Schoolboy's Own Stuff e06
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta veckan som gått i den finare delen av stan. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Denna vecka snackar vi vår rekordman, Lamelas genombrott och räddaren i nöden. Vi kollar förstås också till våra rivaler från södra London. Feedback är välkommet.
Big JD
Det har tjatats ett tag om det, och mot Sheriff fick så Jermain Defoe äntligen sätta sitt rekord för antal gjorda mål i Europaspel i den liljevita tröjan. Givetvis en fin bedrift som ska uppmärksammas. JD visade klass när han, trots att det gick trögt för honom under matchen, höll sig kall efter att Lamela fixade straffen. Smack upp i nättaket på Harry Kane-vis. Så ska straffar slås! Något förvånande så hade Jermain INTE fixat någon t-shirt under matchtröjan med texten “23 goals” på. Det kanske var för kallt för att ta av yttersta lagret på överkroppen?
Apropå klass var det fint att höra Defoe berätta att tidigare rekordhållaren Martin Chivers sökte upp anfallaren på väg ut efter halvtidsvilan och uppmanade honom att slappna av och fortsätta jobba så skulle målet komma i andra halvlek. Gentleman.
Always take Lamela with you
Sällan eller aldrig har väl ett genombrott varit så efterlängtat som Erik Lamelas mot Sheriff i Europa League. Tidigare har vi sett småglimtar av hans kunnande, men det har oftast glömts bort i osäkra uppträdanden och ett något valpigt intryck. Mot moldaverna stämde dock det mesta. Lamela sprang, offrade sig, dribblade, fixade straff och frisparkar och gjorde också ett mål, där man i firandet nästan kunde se hur tyngden föll från hans axlar. White Hart Lane fick hoppet om den unge argentinaren åter, och 1882 sjöng om att alltid ha honom med sig.
I intervjuer efter matchen pratade Erik om att han inte är Gareth Bale, och att han vill gå i Ossie Ardiles och Ricky Villas fotspår och fortsätta med den fina traditionen argentinska spelare har i Spurs - att vinna pokaler. Han säger alltså bara rätt saker - med ett undantag. På frågan om vad han tycker om fansens ramsa svarade han att han visserligen uppfattade att de verkade sjunga hans namn, men att han inte känner till melodin.
Hur kan han ha missat Crowded House? Är det åldern? Är han hårdrockare? Rejvare? Belieber?
Nåja, han lovade att kolla upp låten. En ordentlig frisyr på det så kan det nog bli bra det här.
Erikson-son-son
Jag har länge haft svårt för Sven-Göran Eriksson. Han har gått ifrån att vara en respekterad fotbollstränare från Torsby (jag har varit där, håla) till slemmig playboy. En solariebrun legoknekt som flyttar runt efter de mest lukrativa kontrakten och de största pengarna, oavsett var de kommer ifrån och utan några större krav på var de tar honom, så länge han kan fortsätta sitt jetsetliv och fortsätta bära hansdydda italienska skor. En egenuttalad kvinnokarl, utan betänkligheter när det kommer till otrohet. Dessutom pratar han med en löjlig dialekt (nu blir det beef med Ledley Kings knä är jag rädd).
Nu verkar dock pengarna börja sina, då han bestämt sig för att ge ut sina memoarer, fylld med snaskiga detaljer och anekdoter. Bland annat berättar han att han avrådde Roman Abramovitj från att köpa Spurs, och satsa på Chelsea istället.
Allt ställs plötsligt på sin ände. Vilken fantastisk man denne världsvane herre är! Välklädd, berest, fräscht solbränd och vid god vigör. Rakryggad nog att erkänna sina snedsteg. Inte konstigt att damerna faller som furor framför hans välputsade skor. Med den kanske finaste och gemytligaste av accenter, lyssna bara på Stefan Holm och gänget bakom sveriges bästa podcast!
Och han har räddat oss. Likt våra finska bröder och systrar för Sverige, stod han rakryggat upp för oss när ryssen, fast besluten om att ödelägga allt vi var, kom smygande. Jag tackar dig, Sven-Göran Eriksson. Du är en hjälte.
Woolwichkollen:
Med söndagens reaktioner på diverse sociala medier och forum på näthinnan måste jag, för samvetets skull, tyvärr inleda med att sopa framför vår egen dörr. Suck.
Så där. Moving on.
Dortmund schmortmund. Inte nog med att man torskar mot ett mittenlag, det var dessutom tydligen Judas som gjorde mål och hade mage att fira. Och jag som trodde att Sol Campbell slutat för länge sedan. Nu blåser det snålt, Arsene.
