Spurs vecka: Fulhamfiasko och ekonomisk skandal
Först genomled Spurs sin största förlust på fyra år, sedan såg man transferfönstret slå igen tomhänta. Januari slutade med mörka moln på himlen. Peter Molin svarar överdrivet långt på några aktuella frågor.
1. Den chockerande fyramålsförlusten mot Fulham skulle vara skön att bara lägga bakom sig, men så lätt kommer vi inte undan. Hur dåliga var Spurs egentligen?
– Riktigt dåliga. Horribla, rent av. Så dåliga att kanalbyte, minusbetyg och milda tillmäten i mina ögon var befogat. Det är lätt att hänga ut Michael Dawson som syndabock och nog stod stackaren för sin sämsta match i karriären. Men hans lagkamrater var heller inte bra. Det till synes framlottade mittfältet (vad var planen Harry?) spelade nästan lika dåligt som försvaret; skapade inte en chans framåt och erbjöd heller inte sin backlinje något defensivt stöd.
Men en av de bästa egenskaperna hos Redknapps Tottenham är att man i princip aldrig gör två plattmatcher i rad. För nio månader sedan förlorade laget FA-cupsemin mot ett brandskattat Portsmouth på ett nästan ännu mer chockerande sätt. Många befarade då att laget skulle implodera, men istället tog sig spelarna samman och kämpade i kort följd ner Arsenal, Chelsea, Man City. Om en svidande förlust mot Fulham är vad som krävs för att kickstarta Spurs vår så hade de svartvita lika gärna fått vinna med tvåsiffrigt.
2. Över till veckans riktiga event: transferfönstret. Liljevita supportrar världen över drömde om den där avgörande klassanfallaren – som aldrig dök upp. Borde man vara besviken?
– Tja, det är väl upp till var och en. Vi hittade inte den där sista pusselbiten. Det kan kännas tungt. Men jag kan ändå förstå klubbens agerande i den här frågan. Januari är så uppenbart säljarens marknad. Häromveckan kunde man roa sig över att Aston Villa slängde upp mer än tjugo miljoner pund för Darren Bent. Nu när månaden är över känns det plötsligt som ett reapris.
Spurs ryckte i några anfallare – även om det faktiska antalet rimligen överdrivits rejält av rykten och medierapportering – men fick nej av antingen spelare eller klubb. Tråkigt, men vad göra? Det är inte bara att trycka på en knapp så trillar en Didier Drogba in. Visst hade klubbledningen kunnat gambla med framtida intäkter och slänga upp orimliga summor för något stort namn. Men det är inte hur man går tillväga i norra London. Tottenham kommer aldrig att göra en Leeds så länge ENIC äger klubben.
3. Inget transferfönster utan en sen, sen Tottenhamtwist. Den här gången blev det ett sent försök att värva Blackpools Charlie Adam som stupade på mållinjen. Smart eller bara silly?
– Silly. Tyvärr. Man kan ha full förståelse för att klubben inte hittade någon anfallare. Men det sena budet på Adam gjorde mig faktiskt riktigt upprörd. Ja, förbannad. Hela affären är så tarvlig, så smaklös, så extremt dumsnål från Spurs håll.
Försöket att värva Adam kan rimligen bottna i ett av två olika motiv. Antingen handlar det om att Daniel Levy vill känna sig smart, bjuda Redknapp på en ny present och samtidigt i någon mån blidka fansen. Allt det utan någon större tanke på hur väl spelaren skulle passa in i Spurs. I så fall är draget bara patetiskt och mindre genomtänkt än värvningarna av Bent och Bentley tillsammans.
Eller, vilket nästan är värre, så finns det en tanke bakom. Sedan Tom Huddlestone gick sönder i november har Spurs mittfält saknat den rätta balansen. Varken Jermaine Jenas eller Wilson Palacios får det att stämma bredvid Luka Modric, medan Sandro uppenbarligen inte anses uppgiften mogen. Redknapps drömersättare har hela tiden varit Scott Parker, men West Ham har tydligt och konsekvent indikerat att han inte är till salu. Kanske är då Adam alternativet till Parker.
Men Huddlestone har varit borta sedan november. Transferfönstret är öppet under 743 timmar. Tottenham skulle ha kunnat lägga in ett hederligt, anständigt bud tidigare under månaden, då Aston Villa och Liverpool uppgavs rycka i Adam. Istället väntar klubben med att buda tills en kvart återstår av fönstret. Varför? Agerandet är fullständigt obegripligt.
Kombinerat med det lika lika sena och smaklösa skambudet på Phil Neville får det mig att skämmas som Spursanhängare. Betydligt mer än vad förlusten mot Fulham gjorde.
4. Veckans utropstecken!
– Chelsea. Finns inget annat. Efter att klubben på senare tid aviserat åtdragen svångrem, sänkta lönekostnader och en mer sparsam hushållning kunde de under måndagen offentliggöra en förlust på omkring sjuttio miljoner pund för det senaste räkenskapsåret. Enligt VD Ron Gourlay sätter det Chelsea ”in a strong position to meet the challenges of UEFA 'financial fair play' initiatives […]”.
Några timmar senare presenterades nyförvärven Fernando Torres och David Luiz. Inkluderar man agentavgifter och spanjorens rapporterade lön så kommer Torres allena att kosta över hundra miljoner pund.
5. Veckans frågetecken?
– Varför ska man fortsätta bry sig, egentligen? Allvarligt talat. Hur roligt är det med en liga där konkurrensen aldrig varit mer snedvriden, där skillnaderna i förutsättningar aldrig varit större?
Om fotbollsklubbar varit friidrottare så skulle framförallt Chelsea och Man City utgöra två groteskt Belgian Blue-formade atleter, fullständigt söndersprängda av stereoider. Men fotboll är fotboll. Ekonomisk dopning är okej, det rent av uppmuntras. Laissez-faire! The show must go on.
Det sägs att Spurs behöver en ny arena. Visst. Men även om man kunde bygga en kolossal arena för hundra tusen åskådare går det inte att hävda sig mot klubbar som skapar sina egna ekonomiska universum.
Bitter? Uppgiven? Jag? Nej, inte mer än vanligt. Den avslutande transferdagen blev bara en ytterst stark påminnelse om hur den moderna fotbollen egentligen fungerar.
