Reserapport från Wednesdays möte med Charlton
Wednesdaysupporter räddade poäng åt Charlton. Domare deltog i komplotten som gjorde att det bara blev oavgjort. Men matchen var bra och resan i sig själv en riktig höjdare.
På senare år har det blivit färre resor till Sheffield av olika orsaker, men de som numera görs är av högsta kvalitet. Den mot Charlton var helt klart en sådan. Låt oss börja från början. Färden till Sheffield gick via en avstickare till London där ett ett halvt dussin medlemmar i London Owls plus några anhängare av olika Londonlag samlades på Churchill Arms i Kensington på måndagskvällen för en mycket trevlig helkväll med öldrickande och fotbollsprat. Något som resulterande i att mitt ressällskap från Borås, Torbjörn Lindeberg var lite blek på tisdagsmorgonen när vi skulle ta tåget till Sheffield, men med hjälp av några koppar te och en tupplur på tåget var han som ny när vi var framme i stålstaden. Själv satsade jag på den beprövade metoden att fördriva ont med ont, alltså fortsätta tanka kroppen med Ale och även denna metod visade sig vara framgångsrik, men sett ur folkhälsoperspektiv kanske inte att rekommendera varje gång.
Nåväl, när vi kommer ut från stationen möts av en strålande sol och temperaturen var närmare 20 grader i mitten av februari!!! Det var bara att tacka och ta emot, hoppa in i taxin till Garrison Hotell. Ett ställe som varmt kan rekommenderas, det ligger ungefär en kvarts promenad från Hillsborough och chansen att träffa på spelare från Wednesday är stora. För många av spelarna bor där när de är nya och inte fått någon bostad eller om de bor utanför Sheffield så bor de där i samband med match. Lägg till det trevlig personal, fina rum och hyfsade priser i synnerhet på helgen så är Garrison ett bra val om du/ni ska i Sheffield.
En annan bonus och inte så liten heller är att det ligger en pub som serverar massor av real ale på fat och på helgerna bjuds man även på musik. Nwe Barrack Tavern heter stället och ligger på Pennistone Road 150 meter från hotellet.
Givetvis började uppladdningen inför mötet med Charlton på detta eminenta ställe, men det hanns bara med två öl (Sherrif's Tipple och Hemlock Bitter, båda från nottinghambaserade Castle Rock Brewery) innan det var tvunget att ta sig till Hillsborough för fotografering. Inte för att man är vacker utan föratt man hostat upp lite drygt tretusen kronor för att sponsra Luke Bodens matchtröja.
I detta pris ingår två matchbiljetter på South Stand, matchtröjan efter säsongslutet och så då fotografering tillsammans med sponsrad spelare. I detta fall handlar det då om Luke Boden, fast det hade ni som fortfarande läser dessa rader redan räknat ut. Det är kvalité på er.
Torbjörn och undertecknad kommer på slaget sex, så som avtalats, fram till directors entrance där vi skulle träffat Steve Coakley som hanterar sponsringen, men möttes istället av en vacker Yorkshireflicka vars namn jag tyvärr helt glömt bort (lätt åldersdemens) och det bytet var inget nerköp om man säger så.
I korridoren utanför omklädningsrummet står Luke Boden propert klädd i kostym och slips. Det blir handhälsning och lite kallprat i väntan på en fotograf och en i sammanhanget inte helt obetydlig detalj, matchtröjan. Vi passar på att gå in i omklädningsrummet och se oss om och kunde konstaterar att Luke Boden inte var med i truppen.
Flickan kommer tillbaka och säger att Bodens tröja tyvärr var kvar i tvätten efter måndagens reservlagsmatch. Istället lånar vi McAllisters tröja och tar oss ut på planen, men där vattnas det och fotografen tycker det är bättre att ta bilderna i spelartunneln, vi inser det logiska i resonemanget och låter oss omfamna/omfamnas av Luke Boden hållandes McAllisters tröja med framsidan mot kameran istället för som brukligt med namnet på spelaren riktat mot linsen. Men hur kul hade det varit för mig och Luke Boden att stå och flina med McAllisters namn på tröjan?
När fotograferandet är över, vem kommer då vandrade om inte manager Laws i egen hög person. Vi handhälsar och jag förklarar att jag kommit för att bryta den negativa trenden, vilket Brian uppskattade och lovade att själv göra vad han kan för att se till att det blir seger.
Efter allt frotterande med spelare och managers bar det iväg till Rivereside Suite, en bar för bland annat medlemmar i Sheffield Wednesday foundation vars uppgift är att stötta klubben på olika sätt.
Jag och Torbjörn gjorde vårt bästa att öka vinsten genom att dricka tre öl vardera och Torbjörn slukade en portion Curry som om han aldrig sett mat innan. Vid bordet fanns två damer i 70-80 årsåldern. Den ena var sedan barnsben supporter till klubben, hennes vännina däremot hade “bara” varit det i 30 år dessförinnan hade hon hållit på United!
Orsaken till detta byte var att hon bytt make, snacka om att byta upp sig.
De båda damerna såg till att vi fick köpt oss lottsedlar och gissa vem som vann?
Jojamen, det var allt skribenten i egen hög person. En insats på £1 förvandlades till £40 i presentcheckar som dagen efter byttes mot en ny fin träningsoverall i Wednesdays superstore. Vinst där alltså, men inte i matchen,
Med facit i hand hade det kanske varit bättre om jag dragit niten i lotteriet och fått tre poäng i matchen. Nu blev det inte så utan det hela slöt 0-0. Att vi sedan borde vunnit är ju som bekant i fotbollssammanhang fullständigt irrelevant. Flest mål räknas som bekant.
