Reseskildring: Fantastisk debut
Leeds away. Första Chelsearesan. Oh Martin, where art thou? There’s only one ET. Denna story om veckans tripp till Leeds hade kunnat få många namn. Hur som helst var resan galet underbar.
Sista oktober. Hazard steg fram till straffpunkten på stopptid. Kvitterat, och förlängning väntade mellan Chelsea och United i Ligacupen. Ett starkt Chelsea malde på och vann till slut med 5-4. Visst, det var ”bara” Ligacupen men ändå jävligt skönt att vinna tre dagar efter att utvisningar förstört dagen. Lottningen senare på kvällen var sådär lagom intressant som en kvartsfinallottning i Ligacupen ska vara. Men...
Leeds – Chelsea
Ligacupen. Onsdag. December. Dirty Leeds. Fy fan, där skulle man varit tänkte jag. Oscar behövde bara några minuter på sig innan han bokat sitt flyg, på tårna den mannen. Jag hörde att det började bli några stycken och tänkte ”va fan, det är väl bara att åka”. Hemma blev det inte ens någon diskussion, ”klart du ska åka”. Nämnde för CSS:arna att jag var sugen att hänga på och fick direkt ett erbjudande från Martin (som jag aldrig träffat) om sovplats. ”Det lär bli städat” skrev någon. Kändes lovande. Bokade in mig på samma flyg som övriga och fick lite tåginfo av Oscar. Resan var bokad. Äntligen dags att se Chelsea!
Arlanda – Manchester onsdag morgon. Tåg Manchester – Leeds. Incheckning. Uppladdning. Match. Helkväll. Tåg Leeds – Manchester torsdag morgon. Manchester – Arlanda. Intensiva trettio timmar.
En och en halv månad senare började det att närma sig på riktigt. Hade läst en del reseskildringar från artikelarkivet och en del intressant kring 70-talets möten lagen emellan. Det här skulle bli fantastiskt! Taggningen var igång och dagarna började gå långsamt.
Så var det dags. ”No colours” bestämt. Åtta stycken CSS:are var vi, fem som tog riktning mot Arlanda och tre som åkte till Kastrup. Båda flygen skulle landa ungefär samtidigt i Manchester. Litade inte på att SJ skulle ta mig till Arlanda i rätt tid så det blev bil ner. Hann med att hämta ut några nya 10-pundare innan Oscar, Büman, Sidwell och Martin var på plats. Hade bara träffat Oscar innan, så det blev lite hälsningar innan vi traskade in för att få i oss något. ”Du väljer verkligen en jävla bra första match att se” fick jag höra och kunde inte annat än hålla med.
Flygresan bjöd inte på något spännande och vi landade som planerat i Manchester. Mötte upp Donnie, Andreas och Dave och handlade några bärs till tågresan. Ja, inte Donnie då som skulle ta det lite lugnt i början och sedan avsluta i tid för att inte vara slakt när han kom hem. En riktig helkväll ikväll skulle hålla honom sänkt till efter jul?! Ja, han påstod det i alla fall.Tåget var på plats, men vi fick inte kliva på. Två minuter innan avgång beslöt de sig för att öppna dörrarna. Skitstad tänkte vi alla. Chelseasnack och bärs i dryga timmen på tåget. Många historier handlade om allas vår Lovén, kan man tänka sig... ”Är det första matchen? Shit! Du har valt en jävligt speciell match”.
Framme i the shithole satte vi oss på Wetherspoons för pints och käk. Nu märktes det att det var något i luften. Mycket Leeds och mycket ifrågasättande blickar. Efter att merparten av oss gjorde misstaget att beställa burgare (som var riktigt kassa) bestämde vi oss för att köra vidare i hotellbaren istället. Oscar tog täten och bara gick. ”Hur fan kan han hitta överallt?” sa Donnie.
Mötte upp några engelska polare till Oscar, Dave och, ja typ alla andra, i hotellbaren och beställde in några pints till. Ett par timmar kvar till incheckning. Hälsade på en massa människor, men har inte en aning om vad någon hette. Eller, det var nog en eller två James och kanske en Andrew. Telefonerna var igång och många ringde runt till andra Chelsea som också var i Leeds för att få reda på vart vi skulle vara. Tydligen fanns det ingen uttalad bortapub. Stämningen var ganska tryckt. Det var speciellt.
Efter ett antal telefonsamtal kom det fram att Yate’s som låg nära skulle kunna bli en Chelseapub om det kom tillräckligt många Chelsea tidigt. Klockan var väl halv tre och vi skulle få checka in tre, förutom Sidwell som tyckte det var en bra idé att pynta tio pund för early check-in bara för att få besöka badrummet. Vi tog en pint till medan de engelska grabbarna och Dave gick iväg. Att det var låg profil som gällde på stan visste vi. Det var en hatmatch som många väntat i många år på.
