Silat genom en ljus Majdag.
Dagar av avsked
Säsongen är över. City härskar i England och Real i Europa.. Jag stannade uppe extra länge inatt för att gå igenom våran säsong och få grepp om den. Det blev sent eller tidigt beroende på hur man ser det. Inga nya uppenbarelser kom in genom den öppna balkongen och satte nya mål för mig och mitt skrivande, inte heller några nya insikter om laget eller Mourinhos påverkan
Jag har velat säga något om Cole och Lampards avsked från klubben. Jag har ju vant mig med dem genom åren och i Lampards fall dyrkat mannen och föredömet hela hans tid i våran klubb. Han kom som en West ham reject men visade snabbt att han inte var en dussinlirare. Han har spelat sig till det innersta av våran hjärtan. Han finns där brevid klubbens stora legender som en jämlike.
Saknaden kommer att vara oerhörd och när jag tänker på att han aldrig mer kommer till oss på bortasektionen för att tacka efter match så är det något som går sönder inom mig.- Vart du än hamnar så tack. Tack så väldigt mycket för allt du gjort för denna klubb . Vi kommer aldrig att glömma dig.
***
Men så är det ibland.I livet måste man ibland säga adjö till vissa saker för att man måste. Andra saker som inte är så bra för en själv tar man farväl av för att det är bäst så.
Det har gått 146 Dagar sen jag sa adjö från Hoisten och pensionerade mig från bloggen. Jag har hunnit att tänka om och ångra mitt beslut flera gånger men ändå kommit fram till den slutsatsen att jag inte hör hemma som bloggare.
Av en ren slump bröt jag foten och fibulan for åt skogen. Det var nog där i min sjukskrivning med alltför mycket fritid som jag hittade kärleken till skrivandet igen medans Oxykondon vaggade in mig i bomull och lät världen bli intressant igen.
True Blue Yelllow hann bli klar. En serie som inte har något namn än men som kommer att handla om Chelsea mellan 1905-1995 där anekdoter , historier,legender historiska toppar och dalar kommer att berättas helt befriat från begränsningar av antalet ord.
***
Jag har inte tittat in på hemsidan på ett tag. Tänkte nog att jag skulle få en trevlig överraskning när jag väl skulle hitta dit. Framför mig såg jag Fares talang blomma ut och sprida glädje. Jag såg sommarvikarien som nu är helt ordinarie i redaktionen ha ett dussin välformulerade inlägg och en bredd i ämnen som bara en sommarvikarie som blivit ordinarie kan ha.
Men där fanns ingenting. Vilket är lite nedslående eftersom jag vet att de båda kan skriva bra och skulle ha intressanta infallsvinklar. Men de är unga och de kommer nog på bättre tankar snart.
***
Johns och Oscars avhopp är lite svårare att förklara än mitt eget. John kände kanske som jag. Att bloggandet inte passade honom. Jag hoppas inte att han lägger av helt. Jag gillar hans sätt att skriva och han har alltid har en infallsvinkel som man själv missat.
I Oscars fall kanske det är lite mer förståeligt. Grabben har ju skaffat ett liv och nog känt att allt gått på rutin den sista tiden. Jag förlåter El Pres för hans avhopp då hans gärning och insats för CSS varit av den karaktären att den räcker ett par decennium framöver.-Tack för allt El Presidenete.!!
Peter tar över och jag ser egentligen det som helt naturligt att han ska göra det i en föreninsgvärld utan val.
I Peter får CSS en engagerad,mycket kompetent och en jordnära Ordförande som det är omöjligt att inte tycka om.
”El jefe del Norte” Må din tid bli lyckosam. Nästa Xanté är på mig.
***
Sen vill jag tacka för de mail jag fått under min frånvaro. Speciellt en man har insisterat på att det finns en konflikt som gjorde att jag hoppade av från Redaktionen.
Till dig har jag svaret.
Ingen konflikt men tänk dig själv att ständigt behöva vara artig mot människor som har så fundamental fel om Mikels nytta för laget. Dessutom var pröjset så löjligt lågt att mina återvinningsräder till Lidl skulle köpa mig en semester på Amalfi långt före CSS gjorde det.
Nu var det inte det jag skulle skriva om. Jag lovade att komma tillbaka med en analys när säsongen närmade sig sitt slut och den ska ni få. Med början från City matchen fram till nu kommer jag delge de tankar jag haft i min självvalda exil.
Det blir lite spridda tankar.Ibland inte i korrekt kronologisk ordninfg.Men det får ni leva med.
