Arsenal - Nottingham
Säsongspremiär! Och några tankar inför välkomnandet av Nottingham Forest.
När var vår säsongspremiär senast så kittlande?
Det finns statistik ni ägnar er åt, och sen finns statistiken vi fans ägnar oss åt. Statistiken säger mig att vi varit ganska usla på att inleda säsonger.
2013 föll vi, mitt i Özil-hysterin, hemma mot Aston Villa med 1-3 i en match där Koscielny (om minnet vill minnas rätt) blev utvisad och Cazorla skadad inför vårt CL-kval mot Besiktas som hela förra säsongen handlat om att säkra (det gick vägen, trots den apokalyptiska stämning som rådde utanför Emirates).
2014 var det Crystal Palace som efter en vändning betvingades.
2015 hade den enda fotbolls-gif jag genuint skrattat åt (den då den vita trollkarlen Wenger sätter kungahjälmen på Aragorn, eller om det var Petr Cech, framför Gondors överlevande soldater) bidragit till en sorts obefogad optimism som Slaven Bilics topplagsdödarband till West Ham, ledda av 16-årige Reece-Oxford och Dimitri Payet, direkt tog ner under jorden.
2016 missade Walcott straffen mot Liverpool, innan han tog revansch på sig själv och vrålade ut 1-0 i takt med ett Emirates som fortfarande kokade då Coutinho skruvade in frisparken till 1-1 och bäddade för den slakt som följde i andra halvlek.
2017 kom den emotionella Giroud-nicken i precis rätt läge på tilläggstid hemma mot Leicester, just som han började röra sig bort från klubben.
Sen bidrog Wengers avsked till en baksmälla där en del minnen försvinner i nåt suddigt, men förlusten 2018-2019 mot Manchester City - som månaderna tidigare slagit poängrekord, satte spår.
Året därpå kom en 1-0 vinst mot Newcastle, och snart lovades en bättre andra säsong under Unai Emery. Den kom av sig, och i december satt Fredrik Ljungberg på vår bänk och gav Emile Smith-Rowe och Bukayo Saka sina debuter.
2020 kom, under ganska nye Arteta, en hoppingivande vinst - den enda klara på listan, mot det som så ofta visat sig bli en hopplöshetens borg vid namn Craven Cottage.
Så blev året 2021, och nyss uppflyttade Brentford inledde vår fyra matcher långa förlustsvit där poängkolumnen och gjorda mål-kolumnen delade siffra (vilken var precis 20 mindre än vår tabellplacering). Arteta var vid säsongens första landslagsuppehåll den mest kölhalade tränare jag upplevt sen den icke-insmickrande Benitez korta stint i Real Madrid, och dessförinnan vad Moyes fick uppleva under *den* säsongen.
2022, då stod Vieira och Selhurst Park värdar för en emotionell tillställning som efter vår 2-0 Victoria skulle visa att jo, i år skulle rentav Concordia Crescit faktiskt kunna finna fäste i den här klubben.
Var finns egentligen mönstret i detta, är frågan jag nu ställer mig inför det som blir 2023-2024. Ska jag se till något så absolut som poängsnitt så ser jag att vi tagit det stilrena 15/30, och att inte ett kryss är att skymta. Många matcher har känts som naiva tillställningar där ett fokuserat motstånd straffat en klubb som lite per automatik verkar ha känt att vi som är Arsenal i egenskap av att bara vara Arsenal minsann kommer att ha det där Arsenal-året i år.
Men det där var kanske mer Wenger-envishet, och trötthet, än en energisk, ung Arteta. För poängsnitt, och spel, har (med undantag för den förnedringen borta mot Brentford, som vi förvisso inte är själva om att ha råkat ut för de senaste åren) sett bättre ut under vår bask.
Arsenal under Arteta är ett av de här hypermoderna superprojekten som mest liknar en raketuppskjutning ute vid Cape Canaverals träsk. Varje knapp ska blinka, vridas och tryckas på och missar Arteta en vinkning från sidlinjen fallerar hela projektet och Saka faller bränslelös ur stratosfären.
Att kalla detta avslappnad fotboll, ptja, det kan se avslappnat ut då man avfärdar ett Bournemouth på lite lekfull manér, men bakom ligger en furiös metodik och noggrannhet som många gånger går överstyr - närmst ligger Artetas kommentar om att Arsenal hade otur då det faktiskt bara varit 13% chans Arsenal skulle förlora matchen, men den här lite besatta idén om att matematikifiera fotbollen kommer förmodligen att synas som tydligast första matchen efter en lång sommar med idel förberedelser, och i toppmatcherna.
Tavelduk till Artetas penseldrag blir alltså Nottingham Forest. Det är en rolig närvaro i ligan, men romantiken kring uppflyttningen ifjol fick sig en obeveklig törn i och med deras agerande på transfermarknaden, då alltså 21 spelare värvades.
21 spelare.
Och nu har många av de mest högprofilerade, såsom Keylor Navas och Jesse Lingard (fortfarande kontraktslös..) lämnat. Vart de står i år under den mest brittiske av britter Steve Cooper känns dock ganska självklart: det är ett lag för bottenstriden, som trots en fin värvning i Anthony Elanga, kommer att ha i bakhuvudet att Emirates inte är platsen man ska ta poängen på. Ett uttryck jag personligen knappt tål, men likväl lär det påverka matchen.
Men, det är ju också så att Nottingham har plusstatistik på oss sett till våra fem senaste möten. Premier League är fortfarande ligan där käftsmällen ligger runt hörnet, och tack gode valfri gudomlighet för det.
Det blir en match med en självklar matchbild, där vi förmodligen kan räkna med att våra nyförvärv Declan Rice och Kai Havertz upprepar sina Community Shield-starter. Förra säsongen blev ett antiklimax som nånstans inte lyckades dämpa euforin i den säsong man faktiskt höll på att höra, det är därför en något ambivalent känsla man burit på under sommaren, men nerven en titelstrid för med sig liknar i slutändan inget annat. Med Gabriel Jesus (som vanligt, dessvärre) skadad saknas murbräckan och det kommer därför krävas bolltempo och det där spindellika flytet från kanterna och inåt och tillbaka från våra finlirare för att frustrationen och ängslan inte ska komma krypandes.
Personligen vet jag inte när jag senast såg fram emot en säsong som jag gör den här, det kan förmodligen vara en sisådär tio år sedan, och det finns egentligen bara en ingrediens jag verkligen, verkligen vill se imorgon; vårt jävlar anamma. Ur seger harmoni, men ur raseri ska bolljäveln bara in. Rasa mina älskade kanonjärer, och spräng Robin Hood ur sitt träd.
