SO FAR, SO GOOD, SO WHAT
Leif Thomas har vässat "pennan" West Ham redaktionen tackar så mycket.
Alla som är supportrar till West Ham United har rätt att vara heligt förbannade och djupt besvikna efter det ryggradslösa uppträdandet våra spelare i Claret and Blue bjöd på mot West Bromwich. Inget tu tal om den saken. Och, för att tala klarspråk, har vi i Samuel Allardyce en manager som inte vågade tro på att West Ham faktiskt kunde vinna FA-Cupen? Big Sam formligen handplockades in i klubben för en enda speciell och väldigt viktig uppgift, nämligen den att ta oss direkt tillbaka till Premier League, efter det att "bordellkungen" Avram Grant med ett minst sagt inkompetent ledarskap fört Hammers ned i Championship. Med Big Sam vid rodret så fick vi inte oväntat Kevin Nolan som kapten med på köpet, men grabbarna grejade biffen, fixade uppdraget, om än via en kvalfinal på Wembley, men ändå, upp kom vi, tillbaka till Premier League och det på bara en futtig säsong. Med beröm godkänt.
Vi, jag säger vi, i Hammers gör vår bästa säsong på mycket länge 2014/15, det vill säga - just här och nu. Vi kommer inte ha något att göra med varken 4:e eller 5:e platsen, realistiskt sett, så det som såg ut att bli en cupsaga - som vissa aldrig upplevt och andra som varit med ett tag inte upplevt sedan 1980 - föll platt mot West Bromwich i FA-Cupens femte omgång. Det går att säga: att vi förlorade mot ett annat Premier League lag. Titta på Stoke, titta på Sunderland! Faktum är att personligen struntar jag blankt i om Stoke eller Sunderland nu får mer tid över till flugfiske eller att baka marmeladpajer. För en sak vi ska vara tydliga med: West Bromwich vann inte matchen mot West Ham; Albions fick segern till skänks gratis! Att ge tusen procent och ändå förlora är en sak, men att vika ned sig inför 5,500 tillresta supportrar är en skam. Insåg inte Big Sam vikten av matchen? Och vad var det för satans inställning från spelarna. Vi kom till Hawtorns
med ett ordinarie lag. Vi kan kräva upprättelse.
Säsongen känns plötsligt ljummen. Men ser man tillbaka på pågående säsong så finns naturligtvis en hel del ljuspunkter. Augusti månad blev ganska intetsägande inledningsvis: förlusten hemma i premiären mot rivalen Spurs var i det närmaste grotesk, även om våra gäster visat att de specialiserat sig på målfabrikation runt stopptid och avgjort sent i flera matcher under säsongen. Vi förlorade även till ännu ett lag vi aldrig vill förlora mot, nämligen Sheffield United i Ligacupen efter straffar, tillika på hemmaplan. Men det glömdes snabbt, tack och lov. Något var på gång. Det kändes så i alla fall en ruggig måndagskväll uppe i Hull, 2-2 med mersmak. Och utdelningen kom redan lagom till lördagen samma vecka hemma mot Liverpool. En klang och jubelföreställning som vanns med förkrossande 3-1. Oktober månad bjöd oss tre raka segrar: QPR 2-0 hemma, Burnley 3-1 borta, och inte minst Manchester City 2-1 hemma. Matchen mot Manchester City blev åter en klang och jubelföreställning. Russell Brands pusskalas på en både road och generad Big Sam efteråt är en klassiker! Big Sam passade också på att fylla hedervärda sextio år i samband med bortamatchen mot Burnley på Turf Moor. Vi fick under perioden även ett nytt klubbrekord genom Diafra Sakho som gjorde mål i sex raka matcher.
December inleddes med tre segrar och en oavgjord match. Sedan väntade det de flesta sett framemot Chelsea fredagen den 26:e och tidig avspark. Äntligen skulle vi få mäta våra krafter mot det bästa laget. Märk väl att vårat bortafacit varit över förväntan. Vi har ju genom åren varit ett traditionellt sett starkt hemmalag. Förväntningarna mot Chelsea var uppskruvade. Men här visade sig något som jag skulle vilja kalla för "Big Sam syndromet" - Aaron Cresswell, den sensationellt offensiva vänsterbacken hämtad från Ipswich och något av årets nyförvärv, går inte över mittlinjen, deltar inte i något anfall under hela matchen. Vilket innebär att vårat dittills lysande anfallsspel helt uteblir. Överlag är det en destruktiv och feg taktik, trots två forwards, som slår tillbaka mot oss själva. Vi har ett offensivt lag. Vi ska inte hålla på och backa hem. West Ham United har förmodligen sin starkaste trupp sedan säsongen 1985/86. Vi ska inte behöva ha något komplex gentemot lag som Chelsea eller Arsenal. Eller är sanningen den att det är managern i fråga som har komplex mot de så kallade "stora elefanterna"? Tyvärr är svaret uppenbarligen ja.
