”The end of Watford FC as we know it”
Det är en skön försommardag på den engelska kusten. Watford har tidigare under dagen enkelt avfärdat stadens lag och på vägen hem i bussen följer spelarna intensivt vad som händer på två andra arenor. Strax innan kl 18 bryter ett ohejdat jubel ut i en spelarbuss på M1. Fulhams Ross McCormack har precis fullbordat sitt hattrick och gjort 4-3. Med det målet spelar han upp Watford i den högsta serien. Vad McCormack inte vet är att han samtidigt påbörjat en resa som innebär att den lilla klubben fr
1,2 miljarder! 1,2 miljarder, 1,2 MILJARDER! Orden ekar i min skalle och det är, i det närmsta, svårt att ta in! Mitt lag, mitt Watford har precis spelat upp sig i Premier League och på klubbens bankonto trillar det nu in hiskeliga summor med pengar! Detta händer alltså en liten familjeklubb som bara för några år sedan stod på ruinens brant där man var tvungen att sälja sin hemmaborg för att överhuvudtaget överleva.
De flesta, som följt/följer engelsk fotboll, känner givetvis till Watford. En förort, norr om London, med 90000 invånare. 1881 fick en man vid namn Henry Groverand för sig att starta ett fotbollslag. Mest för att Groverand själv skulle ha någonstans att spela. Klubben fick namnet Watford Rovers och Henry installerade sig själv som mittback. Under ett antal år harvade klubben runt i olika amatörturneringar och matcherna spelades på olika planer runt om i staden.
1896 gick man in i Southern Football League och året därpå började man betala spelarna för första gången. Någon manager behövde man inte utan det var först 1903 som man fick för sig att det kunde vara bra om någon bestämde vilka som skulle spela och, framförallt, hur man skulle genomföra matcherna.
Under de kommande 70 åren pendlar klubben mellan div 4 och div 3 i de engelska ligasystemen. Huvudsakligen pga pengabrist och därmed svårigheter att få ihop ett slagkraftigt lag. Men 1976 händer något som får hela fotbollsvärlden att lägga namnet Watford Football Club på minnet. En hängiven supporter vid namn Reginald Kenneth Dwight bestämmer sig för att köpa och ta över ordförandeskapet i klubben.
Reginald har följt Watford sedan 5 års åldern och vill nu ge tillbaka något till den klubben som betytt så mycket för honom under hans uppväxt. Vid sidan om fotbollsintresset spelar Reginald även piano. Det är just framgångarna med sitt musicerande som gett Reginald möjligheten att köpa klubben. Några år tidigare hade Reginald valt att skaffa sig ett artistnamn. I musikvärlden var han mer känd som Elton John.
Under Elton Johns ägo, och med Graham Taylor vid rodret, rusade Watford uppåt i det engelska ligasystemet. På sju år gick man från botten av Division 4 till toppen av Division 1 (dagens Premier League) och nådde som bäst en andra plats (82/83) vilket innebar spel i UEFA cupen. Klubben håller sig kvar i Division 1 under ett antal år men lyckas inte upprepa succén utan trillar ur den högsta serien 1988.
Under de kommande 10 åren harvar klubben runt i serierna under toppen. För varje framgång man når, för varje löfte som kommer fram tvingas klubben sälja vidare till toppklubbarna. 1999 vinner man, otroligt nog, Play Off finalen mot Bolton och är åter tillbaka i högsta divisonen. Men lyckan blir kortvarig och efter att laget plockat 24 poäng på en hel säsong så blir det åter ett uttåg från Premier League.
Klubben hamnar i en nedåtgående spiral men sviktande publiksiffror, uteblivna sportsliga framgångar och löner som bara växer. 2002/2003 står klubben på ruinens brant och för att överleva tvingas samtliga spelare sänka sina löner med 12% och man säljer också sin hemmarena, Vicarage Road, och räddar på så sätt undan klubben från konkurs.
2005 kliver så åter Elton John fram för att hjälpa sin klubb. Med ett antal välgörenhetskonserter lyckas han samla in pengar till klubben som åter kan köpa tillbaka sina arena. På det sportsliga planet börjar det åter lossna och året därpå har laget, mot alla odds, åter tag sig upp i fotbollens finrum. Men ännu en gång tvingas klubben kapitulera och hamnar sist i Premier League och tvingas återvända till The Championship.
Under de kommande åren etablerar sig klubben som ett mittenlag i den engelska andra divisionen. Ekonomin balanserar ständigt på en slak lina och olika ägare kliver in, för att i perioder, skjuta till pengar och hålla klubben flytande. Varje gång man skakar fram en ny talang från sin Akademi så slutar det med att dessa säljs till underpris till någon av de stora klubbarna.