***
Två män och en flod
Jag har haft ett gott öga till Pellegrini sen jag bodde i Spanien och såg vad han gjorde med Villarreal. Ett tag hoppades jag på att han skulle ta över Chelsea men störde mig inte nämnvärt på att han fick City. Visst satte han sin prägel på laget direkt i ett Uppdaterat 4-4-2 besegrade han nästan alla motståndare till en början och när matchstarten närmade sig så var jag nog inte den ende som oroade mig för hur det skulle gå. Jag accepterade en förlust redan innan matchen var spelad. Fotboll på Pellegrinis vis hade glatt alla medan vårat varit vän med Rigor mortis.
Pellegrini ser på sina spelare och spelet han vill spela likt en otämjd flod som han helst låter strömma fritt och bekymrar sig föga om det svämmar över på vissa ställen. I Pellegrinis ögon ska man inte störa flödet och så länge det ger den kraft som laget behöver.
Mourinho å andra sidan kan inte se på en fritt forsande flod utan att känna sig olustig. Han sätter sig genast ner och beställer dammar och förstärkningar och summerar energin den kommer att generera.
Att vissa förgreningar förstärks med betong och sten och att heliga marker offras är inget han känner större sorg inför. Han ser hellre vinsten med en stark ström än leker med en otämjd kraft som flödar som den behagar.
Och när dagen var över och matchen kunde summeras så var det Mourinho som med diciplin etsat i varje millimeter betong som stått emot det fria flödets energi. Det var bara att konstatera att när så fundamentalt olika tränare möts så lämnar den ingen älskare av fotboll besviken. Jag såg den tre gånger efter den var spelad för att kunna hitta något att tyda. Just där fick jag se mig besegrad. City och Chelsea spelade så fundamentalt olika för att deras tränare är så fundamentalt olika. Men är det något som man måste lära sig av är att Mourinho är en expert på att tygla motståndarnas offensiva flöde och när det går bra så hjälper det inte att Pellegrini använder sig av Plan B C eller D.
Jag ser den iallafall som säsongens match.
How the footballgenius became the rebound boy.
Det går inte att summera den här säsongen utan att nämna Moyes fiasko i United. Han kallades fotbolls geni. Den valde. Den rättmätige arvtagaren och förvaltaren av Fergies arv.
Det höll ett tag. Sen började man ifrågasätta om hans främsta egenskap inte var den som sänke. Everton som alla vet lyfte i hans frånvaro medans United såg ut som en Catepillar nerkört ibottenlös dy.
Lojaliteten hos Unitedfansen prövades. Bland mina Unitedtrogna vänner talades det om kris. De som förut varit så bortskämda med framgång och fergietime började få rynkor och det talades om en prövningens tid.
Personligen skrattade jag åt deras ångest. Jag t o m bjöd på en ” Glory glory ” På lediga stunder för att håna deras ytliga form av kris. Ibland i stunder av medömkan tröstade jag dem med att första relationen efter ett långt äktenskap aldrig är menat att hålla. Det finns där för att komma på rätt spår igen. Det var givetvis ingen tröst för de som lyssnade på mina utläggningar och förstod inte alls det positiva i att bokningarna österifrån minskat nu när United inte låg överst i tabellen.
-Se det som en utrensning. Sa jag glatt.
-Håll Käften ! Svarade de ärligt och önskade mig långt bort.
Nu vet ju alla hur det gick. The Choosen one blev bortplockat som ett tuggummi som fastnat under skorna och ersatt av ” The giving her one” Giggs som inte ens fick ett grattis från farsgubben och det började blir mer tragikomiskt än förståeligt för i skenet av Giggs prestations som tränare är Moyes verkligen fotbollsgeniet som folk trodde att han var.
Att komma ut från garderoben.
Utan Europacupspel och utslagna från de inhemska cuperna kunde Liverpool ta vara på slitget de andra lagen blev utsatta för. De hade till skillnad från oss ett väl fungerande anfallspar som var kliniska framför mål och Gerrard spelade som om han vore Lampard. De såg länge ut som att de skulle ta hem ligatiteln när City inte verkade kunna få styrsel på sitt svajjiga spel och vi hade en anfallare vars prestation på sin höjd skulle kunna krysta fram en medioker insats.
Fair enough!
Jag gillar inte Liverpool. Jag skulle hellre se Arsenal eller Tottenham ta hem titeln än Liverpool. Självgodheten till följd av en Liverpooltitel skulle försura norra Europa och göra den obeboelig de närmsta 50 åren.
Men jag skulle bita ihop.sura. och glädjas åt vetskapen att när nästa säsong är slut och Liverpool skulle spelat lika många matcher som oss andra skulle allt vara som vanligt igen.
Det jag inte kan ta är att media-Sverige tog ställning för Liverpool på ett högst ogenerat sätt. De talade om att de skulle unna Liverpool en ligaseger. Att de skulle vara moraliska mästare med ett högre mål än alla andra.