En kvart senare kom beviset att det var en speciell dag och en speciell match som väntade. Tre av de engelska killarna kom tillbaka och berättade om bråk utanför Yate’s. Det hade bara varit Leeds där och när de skulle gå därifrån small det. En av killarna hann med att dela ut en armbåge innan han fick en skosula i ansiktet efter att han dragits ner marken. ”You don’t fuckin’ do that.”
”There are no rules here!”
Fan, det här kunde bli en hård dag. Minnen om eskorterade promenader genom fiendeländer diskuterades och Oscar satte på nytt igång att ringa runt för att få info. Nya budet var O’Neills. Efter en kortare taxitur sa chauffören ”three fifty”, men Büman hörde bara ”fifty” och utbrast upprört ”vafan, what? Fifty? Vafan!” Chauffören såg lite förskräckt frågande ut och svarade på nytt ”three fifty”. Något rimligare tyckte vi och betalade. Inne på O’Neills var det ganska tomt till en början, men fylldes sakta på. Någon fantastisk stämning var det inte tal om och mångas blickar vandrade mot ingången varje gång dörren öppnades. Trevligt, men spänt.
Någon pratade i telefon med någon och tydligen var det sång på en annan pub någonstans. Dave var borta sen länge, Oscar ville stanna på O’Neills så vi var sex som frågade efter vägen till nästa pub (minns inte vad den hette) och började gå. Självklart hade det börjat regna också. Vi följde vägbeskrivningen utan lycka, frågade någon annan och fick nya direktiv. Vi fick fråga ytterligare några på vägen och till slut efter att ha tagit vänster vid en korsning såg vi ett gäng poliser med både hästar och bilar. ”Där är det” sa vi och nu kändes det som att allt skulle ta fart. Jag och Donnie gick först och när vi hade bara några meter kvar till entrén såg vi att det inte var Chelsea som hade puben utan Leeds. ”Fortsätt gå, fortsätt gå.” Vi gick vidare, sneglade bakåt så att de andra fyra fattade att det var fel. ”Grabbar, här är det ju” hördes på bred skånska. ”Nä, kom igen gå vidare” väste Donnie. ”Men grabbar det är ju här” fortsatte Andreas. Donnie vände för att snabbt hämta Andreas innan han hann gå in. Väl framme sa Andreas till honom ”Du Daniel, jag tror det här är en Leedspub”. No shit Sherlock!
Någon frågade ändå en av poliserna om vägen till ”vår” pub. De förstod att vi var Chelsea och beslutade snabbt för att eskortera oss. Med tre poliser några meter framför och två poliser alldeles bakom vandrade vi mot puben där pints och likasinnade väntade. När vi närmade oss puben blev det inte några pints utan istället blev vi infösta i en väntande buss som skulle ta oss till Elland Road. Två timmar kvar till match. Bussresan bjöd i alla fall äntligen på lite stämning och några av poliserna i bussen log snett när vi drog igång ”Jimmy Saville, he’s one of your own”.
Bussen stannade och vi klev ur. Pissväder. Axlar upp, haka ned. Gick mot vår ingång och in i den slitna betongarenan. Något att äta och en bärs, det var planen, men först passade vi på att pissa på Elland Road. På grund av vilka vi var som kommit till just Elland Road så hade någon fattat beslutet att inte sälja öl på arenan. En och en halv timme till match, en super hot dog som var i klass med burgarna tidigare och en cola blev det. Skit samma. Jag, Sidwell och Donnie klev in på arenan och tog plats. Slitet, träsitsar till vissa stolar, restricted view, något nät i taket, Ligacupen. Underbart!
Tjugo minuter innan match kom äntligen Chelsea ut för uppvärmning. Vi hade nästan hunnit bli oroliga eftersom Leeds varit ute i säkert tjugo minuter och värmt. Funderade ett tag om jag såg dubbelt, men lyckades till sist se skillnad på Luiz och Ake då en av dem körde med shorts och den andre byxor. Büman dök upp och alldeles innan avspark kom Oscar också. Dave, Andreas och Martin såg vi inte till utan tog för givet att de stod någon annanstans. Startelvorna presenterades och nummer 21 Marvin syntes på tavlan. Marvin?
Bortasektionen hade fyllts på och sången hade kommit igång ordentligt. Stämningen var sagolik och Oscar har skrivit en riktigt bra beskrivning om hur vi tog fotbollen tillbaka till det skitiga 70- och 80-talet. Matchen kändes nästan sekundär stundtals då stämningen gick att ta på. Första halvleks enda mål gjorde dock Leeds sedan Luiz slarvat och Oscar gått bort sig. Under ett par minuter hördes plötsligt Leedsfansen. Ordningen var dock snart återställd och vi fortsatte låta sång efter sång efter sång avlösa varandra.
