Schoolboy's Own Stuff - Don't call it a comeback
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Jag mjukstartar lite den här veckan och så får vi se åt vilket håll det utvecklar sig. Feedback är som tidigare välkommet.
Optimismens hån
Det må vara klassisk supporterenögdhet, men känslan är att få lag och fans är så bra på sommaruppehåll som Tottenham. Det inofficiella klubbmottot “there’s always next year” skapar under sommarmånaderna en härligt berusande optimism. En splittrad supporterskara enas äntligen i förhoppningar och drömmar.
Sommaruppehållet var välkommet. Jag brukar kallas optimist, men förra säsongen sved. Nåja. Sommaren kom med ett fantastiskt VM. Tottenham Sweden firade tio år (Forza Tony Parks FC) och man påmindes om hur mycket fantastiska själsfränder det finns. Brendan “David Brent” Rodgers snackade strategier. Jack Wheelchair rökte i pooler. Benny Ekotto “utmärkte” sig. Anti-FFP-klubbarna fortsatte rädda fotbollen och samhället. Pojkarna i Ledley Kings Knä drack whisky. Spurs transferteam kopplades som vanligt ihop med varenda snubbe som äger ett par fotbollsshorts.
Och helt plötsligt så sitter man här igen och hoppas. Förnedrande storförluster är ett minne blott. Sherwoodska irritationsutslag är lindrade av argentinsk kylbalsam. Nej, vi vinner inte ligan i år heller. Det ser inte ut som våra spelare får fira fjärdeplatsen med selfies i maj. Men det finns hopp om annat. Om fantastiskt böljande spel, om spelare som vågar, om supportrar som sjunger fram laget. Om glory, glory. Det är en fantastisk tid att vara Spurssupporter just nu. Passa på och njut, snart drar ligan igång.
To ride, shoot straight and speak the truth
Uppehållet har bjudit på en del uppbröstning och tuppande från vissa PL-tränare och ju närmare premiären vi kommer, desto mer lär det bli. Mina tre favoriter från sommaren:
- Ronald Koeman twittrar en bild på en tom träningsplan med några koner på, med texten “Ready for training”. Jag hoppas det var medveten galghumor. Fantastiskt i så fall.
- Brendan Rodgers läxar upp färskingen Louis van Gaal om vad det innebär att träna ett lag på en så hög nivå som Premier League. Smack. Vem tror den där uppkomlingen med konstiga frisyren att han är egentligen?
- Arsene Wenger uttalar sig om West Ham/Chelsea/New York/Manchester-legendaren Frank Lampards övergång (jag förstår inte uppståndelsen förresten, det är ju många som gått samma väg, även om de var supportrar och inte spelare). “The shortest way from Chelsea to Manchester City is not to fly to New York first”, deklarerade fransmannen. Underbart citat. Det blir ännu bättre om man betänker att den snabbaste vägen till Manchester City brukar vara via Arsenal. Hepp!
Det bästa är kanske att Pochettino hållit sig ifrån svingande i media och hållit låg profil. Levy visste vad han gjorde när han snålade in på argentinarens tolk.
First blood
Vi närmar oss alltså säsongspremiären med stormsteg. Försäsongen har sett ganska lovande ut, pressen och farten ser bra ut, Lamela är återfunnen och spelglädjen ser ut att vara på väg tillbaka. I premiären smäller det till rejält direkt. En stormatch, ett laddat rivalmöte, en av säsongens höjdpunkter. För West Ham.
För Spurs - nja. Derby sägs det. Fan trot. Personligen känns det som att möta Aston Villa (blandar alltid ihop dem, det måste bero på tröjorna) men med Lazio-ramsor på läktaren. Nåja, en premiär är en premiär, och Villa borta är ingen lek. Lite nervös lär man bli.