En manager (läs: Big Sam) som inte radat upp titlar, inte en enda, men heller inte ramlat ur någon serie. Vad hade hänt om Phil Parkinson varit West Hams manager? The Bantams som Bradford City populärt kallas fick samma år som Big Sam tillträdde i West Ham en ny manager på Valley Parade i form av Phil Parkinson. 2013 gick Yorkshirelaget till Ligacupfinal (som League Two lag och förlorade där mot PL laget Swansea med 0-5) vilket gjorde att hela laget, för att inte säga hela tätorten Bradford levde upp! Bradford City återvände till League One efter kvalfinalvinst och Phil Parkinson blev utsedd till årets manager. Medan vi förlorade mot West Bromwich på ett förnedrande sätt i årets FA-Cup gick Bradford City triumferande vidare efter ännu en kanoninsats över ett Premier League lag - 2-0 hemma mot Sunderland. Och i förra omgången så slog lilla Bradford ut Chelsea - på Stamford Bridge med makalösa 4-2!!! – enligt många den största skrällen i FA-Cupens historia. Jag skulle vilja påstå att Phil Parkinson inte räds stora elefanter och har visioner samt inte är i riskzonen att drabbas av "Big Sam syndromet".... Bradford möter Reading i nästa omgång.
West Ham, då. Efter Carlton Coles 2-2 i slutet av förlängningen i FA-Cupens tredje omgång hemma mot Everton, trodde många däribland jag att detta faktiskt kunde vara den magiska säsongen som alla West Ham supportrar väntat på så länge. Vi vann straffläggningen mot Toffees med 9-8! Vi slog ut Bristol City efter ett sent mål av den "flygrädde" Sakho. Böteslappen för Sakhos stunt kändes okej. Vi blev inte uteslutna ur FA-Cupen och vi skulle möta Baggies - ett lag som borde satsa i första hand på att säkra nytt kontrakt, eller? Formen toppades för vår del av något som av neutrala åskådare beskrevs som årets match i Premier League: West Ham - Manchester Utd 1-1. Vi var, utan protester från de Red Devilssupportrar jag pratat med, det bättre laget. Manchesterlagets kvittering kom dessutom på övertid. "Fergie time"? Bragdmatchen mot Rooney & Co. följdes upp av det mållösa mötet nere i Southampton. Adrian korrekt utvisad. Men visade det sig - inte avstängd, utan friad. Just här kändes som att vi hade flytet. Att åka ur FA-Cupen mot WBA kändes stört omöjligt.
Efter debaclet i Birminghams utkanter. Vad har vi kvar? Av säsongen.... Samuel Allardyce vara eller inte vara. Säsongen som helhet: godkänd. Inom en snar framtid flyttar vi till Olympiastadion. Vi har idag ett publiksnitt i ligan som ligger på över 34,000. I princip så är Boleyn Ground jämt utsålt. Lågt räknat kommer vi på sikt att höja publiksnittet med minst 10,000 åskådare. Vi är en av de stora klubbarna. Vi är en av de 8 klubbarna i hela den engelska fotbollshistorien som aldrig spelat lägre än Div. 2 (nuvarande Championship). Intresset kring klubben bara växer och växer. West Ham är förmodligen den fotbollsklubben i England som har mest "kändis supportrar", vilket också väcker intresse på ett oftast positivt sätt. En sak som är viktig och som tyvärr har förekommit, det är att det buats åt det egna laget, det är viktigt att sådant beteende plockas bort ögonaböj. Det är en sak att den bortskämda Arsenal publiken sitter och gnäller och buar, men vi, i West Ham, är en genuin klubb vars supportrar inte ska syssla med sådant. All heder åt borta supportrarna mot West Bromwich som sjöng i det längsta. Så vad kan vi kräva av klubben framöver?
