Spurs vecka: Från Bergen till Hawaii
Veckan som gick tog oss från norsk rättskipning till böljande söderhavsfotboll och rymde två sköna segrar på vägen. Peter Molin svarar på några frågor och njuter av en holländsk succévärvning.
1. First things first. Efter tre straffar och en utvisning hamnade Terje Hauge och hans domarkollegor i händelsernas centrum i matchen mot Twente. Vad ska man säga om deras insats?
Till att börja med kan vi ju konstatera att det var en erfaren rättskipare på plan. Men just den här kvällen var kanske inte den bästa i domarens karriär och särskilt i andra halvlek kändes det verkligen som att han var på väg att tappa matchen.
Det mest intressanta är såklart Spurs straffar. De två första är i min bok inte mycket att diskutera. Grejen är att de inte uppstår av slumpen, i ett vakuum, utan att de tvärtom är resultatet av att motståndarna inte kan hantera Spurs spetsegenskaper; Crouchs fysik och Bales snabbhet. Den tredje straffen är ett skämt, särskilt som Crouch undkommit en liknande situation utan åtgärd strax innan. Minns dock att det inte är Hauge utan assistenten som vinkar för den tredje straffen.
Oavsett vilket kan Spurs inte göra annat än att leva med domarens beslut, gynnsamma såväl som jobbiga. Och nog var Spurs bättre än Twente, även om straffarna hjälpte att omvandla övertaget till mål.
2. Matchen mot Aston Villa såg ut att innebära en ny tung eftermiddag. Spurs började trögt och hamnade tidigt i underläge, men lyckades vända och vinna. Varför?
Good ol’ gung ho. Inledningsvis förtjänar Villa en eloge. Nuförtiden är det få lag som kommer till White Hart Lane för att faktiskt spela fotboll, men Villa vägrade att parkera bussen utan var istället lika pigga som kalvar på grönbete. Houlliereffekten?
Tottenham såg först inte ut att ha återhämtat sig från Twente, men efter Villas ledningsmål vaknade laget till liv och tog gradvis över spelet. Efter ett inledande långtjongande på Peter Crouch började spelarna våga hålla boll och variera spelet.
Den återstående timmen var Hawaiidoftande engelsk fotboll då den är som bäst. Ett lag som lyfter spelet och pressar på, ett annat som gång på gång sticker emellan med hypersnabba kontringar. Ärligt talat kunde mötet ha slutat hursomhelst, och det hade inte varit orättvist om gästerna återvänt till Birmingham med en pinne. Att Spurs till slut vinner beror på att laget känns lite tyngre och framförallt har fler individuella matchvinnare än Villa.
3. Spurs försvarslinje upplever ett stort manfall. I helgen fick Tom Huddlestone droppa ner som mittback bredvid Sebastien Bassong. Samtidigt satt Vedran Corluka på bänken. Hmmm?
Ja, det där var märkligt. Corluka har inte övertygat under hösten, men gjorde inte alls bort sig då han fick vikariera som mittback mot West Ham. Kanske har han en smärre knock och fanns bara med bland avbytarna utifallatt.
Samtidigt har Huddlestone blivit bättre för varje säsong i Spurs, och på en bra dag håller han tveklöst landslagsklass. Då en av hans främsta styrkor är intelligensen och blicken för spelet kan han lira på alla positioner som inte kräver mycket speed. Fysiken, de fina uppspelen och lugnet med boll gör honom till en fullt kapabel mittback när så krävs. Detta är förstås ovärdeligt för en klubb som för stunden har en-två-tre-fyra-fem(!) mittbackar på skadelistan.
4. Veckans utropstecken!
van der Vaart. Tveklöst. Jag var inte helt överväldigad då han värvades till klubben – ytterligare en passningsskicklig mittfältare då laget skriker efter en anfallare av rang. Men holländaren har tämligen omgående överbevisat mig och alla andra eventuella tvivlare. Under den gångna veckan gjorde han tre mål och lyckades med konststycket att vara bland de bästa på planen mot Twente, trots både straffmiss och rött kort.
Det jag gillar med van der Vaart är i första hand inte spelsinnet, vänstersläggan eller frisparkarna. Nej, allt det där är nog så förträffligt, men killens största förtjänst är hans inställning. Många spelare, även på elitnivå, tycks innerst inne föredra att spela tryggt, passa i sidled och hoppas på att någon annan ska ta riskerna. Inte van der Vaart. Tvärtom vill han alltid att något ska hända – och han blygs inte en sekund över att ta tag i saken själv. Han dras hela tiden som en magnet mot målet, älskar att utmana försvarare och testa målvakter. En spelare med sådana gå-påiga egenskaper är en fantastisk tillgång för vilken klubb som helst.
5. Veckans frågetecken?
Vad tusan ska man göra nu? Spurs nästa match är nästan två veckor bort. Landskampsuppehållen, om än nödvädiga, bryter upp själva rytmen i att följa ett klubblag. Om Spurs haft en mindre namnkunnig trupp hade uppehållet åtminstone gett en stunds välbehövlig återhämtning, men istället kommer spelarna att spridas över världen för långa resor och osäkra matcher.
Senaste gången kom Dawson och Defoe hem med plåster och bandage. Vem går sönder nu? Jag ser verkligen inte fram emot van der Vaarts rendezvous med svenska hårdföra mittbackar.
