Schoolboy's Own Stuff - Frankie goes to Hollywood

Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Den här veckan debriefar vi Citymatchen, upplever ett kärt(?) återseende och blickar mot helgens motståndare. Wenger-O-Metern^TM stretar på. Feedback är som tidigare välkommet.





You Lie You Cheat
Känslorna efter matchen mot Manchester City i lördags var många och motsägelsefulla. Å ena sidan talade resultatet sitt tydliga språk. Det handlar om klasskillnad mellan lagen. Å andra sidan fanns det en känsla av stolthet över Spurs match. Den höga pressen, omställningarna och kombinationerna mellan våra offensiva spelare var stundtals precis det man gått och längtat efter. Hugos normaltillstånd är närmast omänskligt. Mason ser ut som att han inte gjort annat än att möta spanska världsstjärnor sedan unga år. Soldados förstatouchar och blick.

Å ena sidan igen, Aguero var minst lika omänsklig som Hugo. Fyra mål snackar man inte bort. Vilken spelare. Å andra sidan igen, han fick rätt mycket hjälp av den sorgliga ursäkten till domarteam. Vad i helsefyr var det där!!!???

En spelare av den kalibern behöver inget understöd eller gratishjälp. Inte ett lag av den kalibern heller för den delen. Jag hoppas Moss och kompani fick en rejäl åthytning (yeah, right) av domarkontrollanten efter matchen. Att någon dömer fyra straffar i en och samma match utan att Liverpool spelar kan ju inte förbundet acceptera?

Det ställs oerhörda krav på ligans spelare och ledare och de som inte lever upp till dessa får höra det utan pardon. Det är dags att detsamma gäller för domarkåren. Det var uppfriskande att höra Gary Monks utbrott efter Swanseas match mot Stoke, där han skällde ut både domare och filmande Victor Moses efter noter. Tänk att få höra Pochetino med myndig röst och mörk blick ge Citylegendaren Lampard på pälsen för sitt fuskande. Det vore något. Jag tycker inte om när spelare skadar sig, och jag är inte stolt över det, men jag måste erkänna att munnen sprack upp i ett leende när Lampard tvingades byta. Ibland funkar karman! Pochetino kallade i veckan Aguero för fotbollens Mozart. Jag skulle i så fall vilja utnämna Frank Lampard till fotbollens Milli Vanilli.





Out of Tim
Tim Sherwoods känsla för tajming sviker inte. Efter matchen mot City uttalade sig vår bäste tränare någonsin (statistiken talar ju som bekant för sig själv) om hur Roberto Soldado inte är bra nog. Att Bobby gjorde en riktigt bra match och var en av våra bästa spelare på Etihad en kort stund tidigare rörde inte Herr Sherwood i ryggen.

"You try to give Soldado as much confidence as you can and you do that by backing him and playing him. In the end, I couldn't keep picking him. I had to put Harry Kane into the team because day in, day out on the training field, he was outperforming him. So there was no choice. It was nothing to do with effort. In my opinion, Harry Kane is better than him.
Everyone at the club is on his side. They want him to do well. He is a great guy and the fans shout his name when he is on the bench. They want him to come onto the field, but I don't think we can use the excuse that he needs to settle anymore. He has lived in the country for more than a year and he needs to start producing on the field and we have to stop making excuses for him.”

Den uppmärksamme noterar här att Tim gör en klassisk “Harry Redknapp” och räknar kallt med att ingen minns vad som hände för ungefär ett halvår sedan. Ska vi friska upp Sherwoods minne?

Jo, Tim så här var det. Efter en fin start i ligan gick det tyngre för Soldado under hösten med målskyttet. Med tanke på att familjen drabbades av ett missfall är det ingen vild gissning att Bobby hade det ordentligt tungt även utanför planen. Han verkade dock populär i laget och kämpade på, och till slut gav det resultat. I mötet med Cardiff hemma på White Hart Lane gjorde spanjoren en riktigt bra match och gjorde också sitt första spelmål på flera månader till fansens och lagkamraternas stora förtjusning. Sherwood sa själv efter matchen följande:

“If I could’ve picked someone to score the winner it would’ve been Robbie,’ said Sherwood. He’s a great character, and the boys love him. He knows he’s been in a sticky spell but I’ve looked him in the eyes and I know he has always had the belief. He’s a true pro, never a problem, he gets on with it in training and has desire to improve and do well. I stuck by him because I believed he would come good. I still believe that. This is one goal. I hope it’s the platform for him to go on and score 20 more before the end of the season.”

Gott så. Problemet, Tim, var kanske att du, efter att Soldado äntligen gjort mål och såg ut att ha fått tillbaka lite självförtroende, till allas frustration totalbänkade honom igen. Man-management. Backed him and played him.





Full Toon Fever
I helgen är det dags för Spurs att mäta sina krafter med storbildsfantasterna från St James’ Park. Det är något med Newcastle som väcker mina sympatier, men jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är.

De klassiska randiga tröjorna? Kanske.
Att supportrarna just nu verkar vara lika miserabla och deprimerade som vi själva stundtals är? Möjligen.
Phillipe Albert och hans mustasch? Alldeles säkert.

I min nostalgiska jakt på den elegante belgaren i arkiven hittade jag fler och fler skäl till att jag är svag för skatorna. Kolla in raden av gamla stor- och kultspelare som spenderat delar av sina karriärer i våra båda klubbar!
Få saker är så irriterande som omotiverade startelvor, så här får ni - Spelare-som-på-något sätt-representerat-både-Tottenham-och-Newcastle FC!

Med en sprudlande offensiv 3-5-2-uppställning:

 

3 kommentarer

Wally2014-10-21 08:07:00