The Arsenal Archives #1 - Kanu sänker Chelsea
Ett orakels inblick i det mäktiga historievalvet för favoritlaget i allas vårt hjärta
Jamen välkomna då.
Ni som varit med ett tag, vet att jag har varit på denna sida sedan urminnes tider. Jag tror att de är få som publicerat så många artiklar på Svenskafans som undertecknad, så det har blivit en del spaltmetrar. Framför allt när det gäller Arsenal.
Som ålderman, orakel, berest och beläst så har det upplevts en del och man har läst en del av godsakerna kring Arsenal. Många är ni läsare som lever i nuet och går igång på Sanchez, Cazorla, Özil och den senaste FA-cupen, lever i ett "nu" , där Arsenal leder ligan och slåss för titlar. Det är spännande tider. Men det har inte alltid varit så. Klubben grundades av några skotska ammunitions och vapen-arbetare i Londons u7nkna och skitiga förorter i slutet av 1886 och sedan dess har klubben gått genom kriser, lycksalighet, uppgång, nedgång men aldrig fall.
I ett sätt att försöka fömedla en del av den fantastiska historia som Gunners har, lanserar jag i och med denna artikel, en serie av artiklar och skrönor om Gunners ärorika historia. Det finns ingen kronokogisk ordning, det behöver inte handla om spelare, det behöver inte handla om titlar, utan saker som helt enkelt gör Gunners till vad det är idag. Det kan bli kortas, medellånga eller längre krönikor. Har ni själva saker som gärna vill att jag skriver en trudelutt om eller beör, så får ni gärna maila.
Jag kallar detta för The Arsenal Archives och ni är hjärtligt välkomna till min värld.
******
Wenger hade varit på jakt efter Nwankwu Kanu ganska länge. Nigerianen vann Champions League som 19åring och OS-Guld med sitt land 1996. En av Afrikas bäste spelare under 90-talet, begåvad med en teknik som man bara kunde drömma om och en pantersmidig rörelse på planen som gjorde honom väldigt svår att få tag på. När så Wenger värvade Kanu 1999, så tog det ett tag innan han etablerade sig och skall man vara helt ärlig, så fann han sig egentligen aldrig tillrätta i Gunners om ordinarie spelare. Det blev långa sekvenser då han spelade matcher, men om Wenger skulle ställa upp sitt allra bästa lag, så var nog Kanu inte på planen. Jag ser honom dock som en fantastisk tillgång för det Arsenal som spelade fantastisk fotboll 1998-2004 och Kanus teknik, briljans, snabbhet och målskytte var en bidragande orsak.
Den 23 Oktober åkte Gunners till Stamford Bridge för ett stenhårt möte med Chelsea. "Swinging Chelsea" hade påbörjat sin vanxdring mot toppen efter ål i dödsdalens skugga och mönstrade ett lag med flertalet värlsmästare i Leboeuf, Desailly och Deschamps, men också direkta råskinn som Graeme le Saux och Dennis Wise. Gunners kom med hela sin famösa backlinje, Vierira, Overmars och Petit. Tyvärr för matchen så saknades klubbarnas trollkarlar Zola och Bergkamp från start. Zola kom dock in senare. Matchen på Stamford Bridge var som många tidigare matcher mellan lagen; Stenhård. De senaste sju matcherna hade renderat i 49 gula kort och när Lee Dixon kapade Le Saux så blev det det 50e.
Chelsea var dock mest på hugget med mål av Tore André Flo och rumänske Petrescu. När jag ser Tore André Flo eller "Flonaldo", som Lindeborg skrek under VM 1998, så inser jag hur mycket jag avskydde Chelsea under den tiden. Tore André Flo var en mycket bra forward, men i fel lag och norrman, vilket gjorde att man firade Italiens vinst mot Norge i VM 1998. Vi drack mousserande vin på stranden i Bordeaux när Norge åkte ur VM 1998. "Flonaldo"? Nä.
Det stod 2-0 till Chelsea med en kvart kvar. Enter Nwankwu Kanu.
Historien är väldigt välkänd och bekant. Gunners bevandade i historien minns hur nigerianen slog till som en blixt, högg som en kobra och smidig som en leopard på savannen, tryckte han in tre raka baljor och vände matchen.
Först bröt Gunners ett uppspel på Chelseas högerkant. Ray Parlour tillsåg att bollen spelades ut på vår högersida, där Lee Dixon försökte sig med ett inägg som studsade tillbaka till Mark Overmars. Denne försökte nog skjuta. Overmars var extremt intresserad av att göra mål, så han sköt nog, men på den regniga plan som fanns på Stamford Bridge (det var innan Abramovitj hade hittat olja och byggd värdens bästa dränering) så stoppade bollen vid straffpunkten och Kanu kastade fram världens längsta ben och satte den bakom Ed de Goey i Chelseas mål. 1-2. Liv i matchen.
Några minuter senare var det en repris, Bollen ut på högerkanten. Dixon och Overmars kortpassar mellan sig. Overmars drar in den i straffområdet. Sköt på mål troligtvis. Kanu hittar bollen. Tre snabba steg i sidled och mål bakom de Goey. Kvitterat.
Chelsea hade sedan en farlig nick innan Kanu avgjorde. Två avgörande misstag på Chelseas vänsterkant. Missad rensing av Ferrer, dålig utrusning av de Goey och sedan lyfte Kanu in den i bortre krysset.
Tre mål på en kvart. Nästan Lewandowski över det.
Gunners segrade med 3-2 och tog viktiga poäng i jakten på en titel. Tyvärr skulle Gunners bli titel-lösa detta år. UEFA-Cup-final mot Galatsaray i Köpenhamn skulle komma på vårkanten, men det är en annan historia.
Inför helgens match mot just Chelsea, så kan väl detta vara en bra start öppnandet av dessa arkiv?
Välkomna åter till en ny del av av Gunners ärorika historia.
Å för att minnas det ytterligare
