Släppa in mål= bra grejer?
Vad är det mest skadliga för en spelare? Att släppa in mycket mål eller att bli intalad att matchen minsann redan är över vid underläge 2-0?
Wigan förlorade helgens match med klara 4-0 hemma mot Liverpool. Man vann dock matchen i statistiken men oförmåga framför mål hindrade hemmalaget från att spräcka nollan. Det i kombination med ett icke existerande försvarsspel med Maynor Figueroa som flagghållare gjorde en annars trevlig och ganska böljande tillställning till en utklassningsseger för Liverpool. Det dröjde inte ens två minuter innan Al-Habsi tvingades kapitulera för en nick från Stewart Downing. En Downing som borde kunnat markerats bort av en Maynor Figueroa, men honduranen blir bortscreenad utan att Downing själv screenar bort honom. Figueroa screenar någonstans bort sig själv och det är något mittbackar på Premier League-nivå helst inte bör syssla med. Man kan också tycka att man som mittback bör kunna hantera en ytter som söker ett avslut på huvudet då det inte är en ytters normala sak att göra, åtminstone inte Downings.
Wigan ligger i skrivande stund fortfarande över nedflyttningsstrecket. Aston Villa tar emot City på hemmaplan ikväll och tar vid poäng sig förbi Latics men vi får anta att man inte gör det. Wigan ligger där man ligger genom att ha gjort 33 mål och släppt in 55 på 28 spelade matcher. Det gör Wigan till seriens sämsta lag när det gäller att hålla tätt bakåt, inget annat lag får slita på nätmaskorna lika mycket. Det kan vi jämföra med jumbon QPR som släppt in 44 mål, lika mycket eller lite som tabelltian Fulham, alltså ett lag på den övre halvan (om än med minsta möjliga marginal). De tre för Wigan poängmässigt närmsta lagen i tabellen Southampton, Aston Villa och Reading har i turordning släppt in 51, 52 och 54 mål. Vilket placerar lagen i en liknande härad av försvarsmässig uselhet som Wigan men det är ändå viktigt att peka ut Wigan som det sämsta.
Vilka är då lagen Wigan släpper in sina mål mot? Man har släppt in fyra mål i fyra matcher. Detta har skett två gånger om mot United, en gång mot Chelsea och nu senast mot Liverpool. Ingen kan argumentera för att det här är matcher man bör vinna eller ha särskilt stor poängchans i utan förlusterna får ses som väldigt logiska. I en match mot som senast mot Liverpool fortsätter man hela tiden anfalla för att spräcka nollan framåt även om det droppar in en och två bollar ytterligare bakåt. Man kan vinna en match statistiskt och kanske till och med rulla ut ett Liverpool i perioder men samtidigt förlora matchen med 4-0.
Om vi då jämför med ett QPR som spelat jämnare matcher mot storlagen än Wigan. Man har endast släppt in fler mål än tre vid två tillfällen. Men vad har det hjälpt QPR? Man ligger fortfarande sist med mer än en vinst upp till säker mark.
Man hör ofta röster varstans i fotbollsvärlden som talar om det psykologiskt jobbiga i att hela tiden släppa in mål. Man talar desto mindre om det psykologiskt jobbiga i att vid ett 2-0 underläge helt enkelt roll over and die. Att tränaren beordrar att man nu för fan inte ska skämma ut klubben med att torska stort utan man riktar istället in sig på försöka stänga verksamheten bakåt. Att man helt enkelt är för dåliga för att göra något åt saken, matchen är avgjord.
Det som den här lilla krönikan någonstans vill komma fram till och åt är losermentalitet. Vad är det som skapar den främst? Är det ett QPR som vid underläge 2-0 tänker att man inte ska skämma ut sig och bestämmer sig för att försöka stänga bakåt och låta matchen och allt vad kreativt, vågat anfallsspel bara självdö. Eller är det ett Wigan som naivt kör på med ett ”välkommen in” svängdörrsförsvar?
Svaret på den frågan har jag inte men kanske tycker sig Roberto Martinez ha det. Kanske ser man det som ett bra träningspass att faktiskt få rulla bollen mot ett annars numret för stort Liverpool. För säga vad man vill om Wigan, man spelar sitt spel oavsett motstånd eller ställning i matchen.
Någonstans gör kanske roll over and die-tänket ett insläppt mål en spelare mer ängslig än vad det gör för en Gary Caldwell eller en Paul Scharner. Någonstans bör ett bottenlag acceptera att mål kommer släppas in men att man inte slutar spela för det.
Kanske är det på grund av, eller tack vare, allt detta som Wigan gör sina starka avslutningar. Man bygger under hela säsongen upp ett självförtroende i sitt spel, även om det till omgång x bara spelat in y poäng. Men detta självförtroende är ändå det som i slutändan hjälper laget, kanske i kombination med en allt ökande desperation men ett självförtroende till trots. Man har kört på trots underlägen, man har intalat sig att man kan när man kanske inte kan egentligen.
För ingen kan med seriositet hävda att det är publiken, piazzan, som hjälper Wigan att år efter år förnya kontraktet i Englands finrum som är Premier League. Publiken är inte tillräckligt stor, engagerande eller för delen engagerade och någon piazza är inte att tala om. Någonting annat rör det sig om, helt klart .
I slutändan handlar ändå allt om ett motsatsförhållande. Ett motsatsförhållande som handlar om gjorda mål och insläppta mål, men i en ännu högre grad vinster och förluster. I slutet av maj kommer ingen minnas den där naiva matchen mot Liverpool den andra mars utan det enda väsentliga är vilken sida av nedflyttningsstrecket du är på då.