Tittar man ur supporterperspektiv in i kristallkulan inför den närmaste framtiden så gäller revanschmötet mot Tottenham. Det är inte bara revanschmöte på grund av den snöpliga premiärförlusten hemma, utan här handlar det om spelarnas heder, att visa upp för supportrarna och sig själva ett jävlar anamma och att det som hände senast inte är acceptabelt, och att laget går ut och bara vinner på White Hart Lane. Vi har vunnit där förut - då som bottenlag - och kan göra det igen. Upp till bevis! Sedan ser jag det som Big Sams plikt att i detta vakuum som uppstått verkligen utnyttja tillfället och ge unga spelare som de båda Reece - Burke och Oxford samt Daniel Potts och Elliot Lee flera chanser under våren. Och säg nu inte att nyförvärvet i januari, Doneil Henry, var ytterligare en intetsägande värvning som aldrig kommer att få chansen? Om Winston Reid under våren börjar bära runt på massor av flyttkartonger, ge Doneil Henry chansen, vet jag. Det finns många frågetecken. Vad händer med våra lånespelare - Alex Song och Carl Jenkinson? Vår lagkapten Kevin Nolan? Matt Jarvis som borde få chansen oftare? Zarate utlånad till QPR? Enner Valencia - het på transfermarknaden i sommar? Som sagt, Winston Reid? Andy Carrolls skadebekymmer oroar faktiskt, och visst måste väl Jussi, Collins, O´Brien, Guy Demel och Carlton Cole sjunga på sista versen. Vad händer om Big Sam avtackas? Vem ska ersätta Allardyce på managerposten?
Redan nämnde Phil Parkinson i Bradford City, om man kan tänka sig någon utan West Ham förflutet, som började sin karriär hos Southampton i deras ungdomsakademi (näst bästa ungdomsakademin efter vår egen?) men aldrig spelade någon seniormatch i Saints – utan hamnade i först Bury och sedan i Reading som spelare. Parkinson startade sin nya karriär som manager i en av de bästa plantskolorna för managers - i Colchester mest känt för sitt zoo – i Colchester United 2003. Det Historiska Fakultetet vill här påpeka att självaste Ted "The Phantom" Fenton, som bekant Hammerslegend både som spelare och manager, var i Colchester United åren 1946 till 1948. Fenton, som skapade den offensiva fotbollen som West Ham manager 1950-61, fuskade lite med sina ohyggligt offensiva spelsystem redan under tiden i Colchester. Aldrig i Colchester Uniteds historia har man fått uppleva samma målfrosseri som under Fentons tid i klubben: ofattbara 214 mål framåt på 88 matcher! Men Phil Parkinson hann dock med något helt annat under sina tre säsonger i klubben. Parkinson såg till att Colchester United kom 2:a i League One 2005/06 och därmed tog steget upp i Championship. Efter det lämnade Parkinson klubben. Phil Parkinson är idag 47 år gammal. Kan det vara dags för en större uppgift framöver månntro?
Exakt 20 år äldre än Parkinson är en gammal bekant, låter namnet Harry Redknapp bekant? Snacka om att det vore att sluta cirkeln. Att "komma hem". Allas vår Arry som började sin karriär i Hammers för exakt 50 år sedan. Den äldsta och mest rutinerade managern i dagens brittiska fotboll, som nyligen gick skilda vägar med Queens Park Rangers, och är vida erkänd för att släppa fram likväl unga som nya spelare. Dessutom morbror till Frank Lampard. Vore inte det något för historieböckerna (om man får fantisera lite) - att Arry kommer tillbaka till West Ham som manager och tar in Lampard på lån från "the Big Apple". (Lampard som sedan avgör hemma mot Chelsea och firar hejvilt att äntligen få rätt tröjfärg på sig och bli förlåten av sina första supportrar....) Kanske Arry firar med att hjula förbi en snopen Mourinho; förutsatt att Redknapps hälsa är återställd givetvis. Summa summarum: West Ham måste ha en manager som inte ber om ursäkt när vi snuvar topplagen på 3 poäng. West Ham måste också ha en ledning som inte svamlar om åtta värvningar och kammar noll. West Ham måste ha en lagkapten - likt svunna tiders Malcolm Allison, Bobby Moore eller Billy Bonds - som kan ingjuta mod i spelarna ute på planen och få dem att tro att ingenting är omöjligt.
"Vart är vi på väg alla West Ham supportrar? Till toppen av toppen, till toppen av toppen!"
Ödmjukast,
Leif Thomas
