Tankar från roten .. så här några dagar efteråt!
Varför var jag inte där? Ja, det var min första tanke efter lördagens gastkramning med lyckligt slut. Tänk att få vara med om den enorma glädje man kan känna efter en serieseger eller, som här, nytt kontrakt. Att bara få skrika ut sina känslor (trots mina 56 år!), att bara vända sig om och krama första bästa som råkar stå där, ja det är sådant man vill vara med om.
Men varför var jag nu inte där? Ja vad ska man säga, det finns egentligen ingen ursäkt. Kanske att jag inte trodde Barnet skulle klara av det. Det skulle kännas grymt att flyga hem igen med en nedflyttningsplats i bagaget.
Men dom behövde mitt stöd! Varför bara åka över när det går bra? Ett lag behöver stöd även i motgång. Är jag en medgångssupporter, tro? Förhoppningsvis inte.
Jamen det var min jobbhelg säger lutheranen i mig, du måste göra din plikt och arbeta i ditt anletes svett. Nä säger den andra halvan, lathunden, just nu är vi för många på jobbet och det skulle inte vara några problem att få ledigt. Så där rök den ursäkten!
Men flyget då, det är ju för dyrt, säger snåljåpen i mig. Nä, nä säger han med spenderbyxorna, kolla lågprisflygen, det skulle gått att få en hyfsat billig resa.
Men hotellen då, dom är dyra dom, försöker snåljåpen igen. Fast Village´s soffa hade nog varit ledig kontrar han med spenderbyxorna. Så då gick inte den valsen…
Jamen familjen då, du har fyra barn och din fru att tänka på, snåljåpen ger sig inte. Dom ska också försörjas….fast barnen är förståss vuxna och utflugna och försörjer sig själva, och hustrun min är ganska ekonomisk och säger bara ”åk du!” kontrar återigen spenderbyxan med.
Så varför var jag inte där, ja det är sådana beslut man tar ibland och får leva med resten av livet. Kommer ihåg första gången jag var i London 1971 med skolan, 16 år var jag . Samtidigt skulle Ajax möta nåt grekiskt lag i final i nån av europacuperna på Wembley. Vi hade försökt fixa biljetter innan men det gick inte, fanns inga. Men läraren och några tjejer åkte ut ändå på vinst och förlust och fick tag i biljetter ändå till normalpris! Och där satt jag på hotellet, ovetandes med några pilsner som sällskap (tänk det var stort att få känna sig vuxen och få dricka öl!).
Efter matchen kom gänget tillbaka, glädjestrålande, och där satt jag som ett fån med min halvdruckna pilsner gömd så att läraren inte skulle se (vi fick ju inte dricka nåt, he, he). Detta har jag ångrat ända sen dess (matchen alltså inte pilsnern!). Varför skulle några tjejer som inte var intresserade av fotboll få vara med och inte jag, en fotbollstokig tonåring. Och nu går det inte att åka till gamla Wembley då den är riven och ombyggd. Och inte blev det bättre av att jag på hemresan fick reda på att en av dom snyggare tjejerna i gruppen (14 tjejer och 6 killar!) visst var intresserad av mig, men det var så dags då, och intresset från hennes sida falnade när vi kom hem.
Men visst har jag tagit rätt beslut nån gång! Säger bara Europacupfinalen 1979, där var frugan och jag med! Vi hade egentligen inte råd med ett litet barn att ta hand om, men vi fixade det ändå. Våran äldste son fyllde ett år på avresedagen så hans födelsedag firade vi först och sedan for vi iväg. Så nåt rätt beslut har man väl tagit. Och grabben min verkar inte ha tagit skada av den något bristfälliga födelsedagen utan har haft full förståelse för vårt beslut.
Så vad vill jag då ha sagt med mitt något meningslösa pladdrande, jo ta tillfället i akt, tveka inte utan följ din instinkt så kanske du får vara med om det där stora ögonblicket som i lördags…då jag inte var där!
Hälsningar från roten, Sven P
Redaktionenbarnetsverige@hotmail.com2011-05-12 10:00:00
