Norrby IF - Akropolis IF1 - 1
Reserapport Wembley Del 1
Den som någon gång fått ett slag i mellangärdet vet precis hur det känns. Först förvåning, sedan tar luften slut och sedan kommer smärtan. Det blir svårt med andningen och det tar ett bra tag att återhämta sig. Efteråt undrar man chockat vad som hände. Alla vi som satt på Wembley iklädda svartvita färger lördagen den 24:e maj 2014 klockan kvart i fem lokal tid vet precis vad jag pratar om. Det var precis så det var. Det tog slut där i bortre delen av Wembley Stadium. Och jag var där.
Det började annars som en fantastisk möjlighet. En dryg handfull av oss reguljära följare av Derby Countys Svenska Fans-sida hade fått förmånen att köpa biljett till finalen med den största prissumman i världen – kvalfinalen till Premier League. Hela 120 miljoner pund beräknades utgöra prissumma och kombattanterna var utsedda genom kvalifikation. Rams hade klarat av Brighton med bravur och Queens Park Rangers hade haft en något kämpigare väg mot Wigan. Ett ungdomligt, energiskt och smånätt Derby mot ett rutinerat, traditionellt brittiskt och försvarsstarkt QPR. Favorittrycket kom förstås att läggas på Rams, trots att så mycket mer rutin rymdes i det blåvitrandiga laget. Men inte mycket på förhand verkade påverka ett Rams med gott självförtroende.
Lördagen inleddes blött. Undertecknad satt i lobbyn på sitt hotell och avnjöt en engelsk frukost och såg regnet strila ned på gatan. Efter frukost styrde stegen mot Victoria Station och två returbiljetter till Wembleycentral köptes in. Sjutton stationer och två tågbyten senare stod jag med resesällskap på perrongen och slog följe med de allt mer tätnande supporterleden. Svartvitt blandades med blåvitt utan problem. Sånger och ramsor slingrade sig med allt större intensitet och tvekamp uppför kakelplattorna i den under renovering satta stationen. Lätt avvaktande tog två rookies i sammanhanget rygg på övriga och snarare än vi anat stod vi utanför den pub som vi i svenskgänget bestämt att bli vår samlingspub – J J Moon’s. Väl där beslutade vi istället att identifiera samlingspunkten för vår kontakt i Derby County, ingång J på stadion.
De av klubbarna på förhand uppgjorda pubreviren hade nu börjat träda i kraft och åtskilliga supportrar fick vackert finna sig att bli nekade inträde på fel pub. Supportrar i olika högljudd grad började nu samlas i smärre klickar ute på stan, ännu sjungandes varierad och spontan ström av sånger och ramsor. Polisen stoppade med fast hand fans som trotsade det offentliga alkoholförtäringsförbudet, hällde resolut ut innehållet och lät supportern löpa vidare till nästa gatuhörn där en ny öl halades fram ur en innerficka. Men inget våld och inga skärmytslingar gjorde vår färd till arenan till en oerhört stimulerande kulturell upplevelse.
Vid arenan stötte vi ihop med Stefan och så var vi tre. Ingång J identifierades och vår engelska kontakt via telefon likaså, men eftersom bussarna från Derby fortfarande var en och en halv timme bort så beslutade vi oss för att återvända till J J Moon’s. Där var fortfarande inte trycket som högst men en stor mängd Rams-supportrar hade tagit stället i besittning redan, trots att klockan inte var mer än kvart över elva lokal tid. Inne i puben rådde redan en närmast tropiskt fuktig värme och jag sökte mig till den för den stora lokalytan i antal starkt underdimensionerade toaletterna. I kön mötte jag några Derby-fans, ”born and bred”, och vi utbytte några tankar kring matchen, klubben och det – för dem – mycket märkliga faktum att en 46-årig svensk med hemtrakterna inte långt från polcirkeln hade valt just Derby till favoritlag och dessutom hade sett dem på TV redan från början av 70-talet.
Väl ute till sällskap av en pint så blev tre svenska Rams-supportrar sex och när det ånyo blev dags för avfärd till arenan så blev septetten fulltalig då Janne anslöt. Samma väg tillbaka till arenan, fler fans efter vägarna och framme på arenan så blev det dags för den stora väntan på biljetter. Trafiken runt arenan tätnade och vår engelska biljettkontakt dröjde. Kisspauser fördröjde, meddelade hon via telefonen. Bussarna blev sedan omdirigerade av polis och till slut återstod inte mycket tid till avspark innan kontakt äntligen kunde etableras och de så efterlängtade biljetterna kunde fördelas. In genom portarna, muddras – något jag tydligen blev ensam om i gänget – och sedan blev det en stabbig brittisk korv med ett traktorlass lök, senap och ketchup och en plastmugg halvliters Carlsberg. Wembley vann definitivt inget logistikpris i utfodringshänseende, då processerna var ineffektiva och tidskrävande. Åtskilligt knorrande hördes i leden men vad gjorde väl det när dramatiken och spänningen tilltog i takt med att avståndet till avspark minskade.
Känslan av att ta de första stegen in på Wembleys läktare är svårförklarlig för en utomstående. ”Hä lönsch int’ förklar’ för dem som int’ begrip’” sa en gång folkhemshjälten Ingemar Stenmark. Religiöst känns för sakralt. Respektingivande för svagt. Andlöst klev jag långsamt det tjugotalet stegen ned till min plats, lät blicken svepa efter de tre etagerna och insåg att jag visserligen besökt åtskilliga stora arenor men att detta var första gången jag besökt en där åskådarantalet varit så stort. Här rymdes jag med en publikmängd drygt två gånger större än hela min hemkommun. En dryg kommunbefolkning till support för vardera laget, delad mitt itu på respektive långsida av en sträng av orangevästade polismän. Läktarna vajade nu kraftfullt i blå- respektive svartvitt och de tidigare så blandade och ostrukturerade ramsorna och sångerna började nu anta allt mer samstämmighet och styrka, utkämpandes ett slag för sig självt på de branta läktarsektionerna. Jag bländades av intrycken och ställde mig kontemplativt på min plats. Blicken svepte runt arenan gång på gång. Kameran fick jobba några varv men ständigt blev jag medveten i mitt inre att ingen bild eller filmsnutt kunde göra min upplevelse rättvisa. Jag var på alla fotbollsarenors Mecka, min barndoms Shangri-La, Wembley Stadium. Och det var mitt lag som skulle underhålla miljoner åskådare. Det var inte utan stolthet jag blottade min matchtröja under jackan, baggen mot hjärtat, och lät mig omsvepas av familjen Fotboll. Spelet kunde börja.
Del 2 följer om en handfull dagar.