Våren 2012 ser det riktigt illa ut för klubben. Trots sportsliga framgångar så har man hamnat i klorna på en man vida namn Laurence Bassini. En lokal affärsman med mängder av tvivelaktiga affärer/konkurser bakom sig. Bassini bildar en mängd olika bolag, i klubbens namn, och börjar flytta runt pengar mellan bolagen. Det går tom så långt att kontorspersonalen på The Vic vägrar lämna ut kassaskåpsnyckeln när Bassini kommer för att plocka åt sig det sista tillgångarna som finns i klubbkassan. Det är då en italiensk affärsnamn vid namn Giampaolo Pozzo kliver in på kontoret…
Familjen Pozzo köpte Italienska Udinese redan 1986 och såg att där fanns oanad möjligheter att börja driva fotbollsklubbar som företag. Pengarna tjänade man på såväl sportsliga framgångar som på spelarförsäljningar. Under snart 30 år har man byggt upp ett scoutingnätverk över hela världen och letar ständigt efter nya talanger att stoppa in i sina, numera, tre olika klubbar – Udinese, Granada och Watford.
I Juni 2012 var det ekonomiska läget så allvarligt att Watford hamnat under administration dvs man fick varken köpa eller sälja spelar utan godkännande från det engelska fotbollsförbundet. Detta lyckades Pozzo undvika genom att bygga ett helt nytt lag med hjälp av spelare som man lånade in från sina andra klubbar. Utländska inlåningar räknades inte som transfers och därför kunde inte heller fotbollsförbundet sätta stopp för klubben.
Målsättningen för familjen Pozzo var tydlig redan från starten. De var långsiktigt ägande som gällde. Man skulle utveckla såväl Vicarage Road och träningsfaciliteter som ekonomi och spelartrupp. Belöningen skulle komma i form av en plats i den finaste av alla ligor. Familjen Pozzo visste att man skulle komma dit men inte när. Däremot hade man både tålamod och pengar för att nå dit.
Sedan Italienarnas övertag har Watford ”förbrukat” sex olika tränare. Man har lyckats värva spelare till ett lag i den engelska andradivisionen som aldrig någonsin skulle satt sin fot i en förort till norra London om det inte varit så att de trott på den vision som Pozzo hade. Spelare som Manuel Almunia, Joel Ekstrand, Matej Vydra, Miguel Layun, Juan Carlos Paredes, Heurelho Gomes mfl. Spelare som spelat på de stora arenorna, i de stora matcherna!
Vid 18 tiden den 25 April 2015 står det så äntligen klart att man har nått sitt mål. Watford är åter tillbaka i den högsta divisionen men denna gången har förutsättningarna ändrats dramatiskt. Denna gången har det trillat in 1,2 miljarder på ett bankkonto. Arenan, som varit kraftigt eftersatt under 10-talet år, rustas upp för miljoner och skall stå klar lagom till premiären. De gamla träningsplanerna (som man köpte av Arsenal när det inte längre var nöjda med dem) på London Colney läggs om och byggs ut. Spelartruppen ses över och i dagarna spräckte klubben sitt gamla transferrekord (sedan 2003) med råge när man värvade den franske landslagsspelaren, Etienne Capoue, från Tottenham. Lägg därtill nya spelare från Steaua Bukarest, Werder Bremen, Roma osv så förstår ni att klubben aldrig någonsin kommer att bli densamma igen.
Som 12-åring sprang jag runt i omklädningsrummet på Vicarage Road och skojade med spelare som Luther Blissett, John Barnes, Nigel Callaghan mfl. Jag hängde på träningar och gjorde high-five med Kenny Jackett och Wilf Rostron. Det var där och då jag lärde mig att älska den klubben som under så många år fått mig att slitas mellan hopp och förtvivlan.
Min klubb är på väg att bli en av de stora aktörerna i fotbollsvärlden. Och visst är det just detta man har längtat efter samtidigt som en del av mitt hjärta dog när Ross McCormack drog in det avgörande målet, i den 86:e minuten, på ett halvfullt Craven Cottage. För även jag inser att det inte finns någon återvändo längre. Även min älskade, lilla, småklubb är nu en del av den pengacirkus som styr den moderna fotbollen där hjärta och historia inte längre är värt något. En supporter försvinner men ersätts snabbt av en annan. Utsålda arenor med ointresserade åskådare som hellre fokuserar på sin mobil och en påse popcorn är spelet på planen…
Men vadå…vi är Watford…We are Premiership!
