Säsongssammanfattning: Arsenal Women
Jag inleder med att ge denna säsong ett högsta betyg.
Jag bugar och bockar. Jag tackar för underhållningen och samtidigt tycker jag så väldigt synd om spelarna och laget som inte fick chansen att bära detta fantastiska Eidevall-styrda lag ända till ära, pokaler och segrar. Förvisso - de vann Continental Cup(Carabao Cup), men nådde inte riktigt lika långt i de resterande tävlingarna. En tredjeplats i ligan, utslagna i femte omgången av Chelsea i FA-Cupen och semifinal i Champions League.
Men för er som inte följt damerna under året..hur kan detta generera topp-betyg? Jo, häng med så får ni förklaringen.
Jonas Eidevall startade upp säsongen med att inse att han tappade starka Jordan Nobbs och Nikita Parris, men också att han ersatte dem med Lina Hurtig och en återvändande Kim LIttle. Efter ett fullkomligt makalöst EM av England så kunde han också glädja sig åt att Beth Mead- EMs bästa spelare- och Englands kapten - Leah Williamson fanns i Arsenal. Räknar man sedan ihop Stina Blackstenius, Vivianne Miedema, de starka yttrarna Steph Catley. Katie McCabe, backarna Wubben-Moy, schweiziskorna Wälti och Maritz, österrikiskan Zinsberger i mål och Raffaela från Brasilien och Frida Maanum från Norge.. ja då fanns ett lag att räkna med i årets Women Super League.
Det började ju lysande och Eidevalls lag ledde ligan efter sex-sju omgångar. Obesegrade efter lysande spel och många mål. Även i Champions Leage såg det bra ut. Bortasegern mot Olympique Lyon- fjolårets vinnare - gav eko i fotbollsvärlden. Arsenal hade något på gång. Laget var samtrimmat, levererade resultat och gjorde mycket mål.
Sedan kom skadorna.
Först ut - Beth Mead, som drog korsbandet i december 2022. Borta resten av säsongen.
Nästa: Vivianne Miedema, också korsbandet i December 2022- borta resten av säsongen.
Bara att se dessa två namn borta gör att man inser hur svårt det blir för Arsenal att ta sig framåt och få till målchanser. Beth Mead, som i somras var EMs bästa spelare och så Miedema som fullkomligt öst in mål för Arsenal under åren; nu saknades båda borta.
Men Arsenal repade mod och målen kom från andra håll istället. Stina Blackstenius gjorde sina mål, men missade också väldigt många chanser. Frida Maanum steg fram och tog en centerroll och gav Eidevall mycket bra alternativ. Från sidorna dök Kim Little och Katie McCabe upp. Den sistnämndas mål mot ManCity valdes för övrigt till årets mål i ligan. En riktig raket upp i krysset.
Arsenal hakade på i ligan trots skadorna på de tunga forwardspjäserna. Än bättre gick det i Champions League. Efter kvartsfinalseger mot Bayern München väntade Wolfsburg. Lagom till dessa matcher försvann Leah Williamsoch och Kim Little med skador. Förvisso hade man under vintern värvat in holländska Pelova och danska Kühl men man föll efter ett sent avgörande och åkte snöpligt ur semifinalen.
När säsongen avslutades kunde man dock ändå konstatera att Arsenal kommit trea i ligan och kvalificerat sig för Champions League, semifinal i Champions League, vunnit Continental Cup och åkt ut mot FA-cupens vinnare Chelsea i femte omgången. Detta med skador på några av ligans bästa spelare.
Jag lyfter på hatten och gratulerar Arsenals damer till en förstklassig säsong, där Frida Maanum möjligen sticker ut lite extra efter ett rejält genombrott som falsk nia och forward. Grattis Gunners. Nästa år tar vi ligaguld.