För alla utom Poolfansen var det närmast man kunde komma ett icke receptbelagt kräkmedel. I tidningar kunde man läsa om folk som bekände sig Liverpoolare. På webbtv startades program med referenser till Liverpool och i Viasat hade de bytt lustgasen till Liverpool när experterna dopade sig själva för vinna tävlingen till dörren som öppnade förståelsen till Brendan Rodgers hemliga visdom.
I när och fjärran kunde man höra garderober öppna sig och folk leta efter något som påminde om en rödvit matchtröja i takt med att laget började tillskrivas övermänskliga egenskaper Folk började bekänna sig som Poolare sen barnsben och det hela började likna ett tältmöte i Knutby istället för en sansad analys av läget.
Men tack Zola för att för att vi förstörde den festen och väckte folk ur transen. På Anfield blev det tvärnit när de mötte den blå bussen.utmejslad i renaste titan. Avväpnade av Mäster Destruktion lämnade fansen och spelarna sin hemmaarena utan vare sig mål eller poäng.
Givetvis fanns det vissa som inte lät sig tystas utan talade om Anti-Fotboll som om det defensiva hantverket vore något smutsigt. Jag personligen lät mina Poolare hållas och förstod deras behov av att vädra ut sitt missnöje med att Chelsea av alla lag förstörde festen som inte kunde förstöras.
Det blev i alla fall lugnt ett tag då de nyfrälsta la tillbaka sina rödvita i garderoben igen och avslutade masshysterin för den här gången.
When Chelsea Loosing we bring the booze in
Ungefär samtidigt som vi vann på Anfield gick det upp för mig hur misslyckad min egen säsong blivit. Jag skulle ha följt med på en Funbus upp till Liverpool. Jag hade planerat 7 bortaresor och det blev bara 3. Sunderland i December var en höjdare. Hadrians wall med Soggs och Madness och mitt Zapatabälte fyllt med selleri fick den uppskattning den förtjänade. Även om jag blev avväpnad på ” The head of steam” Av en oimponerad dörrvakt.
På Sellhurst kom jag i med gott humör i bagaget.
Jag hade tänkt att hela resan skulle gå i Are-you-Arsenal-in-disguise –Hemingway breakfast-A lot-of-Pitcher-of-Pimms.
Istället blev det självmål-av Terry, Who´s the wanker with the drum , ett ODSB spritt över halva London och en fot som inte riktigt orkade med mina ambitioner.
Lördagen på Brogan´s räddade helgen. Nu gäller det att omgruppera till Leicester away nästa säsong.
This is the beginning of something new.
Ska vi värdera Mourinho ska vi inte göra det med de bussar han tyckte var nödvändiga att parkera framför lag med stor anfallslust. Den taktiken ska inte definiera våran säsong då vi hade fina resultat mot både Arsenal och United.
Att ställa säsongens prestation mot att vi inte hade en enda anfallare i form som varade längre än en match och en Hazard som inte orkade bära ett Mourinho fastspänt lag hela vägen gör att en tredjeplats måste ses som ” Väl godkänt”.
Mourinho spelade spel väldigt bra. Han satte sig tidigt i en win/win situation där hans titelambition var så gott som obefintliga och skulle därför inte behöva bedömmas efter det. Hade vi vunnit ligan hade han pekat på hans egen prestation snarare än ambition. Nu när vi inte vann den så kan han säga att titeln aldrig var hans huvudmål.
Jag kommer inte ifrån hans irriterande drag. Hans sätt att hänga ut spelare i pressen när det går dåligt och berömma sig själv när det går bra.
Andra saker som att bemöta spelares åsikter med hans egna åsikter gärna offentligt tyder på en del problem med självbehärskningen. Han borde ha skött det bättre och framförallt internt.
Han borde även försökt vinna matchen mot Atletico på stamford istället för att hoppas på att utnyttja deras misstag. Nu tror jag att han vet om det och inte tänker återupprepa det.
Men en tredjeplats i ligan är en tredjeplats. En CL-semi är en CL semi. Och med tanke på förutsättningarna är jag mer än nöjd.
Jag kan överse med hans karaktär. Den stör mig inte lika mycket nuförtiden. Jag hoppas bara att motgångarna denna säsong formar hans nästa för jag kan inte se någon annan tränare ena laget och göra det redo för nästa steg. Nästa utmaning. Nästa säsong.
Trots allt så är han vår tränare och således en av oss.
Så i skenet av ett Majljus silat genom vinklade persienner kan jag inte annat än att vara nöjd när jag summerar Chelseas säsong och känna lugn över att våran tränare ska klara av att börja på något nytt.
Tack för mig.