Andra halvlek hann knappt komma igång förrän vi fick explodera. Mitt i det vilda jublet där man helt plötsligt lyckats hamna på en annan plats än innan målet small det ordentligt och sedan puffade blå rökbomber. Det var helt vansinnigt! Det kändes som att nu går det vägen. Hazard kom in och kort därefter kom 2-1. På nytt blev det fullkomligt kaos. När 3-1 kom var saken klar och det var bara att njuta och köra slut på det som fanns kvar av rösten. Vår läktare fick fler och fler poliser och mellan oss och planen bildades en allt tjockare mur av poliser och matchvärdar. Nidramsorna avlöste varandra, ”Michael Jackson, Elland Road”.
Stackars Torres gjorde till slut ett rätt och rullade in slutresultatet, tolfte målet för säsongen trots allt. Warnock ville inte besvara vår ”Warnock Warnock what’s the score?”. Slutsignalen ljöd och krossen var total. Ivanovic visade sin uppskattning och kastade upp matchtröjan till oss. Under den halvtimme vi sedan blev kvarhållna på arenan fortsatte sången eka ut över ett i övrigt tomt Elland Road. Ashley Cole kom ut och joggade ned och gav oss svaret Warnock inte ville ge oss då han visade upp fem fingrar på ena handen och bara ett på den andra som ett svar till ”Ashley Ashley what’s the score?”. På storbildsskärmen visades bilder från förra årets Champions League och förnedringen av Leeds var total. Vi hade krossat dem och nu visade de oss highlights från när vi blev Champions of Europe, priceless.
Till slut släpptes vi ut och fick åter kliva in i en buss som skulle ta oss till centrum. Inte till stationen som vi ville utan vi skulle bli avsläppta någonstans i centrala Leeds. Hemmafansen fick en halvtimme på sig att ta sig från Elland Road ner till centrala Leeds. Vi blev sedan eskorterade i buss med polismotorcyklar och polispiketer med blåljus igång ner till centrala Leeds. Kändes inte skitsmart. Vi blev till slut avsläppta och promenaden som övergick till en taxiresa var lugn. Vi var nästan återsamlade också, Dave och Martin syntes fortfarande inte till. Dave hängde med engelska polare, men Martin då? Diskussionerna kom igång. Hade han blivit tagen? Ingen hade sett honom sedan vi steg in på Elland Roads läktare.
Vi samlades i hotellbaren på nytt och vi blev på nytt 20 personer som äntligen fick ta några fler pints. Stämningen var avslappnad, men Martin saknades och gick inte att få tag i på telefon. En av de engelska grabbarna berättade att han missat andra halvlek efter att ha blivit utslängd för att ha somnat på toaletten. Eller han trodde det. Eller så var det någon annan som trodde det. Någon gång vid ett började några droppa av och jag svepte min sista Stella, vi hade gått över till flaskor nu sedan tapparna tömts, och tackade de kvarvarande grabbarna. Ingen Martin på rummet. Ställde klockan på 06:00 och somnade på några sekunder.
Klockan ringde. ”Neeej” tänkte jag. Femtiofem minuter till tåget till Manchester skulle gå. Inget att fundera på, bara att kliva upp. Fortfarande ingen Martin. Sköljde ansiktet i kallvatten, klädde på mig och gick ner till lobbyn för att möta de andra. Oscar kom ner ungefär samtidigt och berättade att polisen ringt honom och frågat när Martins tåg gick. Han hade tydligen fått spendera natten hos dem och skulle nu bli släppt om han omgående lämnade Leeds. Donnie, Sidwell, Büman, Andreas och Dave kom ner. Då stannade en taxi utanför och ut klev Martin.
”Fuck off” är inget man bör säga till en ordningsvakt. Åtminstone inte i Leeds. Åtminstone inte på Elland Road dryga timmen innan avspark. Martin var återfunnen och medan vi andra sju stegade iväg mot stationen gick Martin, som ändå skulle åka på ett senare tåg, upp på rummet för lite antagligen välbehövlig sömn. Martin, ser fram mot nästa gång vi båda åker, då kommer du få vidareutveckla denna historia.
Hemresan var som väntat inget som går till historien. Slitna grabbar på väg hem från en helt magisk bortamatch. Alla var galet nöjda. ”Stämningen inför matchen kommer garanterat vara bättre nästa gång du åker” sa de följt av ”men stämningen på matchen kommer aldrig vara lika bra”. Trots att de sett mängder av matcher hörde jag ”bästa stämningen någonsin”. Känns som att jag valde ett fantastiskt tillfälle att debutera...
Just ja, there’s only one ET. Någon sjöng det i hotellbaren på kvällen då killen med fotavtrycket i ansiktet nu faktiskt var ganska lik det lilla rymdtrollet, åtminstone ena halvan av hans ansikte. Skönt att det inte blev fler ET på resan. Första, men inte sista...
Tack grabbar, UTC!
