Tack Didier
En hyllning till en av de allra största som burit den kungsblå tröjan.
Det här är en hyllning av en liten pojke från Abidjan i Elfenbenskusten, han skickades från sina föräldrar till en farbror i Frankrike för en tryggare uppväxt och ett hopp om ett bättre liv. Föreställ dig känslorna hos hans mor, Clotilde, hennes lilla “Tito”. Ett smeknamn hon så kärleksfullt gav honom efter den Jugoslaviske diktatorn som hon beundrade stort. Kanske fanns det ett hopp om att hennes lilla Tito kunde bli en stor, mäktig man som hans namne. För att göra detta var hon dock tvungen att skicka iväg honom, sitt barn, till en annan kontinent. Titos mamma och pappa var båda arbetslösa och hade det svårt att få saker att gå ihop och det bestämdes att det bästa för sonen var att lämna Elfenbenskusten. Lilla Tito växte upp i Frankrike och återförenades med sina föräldrar och syskon först när han var 15 år då även de hade fått nog av tillvaron i Abidjan och valt att söka lyckan i Frankrike och återförenas med sin son. Uppväxten med sin farbror och faster var enkel men bra och den unge Tito blev introducerad till fotboll av sin farbror som var professionell fotbollsspelare i de lägre divisionerna i Frankrike. Fotbollen blev ett stort fritidsintresse och Tito visade sig ha talang, precis som sin farbror. Något proffsliv kändes dock aldrig särskilt aktuellt och Tito flyttade till Le Mans för att studera till revisor. I Les Mans fick han dock chansen som lärling hos stadens fotbollsklubb som spelade i ligue 2. Titos tid i Les Mans var problemfylld och Tito som aldrig varit en del av någon akademi eller liknande som ung hade problem med de fysiska kraven som ställdes på honom och fick således flera skador. När han fyllde 21 skrev han sitt första professionella kontrakt med Les Mans,lyckades hålla sig skadefri och slå sig in i startelvan i Ligue 2. 1999 blev starten på en karriär som professionell fotbollsspelare och markerade även födseln av Titos första barn, Isaac.
En flytt till Guingamp för 80 000 Euro gav en större plattform och efter en bra första säsong i Ligue 1 med 20 mål hamnade den nu till storleken betydligt större Tito i hamnstaden Marseille i södra Frankrike. I Marseille blev det en explosion och Tito hade på 3 år gått från skadedrabbad, senutvecklad, habil Ligue 2-spelare till en av Europas mest eftertraktade anfallare. Det fanns flera intressenter för Tito men de som lyckades locka honom till sig var en klubb i kungsblått som hade stora ambitioner och som skulle tränas av det senaste stjärnskottet på den Europeiska tränarhimlen.
Tito flyttade till London för att spela för världens vackraste fotbollsklubb för en rekordsumma på 24 miljoner pund. Pressen tyckte att man knappast fick värde för pengarna för en opolerad, skadedrabbad afrikansk anfallare som endast haft en bra säsong i Frankrike. Nye tränaren Jose Mourinho besvarade kritiken:
“Bedöm inte killen nu när han kommer till klubben, bedöm honom när han lämnar den.”
Resten är som man säger: Historia.
Tito, som hans mamma alltid kallade honom är betydligt mer känd under namnet Didier Drogba. Didier Drogba vann allt som gick att vinna med Chelsea Football Club.
Premier league x4
Fa Cup x4
Ligacup x3
Champions League x1
Didier Drogba spelade 381 matcher för Chelsea och gjorde 164 mål.
Han gjorde 9 mål i sina 9 cupfinaler han spelade för klubben. Det sista var utan tvekan det viktigaste. Vi vet alla vad som hände den 19 Maj 2012 när en skadeskjuten flock baxades över mållinjen av en ensam lejonhane vid namn Didier Drogba med ett kvitteringsmål och den avgörande straffen. Chelsea kröntes till Europas bästa lag för första och hittills enda gången i klubbens historia och det var en gammal Drogba som med ett sista kraftfullt ryt gjorde sig själv evig i historieböckerna.
Utanför planen är Didier alltjämt gift med sin första fru som han träffade i Paris 1999 när han var 21 år gammal. Han är ambassadör för FN och har byggt mängder med sjukhus hemma i Elfenbenskusten genom sin stiftelse Didier Drogba foundation. Under inbördeskriget i Elfenbenskusten spelade Drogba en stor roll i fredsavtalet som skrevs. Genom sin stora profil kunde han få de två sidorna att mötas och komma överens. De kunde komma över sina ideologiska skillnader tack vare fotbollens kraft men även Didier Drogbas kraft. Han bedriver även flera sportprojekt för ungdomar i Afrika och har nyligen haft möten tillsammans med Emmanuel Macron om ett gemensamt projekt för att stötta sport i Afrika.
För mig personligen så är Didier “Tito” Drogba så mycket mer än en person. Han är en känsla, en förebild och en hjälte. Jag skattar mig lycklig som fått privilegiet att genom hela min uppväxt beskåda honom som fotbollsspelare och ambassadör för klubben i mitt hjärta. Han är den enskilda människan på jorden som givit mig mest lyckorus och minnen för livet. Alltid en man att lita på när det gäller som mest, en man som aldrig viker ner sig, en man som skiter i hur omöjligt något låter och bara gör det mot alla odds, en man som förkroppsligar vad det innebär att representera Chelsea Football Club.
Didier Drogba gjorde 2 mål och avgjorde Ligacupfinalen 2007 mot Arsenal, då var jag 10 år. Den matchen var vad som gjorde mig beroende av fotboll. Att kastas flera bänkrader nedåt och hamna i famnen på okända män som i glädjerus lyfter upp mig mot himlen och kysser mig i pannan. Det öppnade mina ögon för den vackraste av sporter och den vackraste av alla kulturer. Den matchen var inte bara en cupfinal i mängden utan för mig så var det något som kom att till stor del forma mig till den personen jag är idag. Champions league finalen 2012 håller jag som den bästa kvällen i mitt liv men när jag nu sitter och ser tillbaka på det så är mitt favoritminne av Didier Drogba hans 2 mål i en ligacupfinal i Cardiff 2007.
Mamma Clotilde hade rätt, hennes son blev något stort. Beslutet att skicka sin lilla 5-åriga pojke Tito till Frankrike betalade av sig. Hennes son blev dock inte en diktator, han blev en global förebild och en fantastisk fotbollspelare som givit världen betydligt finare saker än någon Jugoslavisk diktator.
Han gav t.ex en annan liten pojke i Sverige en förebild, en hjälte och en identitet.
Tack för allt Didier, utan dig hade jag inte varit den jag är idag.