Sheffield Wednesday borde alltså vunnit matchen, vi hade flest chanser och bäst spel, men bolluslingen ville inte in. Främsta anledningen var Nicky Weaver, målvakten som är uppfödd på Hillsboroughs läktare som barn, men han gjorde ett par riktigt svettiga räddningar, särskilt en i första halvlek när lånet från Bristol City, Enoch fick fritt läge och sköt ett bra skott som Nicky på något mirakulöst sätt lyckades rädda. Flaxandes som en sprattelgubbe, fick han en tass/arm på bollen. Redan ifrån start var lille Marcus Tudgay bäst på plan, han var överallt och slet och jobbade. Han vann även det mesta i luften, till skillnad från Enoch som trots att han är närmare två meter otroligt nog inte vann en nickduell på hela matchen. I andra halvlek var det i stort sett spel mot ett mål. Ugglorna svärmade som bålgetingar runt Charltons i och runt Charltons straffområde och radade upp chanser, men Weaver hade bestämt sig för att hålla nollan. När sedan Tudgay rycker sig loss i straffområdet och blir kapad jäms med fotknölarna och faller som en klubbad oxe då är samtliga 17 000 Wednesdayanhängarna övertygade om att nu blir det straff.
Döm om vår förvåning när domare Stroud viftar med händerna och baraq åter spelet fortsätta. En helblind hade sett at det var straff. Heregud, man hade kunnat använda sekvens där Tudgay fälls i en instruktionsfilm för blivande domare för att lära ut hur en solkar straff ser ut.
Det är bara att konstatera att ligger man i botten då har man inget flyt, men det såg onekligen hoppfullt inför framtiden. För spelarWednesday så här finns inte en chanms att åka ur, fast det är klart vi måste börja göra mål.
Efter matchen bar det iväg till New Barrack Tavern för att avsluta en trots allt trevlig afton på Hillsborough. Fyra pints senare var det bara att vända hemåt och låta John Blund ta över verksamheten.
Vilket han gjorde med den äran.
Dagen efter var det dags för frukost och vem får vi till sällskap om inte Marcus Tudgay. Vi var helt överens om min analys av matchen och Marcus meddelade att grabbarna efter matchen sagt till varandra att om vi spelar så här då kommer vi att klättra i tabellen och lovade också att kämpa vidare i samma anda som mot Charlton.
Spelarna gick in i närkamperna med inställningen att dem bollen är min och försöker du ta den så gud nåde dig. Bra så.
Efter frukosten for vi ut på en rundtur i Peak district. Detta tillsammans med Ian Colley, London Owls, som tagit bilen med sig till Sheffield. Ett besök rekommenderas, det är otroligt vackert och det vimlar av mysiga pubar med god mat och likaledes gott öl. För första gången i mitt liv åt jag Bisonbuffel. En höjdare.
Nåväl, när skymningen började falla var vi tillbaka i Sheffield och eftersom världens näst äldsta fotbollslag, Hallam FC spelade kvartsfinal i North Counties Easts ligacup. Motståndet stod Bottesford FC för.
Vi kom till Sandygate, världens äldsta fotbollsarena!!! dör Hallam FC började spela sina matcher samma år som klubben bildades, alltså 1860.
Om ni aldrig varit på en non-league match någon gång så se till att göra det i samband med nästa Englands besök. Det är en upplevelse och att besöka Sandygate är en riktig höjdare och då inte enbart bokstavligt, för arenan ligger högst upp på en av Sheffields många kullar. Det är inte heller bara för att få besöka världens äldsta fotbollsarena Nä det är för att se en motsvarighet till Pisas berömda lutande torn. Det är nämligen en höjdskillnad på flera meter från ena planhalvan till den andra.
Givetvis finns det ett klubbhus med öl och trevliga supportrar, även om de sistnämnda inte var så många, totalt var vi väl cirka sextio som såg på och det motsvarade väl snittsiffran på antalet åskådare som besöker Sandygate. 62 stycken kommer det i snitt per match.
Trots detta produceras ett matchprogram som skulle få i stort sett samtliga allsvenska klubbar att rodna av skam. För 12 fullspäckade sidor, med statistik, matchrapporter och en gedigen presentation av både motståndarlaget och alla deras spelare fanns med i programmet som endast kostade ett pund.!
Matchen då? Ja precis när domaren blåste igång börja det välla in dimma som allt mer samlade sig på Bottesfords planhalva och gjorde att det blev lite suddigt och dessutom spred sig en råkall kyla som trängde sig igenom både märg och ben. Den hindrade dock inte Hallam från att skaffa sig en välförtjänt 2-0 ledning fram till pausvilan. När domaren blåste av rusade vi in i värmen och fick oss en öl och en whiskey samt en rykande het kopp med buljong.
Andra halvlek blev inte särskilt långvarig för efter bara en knapp kvart bestämde sig domaren för att nu gick det inte längre och till skilnad från hans kollega i gårdagskvällens match, herr Stroud så fattade han ett klokt beslut. För det gick inte längre att se det lägst liggande målet eller se skillnad på lagens spelare eftersom det vid detta laget var lika dimmigt som i Lütsen.
Lite snöpligt slut, men både jag och Torbjörn var nöjda med besöket och lovade att komma tillbaka till Sandygate nästa gång vi kommer till Sheffield.
Tyvärr fick vi inga bildbevis från besöket eftersom batterierna till Torbjörns kamera behagade sluta fungera.
