Summering och ny skribent
Hej på er! Här har ni Jonas. En kille på 38 år bosatt i Norrköping men med hjärtat i Kalmar där min uppväxt och större delen av mitt liv har varit. Fotbollen ligger närmast hjärtat och Sunderland blev mitt lag -92 då jag såg dem i finalen i FA-cupen mot Liverpool. Sedan dess har jag följt dem i framgång och motgång. Upp och ner i seriesystemet. Jag har dubbla arbeten då jag arbetar med byråkrati i veckorna samt att jag åker ut och spelar i coverband på helgerna runt om i södra Sverige.
Jag tänkte inleda mitt skrivande med en liten kort säsongssummering:
Då var säsongen slut. Ännu en säsong med hopp och förtvivlan. Jag är en av dem som verkligen har trott att Sunderland kan växa till något mer de senaste åren. Ändå är vi där och kämpar om att hänga kvar de sista omgångarna.
Värvningar som Steven Fletcher och Adam Johnsson var visserligen dyra, men gav oss stora förhoppningar om att det här kunde bli något extra. Att dessutom har Martin O’Neill som manager kunde inte gå fel. Han har ju inte misslyckats hittills. Från att ha haft ett par mediokra tränare hade vi nu en i högsta världsklass. Det såg fint ut.
Sedan hände något. Vi radade upp skador, tappade poäng mot bottenlag efter bottenlag, och det började se dåligt ut. Spelare som Adam Johnsson ville inte riktigt leva upp till de förväntningarna som fanns på honom. Han var ju supertalangen som skulle lyfta hela laget. Vår egna Seb Larsson fick också lämna sin trygga högerkant och spela mer och mer defensivt i mitten. Sessegnon började bli osynlig i matcherna. Det kom ännu fler skador och den unga generation, som var så otroligt bra förra säsongen, lyckades inte alls komma upp i samma nivå. McClean var till och med förvirrad från och till. Killen kan ju bara dribbla åt ett håll.
Några ljusglimtar fanns det dock under säsongen. Fletcher inledde riktigt bra och gjorde flera härliga strutar. O’Shea var en klippa i försvaret. Larsson spelade stabilt och sist men inte minst var Mignolet helt lysande i målet. Så visst finns det hopp.
Men vad hände egentligen med MoN. Helt plötsligt, nästa helt utan förvarning, hade vi en ny manager. MoN kickades och istället tar man in Paolo di Canio. Ett beslut som jag, och säkert många andra, blev helt chockade över. Jag har fortfarande idag inte riktigt accepterat beslutet. MoN skulle ju frälsa laget. Han var ju perfekt. Istället fick vi en galen italienare. Visst, vi hade förlorat många matcher och tabelläget försämrades, men ändå.
Paolo inledde däremot fantastiskt. En 3-0 vinst i Tyne Wear-derbyt på St James’ är ingen dålig start. Det följdes också upp med ännu en seger och gjorde att vi började tro på ett nytt kontrakt i högsta ligan. Då kom 6-1 förlusten mot Villa och man fick en sten i halsen. Nu räckte det dock till ett nytt kontrakt även om det var nära och vi hamnade precis över strecket.
Nu är det sommar och alla rykten om silly season har börjat. Vi ställer oss självklart frågan; Vad hittar di Canio på nu? Vi spenderade stora summor förra sommaren, och i år har vi inte direkt någon att sälja för stora pengar som vi gjort tidigare (Henderson, Bent). Kommer vi hitta pengar? Eller kommer vi satsa på de unga spelare vi har? Har Ellis Short några Ess i rockärmen? Eller kommer vi hellre köpa oprövade kort från utlandet? Många frågor som kommer bli intressanta att följa.
Ha’way The Lads!
