Säsongskrönikan: Eufori och frustration om vartannat
Tottenhams 2010/2011 har varit ytterst märkligt. Spurs har spelat grymt mot Milan, mot Inter, mot City, mot Liverpool. För att sedan slänga bort allt mot Blackpool, Wigan, West Ham. Redaktionen ser tillbaka på säsongen i två personliga betraktelser.
17/8, 2010, 21.13
Stade de Suisse, Bern
Det är en ljuv tisdagskväll i augusti, 16 grader varmt, och Spurs håller just på att slänga bort allt föreningen jobbat så länge för.
Drygt tre månader har gått sedan Peter Crouch nickade in segermålet borta mot Manchester City och därmed säkrade Tottenhams första toppfyra-placering sedan Premier League bildades. Under sommaren har de förväntade förstärkningarna uteblivit. Rafael van der Vaart tillhör fortfarande Real Madrid, William Gallas saknar klubb. Det enda klara nyförvärvet, Sandro, är ännu kvar i Brasilien.
Samtidigt har Spurs fått en perfekt lottning i Champions League-kvalet. Young Boys har förvisso slagit ut Fenerbahçe i den föregående omgången, men besitter ytterst lite CL-vana och har dessutom sålt sin stora målkung Seydou Doumbia under sommaren.
Bytet som räddar säsongen
Med mindre än halvtimmen spelad är det ändå schweizarna som leder. 3-0. Tottenham tycks tagna, för att inte säga paralyserade, av stundens allvar och flera spelare är synligt okomfortabla med arenans konstgräs. Harry Redknapp inser att något måste göras och slänger in Tom Huddlestone efter bara trettiofem minuter. Med Huddlestone på planen hittar laget något som faktiskt liknar spel, och innan matchen är över har Sebastian Bassong och Roman Pavlyuchenko smällt in varsitt reduceringsmål.
Returen blir en ren formalitet. Peter Crouch gör hattrick, dubbelmötet slutar 6-3.
Tre och en halv månad senare har Spurs vunnit sin grupp, före regerande mästarna Inter, och gjort arton mål på vägen. Gareth Bale har fått sitt internationella genombrott efter två monstermatcher mot nämnda Inter. Pavlyuchenko, van der Vaart, Crouch, till och med Jermain Defoe har målat för sitt höga nöjes skull.
Visar italienarna hur man spelar italienskt
Gruppsegern belönas med en lott mot sjufaldiga mästarna Milan, fortfarande med flera spelare kvar från 00-talets finallag. Första mötet sker på bortaplan. Redknapp har gjort läxan från förra resan till Milano och väljer, smått ironiskt, en catenacciodoftande uppställning med två defensiva mittfältare. Milan huffar och puffar men tar sig knappt förbi Wilson Palacios och en nästan övermänsklig Sandro, som bryter anfall efter anfall utan att knappt behöva göra en tackling. Logiskt nog är det Sandro som sätter igång kontringen till matchens enda mål.
I returen får Spurs stora skälvan. Laget startar med en offensiv uppställning – Lennon, Modric, Pienaar, van der Vaart – men snart står det klart att Milan kommer att vinna mittfältet. Redknapp tar fram plan B, parkerar bussen framför Gomes och Spurs kämpar sig till säsongens vackraste 0-0-match. Under 180 minuter lyckas också Michael Dawson och William Gallas tämja Zlatan Ibrahimovic genom rent fysiskt spel.
Årets värsta utvisning
Kvartsfinalen ställer Spurs mot niofaldiga mästarna Real Madrid, som under José Mourinhos ledning jagat bort åttondelsspöket. Galacticos är naturligtvis klara favoriter och tar på hemmaplan onödigt tidigt ledningen. Men alla chanser till någon som helst spänning dör då Crouch får kortslutning uppe i kontrollrummet. På 34 ligamatcher har anfallaren plockat upp totalt noll gula kort. I Madrid jobbar han ihop två, båda helt korrekta, på femton minuter. Game, set, match. Återstående 165 minuter av dubbelmötet är mest av akademiskt intresse. Real Madrid faller sedan i semin mot titelfavoriterna Barcelona.
En resa som gett blodad tand
Det tråkiga uttåget till trots måste ändå Champions League-äventyret summeras som en förbannat trevlig upplevelse. White Hart Lane har åter fått uppleva några magiska europiska kvällar, Spurs har stundtals spelat bländande fotboll och applåderats av många neutrala, laget har gjort tjugofem mål och släppt in nitton – helt i linje med klubbens traditioner – och flera spelare har visat att de håller på den allra högsta nivån. Att sedan resultaten i ligan blivit lidande, tja, det är en helt annan historia.
