Sagan är slut
Den osannolika och ofattbara, men samtidigt oerhört vackra, sagan om kärleksparet som övervann nästan allt är slut. Helgonförklarade Paul Lambert har sagt upp sig från Norwich City FC och söker lyckan, han tydligen saknade, i någon annan regnig engelsk stad.
Nästa säsong tränar succémanagern Paul Lambert mellan/storklubben Aston Villa FC. Ingenting är officiellt, men visst blir det så. Under torsdagen träffades de inblandade och endast formaliteter lär hindra parterna från att ömt och varmt omfamna varandra. Birminghamklubben sparkade efter säsongen den olyckligt presterande Alex McLeish och har efter det sökt efter rätt person att städa upp i den misskötta klubben. Villa’s val har landat i skotten Paul Lambert, succétränaren, med endast en säsongs managererfarenhet av Premier League. Inte fem eller tio säsonger, utan en. Villa’s val har landat i Paul Lambert, succétränaren, som aldrig någonsin i sin managerkarriär varit i närheten av att handskas med ett stort omklädningsrum fyllt av välbetalda ”stars” eller, om de får säga det själva, ”superstars”. Villa’s val har landat i Paul Lambert, succétränaren, som de tre senaste säsongerna bevisat att han fungerat utmärkt i en klubb i medgång, där det varit harmoniskt vindstilla och där han aldrig någonsin blivit ifrågasatt. Det lär bli andra bullar i ugnen hos nya arbetsgivaren Aston Villa. Icke förglömma att han tog över ett sjunkande grön-gult skepp som då såg allt annat än konkurs och tragedi som något positivt. Den gode Lambert fick ordning på skutan och efter det har det på ett magiskt sätt flytit på, i tre hela säsonger med ett fantastiskt resultat. Men. Hur fungerar Paul i motgång, när det blåser hårda vindar och i en klubb där det finns en helt annan kravbild? Det blir spännande att se hur han kommer hantera den mycket ovana och tuffa stundande situationen. I Norwich fick han ju aldrig träna på något sådant scenario, den gode Paul Lambert, succétränaren.
Ungefär så här. Villa ville prata med Lambert. Lambert ville prata med Villa. Norwich ville inte att Lambert skulle prata med Villa. Lambert sade upp sig, och började prata med Villa. Detta endast dagar efter det smickrande uttalandet om att ”allt med Norwich är njutbart och älskvärt”. Tack för den Paul. Man funderar ibland på vad som driver och framför allt stimulerar individen. Utmaning? Trygghet? Bekräftelse? Pengar? Vad vet jag. Förmodligen, mer eller mindre, delar av allt. I fallet Lambert trodde jag helt ärligt på övervikt av stimulansfaktorerna trygghet och bekräftelse. Det hade han i Norwich, i överflöd. Och i kombination med den uppbyggda lag-och-vi-känslan var det inget snack om en fortsatt karriär i Norwich. Åtminstone ett år till där han verkligen hade chans att bevisa för allt och alla att man utan ekonomiska medel kan bygga något hållbart. Det trodde jag, men jag trodde fel. Paul Lambert, succétränaren, gick på vad som kändes rätt för honom och nästa år tränar han inte Norwich utan Aston Villa. En fotbollsmässigt sämre klubb än Norwich.
Som luttrad, härdad och ofta plågad gammal inbiten Norwich-supporter började man efter säsongens slut så smått drömma om en ny och verklig era i klubben. Med en Gin & Tonic i handen fantiserade man om en verklig era med hållbarhet och utveckling. Vad kunde gå fel med en sådan manager och ett sådant ihopsvetsat lag? Ingenting. Detta var bara början. Man fick nypa sig i armen när man kärleksfullt försökte ta in den senaste osannolikt njutbara treårsperioden och framför allt den fantastiska comebacken i Premier League. Man trodde att klubben positionerat sig som en klubb med goda framtida rekryteringsmöjligheter. Man hade växt. Man hade visat sin styrka. Man tog för givet att det massmediala gullandet med att hylla Lambert och flera av spelarna hade satt Norwich på den engelska fotbollskartan på riktigt. Man började på allvar tro att Norwich så sakteliga startat sin resa från den där förhatliga småklubbsstämpeln mot någonting i, låt säga, mellanstatusklassen. Då, PANG, dras matten bort under fötterna med en sådan kraft att yrseln är ett faktum. Ridå. När man liggandes halvknockad försöker dra upp Gin & Tonic-drinkpinnen ur halsen samtidigt som man nyanserat försöker förstå vad som hänt, inser man snart att man återigen fått sig en uppläxning. En rejäl sådan. Hur faan kunde man naivt tro och drömma om att lilla pytte-Norwich på allvar skulle kunna konkurrera på samma villkor som mellan/storklubben Aston Villa? Inse. Norwich. Är. En. Liten. Klubb. Punkt. Men en fotbollsmässigt bättre klubb än Aston Villa.
Det Paul Lambert, succétränaren, gjort för Norwich är fantastiskt! Hans record är makalöst bra och utan honom hade klubben inte varit där den är idag. Tvärsäkert. Han har visat fingertoppskänsla i näst intill samtliga spelarrekryteringar under sin tid i klubben och sättet han styrt saker och ting på är rent hedervärt. Han har planterat en sällan skådad stolthet i oss supportrar och han har varit, och i många fall ÄR, en älskad person. Att få ut så maximalt av så många oerfarna spelare samtidigt över en så lång tidsperiod som två och ett halvt år är inget man gör som halvdassig manager, tvärtom. Paul Lambert, succétränaren, har bevisat att han besitter något stort och unikt i fotbollsvärlden. Ett lagbyggeskunnande utöver det vanliga. Det han gjort för Norwich ska han alltid hyllas för och i Norfolk kommer han alltid minnas som en vinnare. Han ska minnas med respekt, för det han åstadkom under de nästan tre säsongerna i The Canaries. Jag lyfter inte på hatten för Paul Lambert, succétränaren. Jag kastar hattjäveln så högt jag bara kan och skriker i eufori ut mitt tack för de tre sanslösa säsongerna.
Men, sagan är slut. Jag önskar honom inte lycka till i Aston Villa utan hoppas ärligt skrivet att det går åt helvete. Varför skulle jag hoppas på något annat?
