Sökes: Krislösning
Redan när Gabriel Martinelli drog baksidan mot Newcastle var anfallskrisen i Arsenal total. Jag vet inte ens vilket ord som är det korrekta att använda i det här skedet. I kölvattnet av Kai Havertz säsongsavslutande skada. Semantiken spelar mindre roll. Hur hamnade vi här och vad fan gör vi nu?
Förutsättningarna
Kai Havertz gör Gabriel Jesus sällskap i gruppen av rödvita anfallsspelare som har spelat klart för säsongen. Bukayo Sakas och Gabriel Martinellis respektive återkomster kommer att dröja åtminstone en månad till. Det lämnar oss med Leandro Trossard, en sjuttonårig Ethan Nwaneri och en femtiosjuårig Raheem Sterling som anfallsalternativ den närmsta tiden. Det är såklart en anmärkningsvärt tunn offensiv uppsättning. Framförallt för ett lag med ambitionen att utmana såväl nationellt som internationellt.
Extern lösning
Transferfönstret stängde för en dryg vecka sedan. Arsenal var väldigt öppna i sin strävan om att knyta till sig en anfallare innan deadline, men kammade i slutändan noll. Eller valde att inte hämta in någon offensiv förstärkning överhuvudtaget. Beroende på hur en väljer att tolka det. Arsenal valde även att inte kalla hem någon av klubbens utlånade spelare. Varken Reiss Nelson, Marquinhos eller Fabió Vieira ringdes hem till moderskeppet. Oklart hur detaljerna var skrivna i de respektive låneavtalen, men åtminstone den sistnämnda diskuterades internt som en krislösning. Fönstret bommade i slutändan igen utan varken rekryteringar eller återkallade spelare. Det kändes som en väldigt vågad chansning då, men i backspegeln känns det snarare som ren galenskap. Det enda alternativ som fortfarande är tillgängligt för Arsenal är att identifiera en kontraktslös spelare. Det är sannerligen ingen marknad som dryper av klass och kvalité, men lika fullt en möjlighet som Arsenals sportsliga ledning behöver undersöka. Alla dörrar måste sparkas upp på vid gavel i det här skedet.
Intern lösning
Jag är helt övertygad om att Mikel Arteta i skrivande stund sitter och sippar på ett glas Cava samtidigt som han vänder och vrider på den här truppens potentiella mångsidighet. Finns det någon spelare som han kan använda längre fram i planen framöver? Mikel Merino och Martin Ödegaard känns, åtminstone för mig, som de två mest naturliga alternativen i så fall. Att de eventuellt skulle kunna användas som någon form av falska nior. En annan lösning är att göra en systemförändring. Att använda två anfallare i någon modell. Den sista vägen att vandra är att snegla mot Hale End. Det har sannerligen varit fruktbart tidigare, men det är svårt att se någon naturlig lösning där i nuläget. De tre spelare som är högst i hierarkin bland anfallsspelarna inom juniorerna tycks vara Nathan Butler-Oyedeji, Ismeal Kabia och Charles Sagoe Jr. Samtliga av de ovanstående spelarna saknar dock nästan helt erfarenhet ifrån seniorfotboll. Åtminstone på den här nivån. Det är verkligen ingen lätt nöt att knäcka för Arsenal, men lika fullt en nöt som på något sätt måste knäckas. Vi kommer att behöva vara lika lösningsorienterade som flexibla för att finna en färdvisare. I annat fall kommer vårdrömmen att vara begravd långt innan den första tussilagon blommar.
