Schoolboy's Own Stuff - Campaign against Chelsea
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Det var ett tag sedan, så det har hänt en del. Fokus hamnar dock förstås på Transferfönstret, North London Derby och Wembley. Feedback är som tidigare välkommet.
Windowlicker
När detta skrivs tickar klockan ner på Sky Sports överhypade Deadline day och transferfönstret smäller tack och lov snart igen. Vad det gäller inkommande spelare ser det väldigt lugnt ut. Förhandlingarna om Leandro Damiao fortlöper och kan med lite tur bli klara till sommaren, förutsatt att vår näste coach vill ha honom förstås. Samtidigt har vi vinkat adjö till den ständigt underskattade Kyle Naughton, också känd som Sheffields Maldini. Nu när varken han, Dawson eller Jenas finns kvar ser listan över de som bara MÅSTE bort lite annorlunda ut. Kapten Younes förstås. Paulinho som aldrig gjort något bra överhuvudtaget. Adebayor som eventuellt, kanske, beroende på vem man lyssnar på, med all säkerhet, lett ett uppror i truppen. Den sistnämnde verkar dock, trots burop från egna “fans”, lika svår att separera från norra London som Archway steel.
Aaron gör för ont att skriva något om, så jag lämnar det.
Benoit Assou Ekotto gör inte lika ont att skriva om, bara ganska trist. En gång en personlig favorit och en av ligans bästa vänsterbackar. Nu - inget av det.
Ett återkommande rykte under de senaste dagarna är att mittbacken Winston Reid, vars kontrakt med West Ham går ut i sommar, ska ha kommit överens med Spurs om en flytt i rätt riktning som Bosmanfall. Förhoppningsvis är detta en värvning som blir av, tänk att få se Winston och Eric Dier bilda inte bara mittbackspar utan också ett palindrom! Jag utgår ifrån att Paul Mitchell genast sätter igång med jakten på vänsterbackar vid namn Reklaw, för att utveckla försvaret ytterligare.
Värvningen av MK Dons unge mittfältare känns spännande. Beslutet att direkt låna honom tillbaka till MK är också något som borde applåderas av Spursfansen, om inte annat för att det ger oss några månader till att lära oss hur hans namn stavas. Delle Ali? Dele Ali? Dele Alli? Delle Alli? Jag har sett alla tänkbara varianter.
Allt som allt måste transferfönstret bedömas som väl godkänt, även om Azza lämnar. Spurs slimmar truppen och binder framförallt upp Mason och Kane på nya kontrakt. Personligen känner jag att firma Mason och Kane (det låter förresten som ett deckarpar från 70-talet) tillfört något som vi saknat ett bra tag och som är oerhört svårt att köpa sig till - hjältar. De två lokala killarna har, tillsammans med Nabil Bentaleb och Andros Townsend återupprättat ett band mellan spelare och supportrar som varit saknat och efterlängtat. De kanske inte har de kvaliteter som stjärnor som Modric och Bale hade, men ur den här synvinkeln är de viktigare än vad de nuvarande Madridspelarna någonsin var. De här är våra egna och två av oss. De är snarare arvtagare till Ledley än till walesaren i diadem.
The Final Countdown
Efter en dramatisk avslutning på bortamatchen mot Sheffield är Spurs så klara för Wembley! I finalen ställs vi mot Chelsea som trots en massiv kampanj mot sig lyckats ta en plats. Starkt, även om semifinalmotståndarna och blivande ligamästarna Liverpool förstås ändå inte ville gå vidare i någon låtsascup. Det blir därmed en repris av finalen 2008, där vi tog vår senaste titel (förutom fjärdeplatserna säsongerna 09/10 och 11/12). Vi håller tummarna för att historien upprepar sig på mer än ett sätt, en dröm är till exempel att se Nabil Bentaleb ikläda sig rollen som Inkastande Teemu Tainio på övertid och Didier Drogba dyka upp i rollen som Sur Didier Drogba.
En sak som aldrig upphör att förvåna mig är våra fans förmåga att alltid hitta en påse hundskit i en skattkammare fylld med guld och diamanter. Efter en fantastisk match med drömmål från Christian Eriksen, streetfotbollsfinter från Dembele och ytterligare ett sent avgörande framför 5 500 galna bortasupportrar ligger fokus på många håll fortfarande på hur laget borde ha varit bättre. Kalla mig konstig, men jag struntar fullständigt i “vi borde dödat det hela redan på WHL”, “hur kan vi släppa in dem i matchen?” och “vad håller Pochettino på med?”. Känslan när vår fine dansk gör mål i 87:e minuten framför våra fans är för mig vad fotboll och förhållandet med Spurs handlar om. Det är Glory, glory, Tottenham Hotspur rakt igenom.
Finalen då? Med tre dagars marginal till bortamötet med Fiorentina är vi ju inte direkt favoriter, antichelsea-kampanjer eller ej. En pokal vore drömmen, men oavsett hur det går finns det något ingen någonsin kan ta ifrån oss:
Weekend wars
Tottenham har redan spelat 39 matcher denna säsong, vilket är klart flest i ligan. Matcherna fortsätter komma tjockt och snabbt, som Harry Kane kanske skulle säga. Och med all respekt för de motståndare vi stött på i januari så börjar det hetta till rejält nu kommande månaden med både derbyn, blivande mästarna, dubbelmötet med Fiorentina och Ligacupfinalen. På lördag inleds det hela med (beroende på om vi vinner eller torskar) årets kanske viktigaste match. Det är dags för derby mot våra inflyttade grannar som verkligen ser ut att ha hittat formen lagom till mötet. Spurs blandar fortfarande och ger spelmässigt, men en sak är säker - en eventuell förlust kommer inte bero på att laget brister i vilja eller förståelse för matchens betydelse. Vi har nog aldrig haft så många liljevita som spelar för emblemet på bröstet mer än något annat som nu.
Tottenham har redan börjat med rävspelet då man infört ett förbud mot selfiesticks på White Hart Lane, vilket tvingat Arsene Wenger till att bänka Schchhchhhczzhhezzzzzzcny och kasta in reserven Ospina i hetluften. Nästa steg tros vara ett totalt rökförbud i duscharna, vilket skulle vara en rejäl krigsförklaring mot våra grannar. Stämningen piskas upp, precis som det ska inför ett derby!
Woolwichkollen
Det rullar på fint nu. Arsene riktigt sprudlar. Let’s end it, Harry.
