Schoolboy's Own Stuff - Evil Empire
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Den här veckan pratar vi mer häxkonst, blickar mot ondskan och gläds med Bobby. Wenger-O-MeternTM är fortfarande vid liv trots förra veckans högvarv. Feedback är som tidigare välkommet.
Wicked Game
Förra veckan jublade jag över underhållningen som Camp Adebayor bjöd på när mamma beskylldes för att ha utövat häxkraft på Emmanuel för att sätta käppar i hjulen för honom. Det verkade liksom inte kunna bli bättre än så.
Jag tog fel. Följetången har fortsatt i media, där brorsan Kola nu backar upp morsan. Han jobbar för övrigt som lastbilschaffis i Tyskland (jag tänker mig att han ser ut som en tjock Emmanuel med häng på jeansen, airbrushad hytt och matlåda). Kola hävdar att det i själva verket handlar om att Ade hjärntvättats av “Muslim alfas”, vilket ska vara något slags muslimska helare. De ska alltså ha övertygat Emmanuel om att anledningen till att han inte gör mål är hans mammas häxkraft. Jaha.
Jag tycker oftast att fotbollsspelares biografier verkar vara rediga sömnpiller, men jag längtar verkligen efter den dagen Adebayor bestämmer sig för att skriva en. För att inte tala om hans morsa.
I Predict A Riot
Säg den glädje som varar. Efter en finfin söndag med en match där Spurs för första gången denna säsong visade tecken på att inte bara förstå Pochettino, utan också ställa upp på hans tankar och jobba tillsammans för varandra, är det dags att landa igen. Tottenham borstar av sig och beger sig rakt in i ondskans högborg. Rakt mot dödsstjärnan.
Jag vet inte om det är positivt eller negativt att matchen kommer så tätt in på Evertonskalpen. Det hade varit gött att få glädjas ett tag till, åtminstone till helgen. Å andra sidan kanske det är bra med en match till direkt så att vi kan fortsätta bygga på det som visades i söndags. Synd bara att det är mot det onda Imperiet. Det är liksom uppenbart vad onsdagen kommer att innehålla. Det är i vanlig ordning låga odds/ingen utdelning på:
- något slags “psykologiskt utspel” (läs svineri) från Mourinho framför en hop förtjust fnittrande, icke ifrågasättande journalister
- antisemitiskt “banter” från motståndarsupportrar (de skojar ju bara lite)
- minst ett feldömt mål i baken
- ett återigen “krisande” Tottenham med en ifrågasatt Head coach (OBS, ej manager).
I Will Always Be Your Soldier
“I always feel the love of the supporters and I was delighted to score for the team. The moment the ref blew for half time everybody sung my name and I welled up a little bit, I had a tear in my eye. It was very special.”
En tår i ögonvrån. Då var vi två, Bobby.
The Return of The Grevious Angel
Förutom matchen i söndags så har ju försvarsspelet hittills under säsongen sett stundtals svajigt ut. Därför var det otroligt skönt att se en av våra mer tongivande killar förra året, på väg ur sitt skadehelvete, göra comeback i gårdagens U21-match mot Manchester City. Matchen slutade med en 2-1 seger till Spurs, under överinseende av Mauricio Pochettino. Men resultatet känns inte som det viktiga här, låt oss istället njuta av att läsa ett visst namn tillbaka i startelvan:
Välkommen tillbaka Bongani Khumalo!
Woolwichkollen
Ja, mätaren mår lite bättre den här veckan. Betydligt svalare och luktar mindre rök. Men hur mår Wenger?