/Peter Molin
22/2, 2011, 21.00
Bloomfield Road, Blackpool
Avspark i matchen som skulle ha spelats precis innan jul, men som ställdes in eftersom England blir lika överraskade varje år av ett märkligt väderfenomen som man inte riktigt fått grepp om vad det är för något.
Det såg dock ut att passa Spurs ganska bra. Blackpool hade nämligen tappat formen helt efter nyår. Under 2011 hade laget bara vunnit en match, spelat en oavgjord och förlorat åtta. Tre poäng för Spurs skulle föra upp Tottenham på tredjeplatsen med elva matcher kvar att spela.
När domaren blåste av matchen hade vi fått se en sån där tillställning som vi faktiskt inte har fått se så många gånger den här säsongen. Spurs hade öst på framåt, de riktigt heta målchanserna hade funnits där, men ingen kunde förvalta lägena. Blackpool å andra sidan hade bjudits på ett straffmål, ett offsidemål och ett mål efter att försvaret vägrat rensa i eget straffområde.
Spurs tog inte kommandot om den tredje direktplatsen till Champions League. Men man skulle få många fler chanser att åtminstone haka på i CL-striden.
Bra mot de bästa
Hade Manchester City besegrat Manchester United i februari hade Manchester City kommit först istället för sist om man efter säsongens slut sammanställt en tabell där enbart lagen som känner att de ska spela i Champions League räknas in. Så lite har skiljt topp sex åt den här säsongen, när de har spelat mot varandra.
Spurs är med där uppe med samma poäng som Arsenal och Chelsea i topptabellen. Man spelar poängmässigt jämnt mot de bästa trots att man egentligen har haft en för dålig utdelning i många av matcherna. Se bara på hemmamötena med Manchester City, Chelsea och Manchester United. Det kunde ha blivit nio poäng, det borde ha blivit sju, men det blev tre kryss. Eller se på bortamatcherna mot Manchester United och Chelsea, där domarna hittade orimliga fördelar, mål och onside istället för offside som slog hårt mot Spurs.
Märkligt nog var Tottenhams sämsta insats mot övriga topplag den match som ses som den största framgången. Spurs lyckades nämligen bortabesegra Arsenal trots att man blivit totalt utspelade i den första halvleken. Så det kan gå.
Inga femettor
Det har inte varit mot topplagen som Spurs har tappat den här säsongen. Egentligen har man fått riktigt bra utdelning även mot de mest svårspelade lagen, med dubbla vinster mot Aston Villa, Blackburn, Fulham och Stoke. Där Spurs verkligen har tappat, det är i matcherna där ett topplag inte har någon som helst anledning att tappa. Mot lag som försöker spela fotboll, men som egentligen är för dåliga, lag som Blackpool, West Ham och Wigan. En trio Manchester United har tagit 18 poäng mot. Som Chelsea tagit 18 poäng mot. Som Manchester City tagit 18 poäng mot. Som Arsenal tagit 16 poäng mot. Som Spurs lyckades knipa 3 poäng mot.
Topp fyra gjorde tillsammans 70 mål mot dessa tre lag.
Spurs gjorde två.
Om någon inte förstår så är det hela skillnaden mellan att på allvar utmana om guldet och att komma femma.
Ännu en cup att spela reserverna i
Efter Blackpool-matchen i februari lyckades Spurs bara vinna en gång innan den sista CL-platsen var utom räckhåll halvvägs in i maj. Nu reste sig Spurs igen när det istället kom att handla om en plats till Europa League. Märkligt kan tyckas, för alla vet vad Harry Redknapp tycker om Europa League. Med tanke på hur han har behandlat de inhemska cuperna den här säsongen undrar man vad vi kommer att få se i Europa League nästa säsong.
Men samtidigt, det ser onekligen lovande ut inför nästa säsong. Inget Champions League som stör. Redknapp behöver därför inte rotera truppen, vilket han ändå aldrig gör, och spelarna kan rimligtvis hålla sig friska lite längre. Skulle någon ändå skada sig har vi ett gäng reserver med matchtempo i sig efter att ha rest Europa runt och lirat boll.
Säsongen 2011/12 har alla förutsättningar för att bli något alldeles speciellt.
/Bror Hemming
