Lovén Calling " Sommaren är äntligen över"
Nu är sommaren några flämtande andetag ifrån dess oundvikliga död. Det gäller att njuta av medans man kan och innan fukten tar över mornarna och kvällsljuset rövas bort minut för minut till dess att hösten helt tar över.
Jag passar på att njuta av ligaguldet en liten stund till. Snart betyder den inget. Är inget annat än en rad i PL´s lista över ligamästare.
En ny säsong börjar. En ny jakt på troféer. Titlar ära och berömmelse. Däremellan. Glädjen.Besvikelsen.Spelarna som växer. Spelarna som krymper. Spelarna som får oss att älska den gröna mattans schack ännu mer.
Om några timmar sparkar det igång och i samma sekund som den gör det. Knuffas den förra över styx och försvinner till ett land man kan besöka i sina minnen.
Jag stannar kvar lite till. Conte´s första säsong breder ut sig över näthinnorna. Fram kommer minnen av sköna vinster. Oförtjänta vinster. förödmjukande förluster. Av mediokert försvarsspel. Av stabilt försvarsspel. Av flödande anfallsfotoll helt befriat från bussar och tvångströjor.
Men framförallt. Hur laget växte när deras tränare satte nyttan före systemet. Denna pragmatism var det som vände säsongen och som gav oss ligasegern. Enligt mig. Utan Contes flexibilitet skulle vi ha tappat allt.
Även om en viss förnöjsamhet infall sig i slutskedet och gjorde spurten mer spännande än vad den borde varit så slutade det väl.
Så. Jag håller mig kvar innan den förbannade andrasäsongen börjar. Den som fällt Chelseatränare trots en dubbel eller en Champions Leauge titel.
Jag älskar Contes passion för sporten. Jag älskar att han fick vinna en titel på sin första säsong. Men jag tror att han vid detta laget lagt märke till att detta inte ger hon honom alibi som säkrar hans position om han skulle gå mot en tung säsong.
Och det kommer att bli svårare denna säsong nu när den sista av giganterna( Mer om det i del 2)
Han kommer att befinna sig i ett tvåfrontskrig med lika delar press. Det yttre med den press som kommer med en mästare och de förväntningar vår ägare har. Dels den inre. Där Contes egna önskningar och den prägel han vill sätta på laget ställs mot. Emenalu vars enda ambition är att stanna i Romans värme. Och så en ambitiös gråmetallic alfahona Granovskaia
Som ser till att värvningarna är värt risken.
I symbios kan de tre bli ett potentiellt ostoppbart team. Men mycket tyder på att sammarbetet mellan dem redan börjat gnissla.
Conte är sin egen man. Han vill stöpa, forma och prägla sina lag. Om han inte får det och ändå förväntas vinna då ser jag en kollision mellan honom och de ur styrelsen som ständig blandar sig i hans sätt att sköta laget.
Jag är helt övertygad om att Conte skulle ge spelare från en akademi som vunnit allt som går att vinna I deras ålderskategori fler chanser I A-laget om han kände att han fick utrymme att förädla de oslipade diamanter som finns I klubben.
***
Jag ska inte dröja mig kvar vid mina farhågor länge till. Det är trots allt idag som säsongen drar igång.
Mina egna förväntningar är enkla. Bra fotboll och god stämning I laget. Gärna en kamp om titeln som får gå hur som helst bara den kittlar och stimulerar alla nerver I min fotbollsälskande Kropp.
Carefree
