Arsenal - Sevilla
2 - 0

Sex poäng blev nio då vi fick Sevilja och lugn

Vårt favoritskap höll, och nu närmar sig gruppvinsten.

Champions League har känts lite hetare än på något eller några år, och parallellt med vår match var det roligt att följa dramat i Köpenhamn.
Jag minns ett uppvaknande på ett hotell i Portugal 2007, då jag vid frukostbordet fick höra av upprörda, tabellräknande portugiser runtomkring att FCK besegrat Manchester United och därför spetsat till mötet i Lissabon kommande omgång.
Marcus Allbäcks avgörande och Tobias Linderoths mittfältskamperande är sånt jag än idag kan vända mig till för att komma undan känslan av att Champions League bara är nästa episka, storslagna, mötet som ska ända alla möten och superhypade match mellan typ Real Madrid och PSG i ett försök att glömma bort deras möte för fem minuter sen, och att det om fem minuter ska spelas igen.

I samma anda var det roligt att ta sig en ett ganska, för vår del, nytt motstånd i form av Sevilla.
Deras tränare, Diego Alonso, var för mig en helt ny bekantskap.
Ivan Rakitic, Mariano Diaz, Jesus Navas, två av alla underbarn som inte riktigt hände i Rafa Mir och Oliver Torres - bänken bjöd ju på flera bekantskaper, även om Sergio Ramos skada var tråkig så täckte Erik Lamelas start upp.

Det blev för vår del den förväntade uppställningen längst bak, glädjande tycker jag också är Declan Rices och Jorginhos fortsatta kamperande. Det kan saknas viss passningsskicklighet, bolltempo, men det man får är ett solitt block utifrån kantliga äventyr kan lanseras.
Med Trossard, Martinelli och Saka är kvaliteten framåt garanterad, och med en synligare Kai Havertz än vanligt skulle det visa sig ett lyckat drag.

Matchen börjar egentligen som man blivit bortskämd med att de gör när Arsenal går in i Champions League med ett favoritskap i ryggen - med en kompakt övertygelse om bollinnehavet.
Att det inte leder till särskilt många lägen tidigt i matchen känner vi igen, men det sätter en trygghet i laget som så sakteliga trummar igång. S
evilla försökte svara med samma mynt, men om det var samma bollskicklighet som brast eller vårt presspel som återigen gav resultat var svårt att skönja: hursomhelst orsakade våra bollvinster kaos i de spanska leden och förmlodligen en stor dos frustration.

Närmst under inledningen kom Saka på en dåligt slagen frispark, men lägena då vi på omställningar sökte den raka bollen visade också att vi hela tiden hade målchansen inom kort räckhåll.
Så blev det också, då Ben White och Jorginho spelar bort en förstapress. Jorginhos rakbladsvassa passning rakt fram i plan skär genom två spanska lagdelar och en helt ställd försvarslinje försöker ställa om medan Saka silkeslent kan möta upp bollen i utkanten av straffområdet och söka Trossard framför mål.
Tre bolltoucher, två utslagna lagdelar, på fyra sekunder - detta är varför Arsenal är mer framgångsrikt numer än under Wengers sista år.

Det förlösande målet innebar som tur var ingen scenförändring, istället cementerades kvällen genom att Kai Havertz tidigt i andra halvlek försökte sig på upptinande genom skott utifrån, Martinellis genombrottsförmåga hotade ständigt och den där långsamma självklarheten som sker ganska snabbt från Saka går liksom sällan att få grepp om.
Mittfältet vann matchen, i vad som förmodligen är Rices och Jorginhos bästa kamperande ihop för säsongen.

På rak arm har jag svårt att minnas en målchans för Sevilla: det närmsta man kom var en mild Saliba-panik på ett våghalsigt tillbakaspel, och det är fortsatt svårt att vänja sig vid att denna backlinje faktiskt känns solid.
Man bygger katedralen från grunden, som man ju säger, och med Raya, det solida försvaret framfört av två rejäla mittfältare behöver man inte stressa framåt.

Sakas punkterande av matchen kännetecknas av just det: ett rakt spel framåt, och sedan en kontrollerad, stark och skicklig bortvändning av närmste försvarare innan det patenterade vänsterskottet i bortre gaveln bara snärtas in utan mer än behövlig ansträngning.

Jag trodde då Lacazette värvades 2017 att vi tio år senare ersatt Thierry Henry, att hans fart, vrål och karaktär, för att inte nämna nationalitet, var Det.
Olyckliga omständigheter, ett andefattigt sista år under Wenger och en politisk värvning i Aubameyang satte stopp för det, men då jag idag ser Martinelli och Saka ihop tänker jag att vi i Martinelli har Henrys växelryckande, raka genombrottsförmåga och förmåga till aviga avslut, medan vi i Saka har Thierrys lite sävliga självklarhet som ibland ser ut som om den vill driva gäck medan ett leende helt säkert spelar under den milt höjda pulsen.
Växer någon av de båda in i karaktären fransmannen hade så kan det här anfallet vara början på något fornstort.

Mariano Diaz avslut mot slutet bekräftade bilden av ett frustrerat, uddlöst Sevilla som kom till ett Arsenal som Arsenal är då vi spelar som bäst.
En betryggande seger signerad koncentration, ett gediget lagbygge kryddat med ungdomlig kvalitet och självsäkerhet. Champions League är återigen hemma och det känns smått omöjligt att vi varit bortresta i fem år.

På tal om fem så ligger båda våra kommande motstånd - Lens i London och PSV nere i Eindhoven, på poängantalet, medan Sevilla dröjer på två.
Kryss i någon av de båda garanterar avancemanget, och troligtvis gruppsegern, men målsättningen måste förstås vara att vi lämnar gruppen på 15 av 18.

Victoria Concordia Crescit.
Det råder sannerligen viss harmoni.