynkas chans kvar.
Wimbledon mönstrade enligt följande:
Worner
Fuller – Jones – Frampton – Richards
Pell -Morris - S Moore –Francomb
Appiah – Midson
Nya in i laget från långfredagens möte var vänsterbacken Tim Richards som ersatte Jim Fenlon. Harry Pell klev in på mittfältet för att ersätta Jake Nicholson. Ett tag var förhoppningarna stora på att lagkaptenen Alan Bennett skulle spela då han var uppe och värmde med laget men skador håller fortfarande kaptenen utanför laget.
Seb Brown värmer mellan stolparna
Matchen öppnade med ett ruskigt tempo och redan efter två minuter hade Wimbledon en kanonchans via Jake Midson som satte huvudet till bollen. Detta fick Plymouth målvakten Jake Cole till en brutal räddning.
Wimbledon skulle dock få samma tunga inledning som senast mot Newport då 1-0 kom tidigt i ryggen. Plymouths Conor Hourihane fick på en drömträff allt detta efter att han fick alldeles för mycket tid på sig då Wimbledon försvaret stod passiva och tittade på. Ett riktigt drömmål säkerligen det snyggaste på Home Park denna säsong.
Man kunde vid ett flertal tillfällen se att det fanns mycket att tala om mellan mittbackarna Jones och Frampton och avsaknaden från Bennett kändes stundtals väldigt stor.
Wimbledon svarade dock upp bra trots underläget och det var inte lika mycket individuella misstag som senast utan Sammy Moore kändes trygg när han hade bollen vid fötterna på mittfältet. Vi har dock mera att kräva från Harry Pell som drällde bort samtliga bollkontakter han fick, otroligt irrationell i sitt spel för dagen.
Wimbledon radade upp flera fina chanser men det var först när vi fick ner bollen på backen och slutade slå långt. Både Appiah och Midson bidrog med sin löpstyrka till att chanserna raddades upp.
Vi fick vänta ända tills den 42:a minuten innan en rättviss kvittering kom till efter att Appiah överlistat sin försvarare och frispelade Midson som kunde lägga in bollen till 1-1.
Plymouth största hot i första halvleken var anfallaren Reuben Reid som med sin storlek vann mycket kampbollar där Wimbledon vid ett flertal fick sätt in flera spelare för att understödja. En som fick ta emot flera smällar var Wimbledons vänsterback för dagen Tim Richards som förövrigt är på lån från Fulham. Nya Fulham tränare Felix Magath som är känd för sin tuffhet hade nog mera att önska av Richards i första men i andra blev bollkontakten till det bättre.
Andra halvleken inleddes inte med samma forcerade tempo som i första utan två lag som mera var angelägna att hålla i bollen. När timmen var spelade på klocka så drog vänsterbacken Richards en långboll som Appiah snappade upp och överlistade sin motståndare och tryckte in ledningsmålet för gästerna till 2-1. Vi tillresta fanns som för dagen var runt 270 pers jublade av glädje. Appiah njöt verkligen när av att göra sitt andra mål för klubben.
Plymouth hade inte räknat med detta scenario men det var helt välförtjänt till gästernas fördel. Plymouth tränare John Sheridan försökte replikera genom att trycka in tyngd framåt. Den ena stora klossen efter den andra kom in för att få tyngd framåt mot slutminuterna. Ardley replikerade med att bland annat byta in Will Antwi som är vår motsvarighet till kloss och ett öronbedövande jubel ekade bland borta fansen när han rensade i defensiven med sitt huvudspel.
Plymouth fick en kanonchans på tilläggstid men Wimbledon målvakten Ross Worner gjorde en utmärkt räddning på Matt Blanchards skott som styrdes upp i ribban.
Wimbledon tog en triumferande bortaseger och vi ekade alla upp i We are staying say we are staying up!
Vilken lättnad kontraktet för nästa säsong var säkrat och en rättviss seger. En spelare som verkligen stod för en enastående prestation var Jake Midson som var precis överallt på planen. Midson som spelade som en tillbakadragen anfallare löpte och löpte och var med överallt på planen. Om han spelare för en kontraktsförlängning eller att ett nytt skyltfönster skall öppna sig får dom närmsta veckorna utvisa.
Efter matchen han vi även med ett besök vid spelarbussen innan vi lämnade för att hämta väskorna på hotellet för vidare transport mot London.
Henke, Bassey, Appiah, Johan, Pell och Bayes. Fotograf Danny Hylton
Hemresan mot London avnjöts med ännu en partypåse innan vid mot kvällen anlände till Paddington för sista natten innan hemfärden mot Stockholm.
Hotellet som John hade bokat var en blandning mellan Månbas Alfa och Star Trek, ett flummigt rum med panelklädda väggar helt bizzart! Sov med ena ögat öppet hela natten för barndomsskräcken av John Blund hade nu i vuxen ålder ersatts av Spock.
Sammanfattningsviss kan man konstatera att detta förlovade land har så mycket att ge på alla plan och jag personligen kan inte få nog av fotbollens och dess kulturella betydelse. Planet hem var fyllt med fotbollsresenärer och vilka träffade man inte på igen om inte Colchester redaktionen som hade haft en mindre lyckad fotbollshelg rent resultat mässigt i alla fall. Desto lyckligare var den stora QPR klick som under helgen säkrat en playoffplats till fotbollens finrum. Detta är bara en saga och dess händelser under påskhelgen men det finns säkerligen många fina andra historier att förtälja av er andra. Nästa år väntar nya äventyr med Wimbledon och ytterligare en ny påskresa ligger nära till hands. Men en lång vandring dit och nu skall kalendern fyllas i samband med att spelprogrammet släpps i juni och förhoppningsviss kan en lottning i ligacupen ge en rolig start på säsongen.
Mot nya resor!
WOMBLE TILL I DIE!!!
