Schoolboy's Own Stuff - Top of the League
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Den här veckan avhandlas bland annat ligasegern, vår kapten och en viss utmaning. Dessutom har Wenger-O-MeternTM hostat igång. Feedback är som tidigare välkommet.
Trapped under ice
Luís André de Pina Cabral e Villas-Boas tittar rakt in i kameran med sina vackra gröna ögon och sitt perfekta hår, och säger “jag utmanar Roman Abramovitj och Daniel Levy till att utföra Ice bucket challenge” innan en hink med isvatten välts över honom. I det ögonblicket, där och då, håller jag honom på samma nivå som när jag ser honom fistpumpa på Old Trafford eller omfamna Gareth och resten av laget på Upton park. Han är en hjälte, även om hans ego är sårat. En man som fick sista ordet, en avslutande uppercut på sina antagonister trots att hans händer är bakbundna av överrenskommelser om tystnad. Jag sitter och tänker att den här utmaningen är det roligaste som hänt på mycket länge.
Och så kommer svaret. Efter 4-0 hemma mot Redknapps QPR dansar den skygge Daniel Levy sjungande (tänker jag mig) ner i omklädningsrummet, kör en “exploding fist” med favoriten Aaron Lennon och en “the wink and the gun” med Pochetino. Sen ställer han sig i sin fina kashmirmixkostym som antagligen kostar mer än Eric Diers övergång, ler mot Spurs TV kamera, tackar Andre Villas Boas och uttalar de magiska orden: “I’m going to nominate someone that definately owes this club a lot, that is Real Madrid President Florentino Perez.” Och så, mina vänner, firar man en seger. Modigt av Kaboul och Adebagol att hålla i hinken. Den senaste spelaren som hällde vatten över en man med Spursemblem på kostymen hamnade på lån i FC Rostov.
When we were winning
Det var förstås en på många sätt perfekt söndagseftermiddag, och även om Harrys Power Rangers antagligen kommer stå för bättre insatser under säsongen och vi därmed inte ska dra för stora växlar av segern blir det tydligare och tydligare att vi med stor sannolikhet behåller ligaledningen säsongen ut. Det blir dock fortfarande en spännande säsong med strid på kniven om andraplatsen, där det efter gårdagens batalj ser ut att stå mellan Manchester City och Chelsea.
Det ser också ut som att Eric Dier blir säsongens värvning. Att som 20-årig försvarare vara kandidat till skytteligatiteln under sin debutsäsong i PL talar sitt tydliga språk. I och med Diers mål i söndagens match blev han också historisk, och inte bara för att Spurs gjorde mål på hörna. Engelsmannen är den första försvararen i PL:s historia att göra mål i sina första två ligamatcher. Och på tal om rekord, Nacer Chadlis andra mål föregicks av 48 passningar i rad och samtliga spelare var inblandade. Så många passningar innan ett mål har inte gjorts i ligan på två år, trots att Woolwich gjorde fotbollshistoriens snyggaste mål förra säsongen. Vi kommer förstås att slå fler rekord under säsongen, men det här var en kul start på det hela!
O captain my captain, our fearful trip is done
Manchester City-hatande (det är ju i och för sig tydligen alla journalister) Erik Niva utnämnde en gång Michael Dawson till “världens bästa människa, alla kategorier”. Jag har inga problem att hålla med honom i det uttalandet. Dawesome har nu varit i klubben i dryga nio år, och jag har under den tiden inte lyckats hitta ett ont ord om honom. Jag har skrivit hyllningar till mannen tidigare, men känner att jag behöver göra det igen. Fler och fler källor pekar på att Daws inte finns kvar i Tottenham Hotspur när transferfönstret stänger. Det är ett faktum som är otroligt svårt att förhålla sig till, trots att hans egenskaper som spelare tyvärr inte passar särskilt bra hos oss längre.
Michael Dawson har brister, det såg redan Andre Villas Boas för ett år sedan. Men han har också en egenskap som gör honom nästintill unik i dagens trupp - Dawson älskar Tottenham Hotspur lika mycket som vi supportrar gör. Det var det som gjorde honom beredd att stanna som femteval i AVB:s lag och kämpa om platsen, hellre än att vara försteval i en annan klubb. Även om Harry Kane och Andros Townsend är uppväxta i klubben med de känslor det innebär kan de inte sägas vara kaptensämnen, inte än. Vi har förstås andra kanditater till att ta över bindeln, och vi kommer säkert ersätta Daws med bättre mittbackar, men det kommer nog tyvärr dröja innan vi ser en motsvarighet i klubben igen. Jag gissar att det kallas utveckling, men det gör ont.
Tidigare nämnde Niva, och flera andra, har liknat en försäljning av Dawson vid att avliva familjens trofasta men gamla och trötta labrador. “Bäst för alla parter”. Jag förstår liknelsen, men tycker mer det känns som att sälja hunden till någon som förvisso kommer ta väl hand om den, men där den aldrig kommer att vara lika lycklig som hos dig. Det finns säkerligen smaskiga, näringsriktiga levergrytor och fina promenadstråk i Hull, men Dawson kommer alltid föredra torrfoder i Tottenham.
Shine on you crazy diamond
Det här är Gazza för mig. Den glade, briljante spjuvern som var högst bidragande till att jag fastnade för Spurs. Den andra, oigenkännelige, svullna figuren gör mig bara ledsen. Den riktige Gazza gör mig glad. Punkt.
Woolwichkollen
Se där! Jag trodde den var slut och klar för Wolfsburg, men så i helgen så rörde den på sig! Jag såg klart och tydligt hur den var över på rött och vände. Den gnisslade och protesterade, men med lite smörjning så ska det nog funka. Jag funderar dock fortfarande på någon slags uppgradering.
