The Great Escape
Även om två matcher återstår av säsongen så är en lång resa av hopp och förtvivlan över för oss Forestfans. Lättnaden efter det säkrade kontraktet är enorm men tomheten likaså. Vi klarade oss, men vad har vi egentligen fått uthärda under denna säsong? Det är dags att blicka tillbaka på året som gått och bevittna förfallet ned till ovissheten.
En bister vårkväll 2011. Billy Davies mannar var bara ett stolpskott på övertid från att slå ut Swansea i play off semifinalen. Än en gång hade hoppet släckts men på något vis andades Robert Earnshaws miss någon form av positiva känslor. Vi var inte redo för Premier League men grunden för en uppflyttning var lagd. Vi spelade fin fotboll och hade etablerat oss som ett topplag igen, jag längtade efter silly season.
Men förväntingarna försvann snabbt, Forest styrelse hade tröttnat på Billy Davies tjat om en vänsterback och den irrationella skotten fick lämna klubben. Majoriteten av fansen chockades av detta beslut trots ihärdiga rykten om att det skulle ske. Styrelsen agerade dock snabbt och rekryterade Steve McClaren, mannen som körde det engelska landslaget i skiten men som trots allt hade ett bra track record i Holland. Macca agerade omedelbart på transfermarknaden och värvade bl a gamla Middlesborough kompisar som Jonathan Greening och George Boateng, den gamle Forestfavoriten Andy Reid och en forward med vår värsta rivals namn på ryggen skulle bli vår frälsare. McClaren lyckades även behålla Camp och Moussi som var heta på att försvinna till andra klubbar. Men Macca var inte nöjd, han fick inte sin winger och när väl holländaren Wesley Verhoek skulle signa åkte han hem. Här började korthuset falla på riktigt.
Forest spelade bedrövligt när säsongen började och vårt frejdiga anfallsspel var som bortblåst, missnöjet på läktarna var enormt. Bring back Billy ramsor skanderade på läktaren och på internetforum. Vi klarade oss knappt mot Notts County i cupen, Derby slog oss hemma trots en man mindre i 90 minuter, flertalet lag hade målorgier på City Ground, och tillslut var måttet rågat. You used to be England nidramsan hade sjungits för sista gången på City Ground. Steve McClaren var sparkad.
En ny tränare skulle anställas. Billy Davies gick ut offentligt med att han ville komma tillbaka, han hade ju trots allt fortfarande lön från klubben. Men styrelsen ville inte krypa till korset och be om ursäkt, istället anslöt Steve Cotterill som lämnade det sjunkande skeppet Portsmouth. Han införde jävlar anamma i spelarna och humörsspelare som Lee Camp sjöng gladeligen ut i media om att klubben äntligen hade fått tillbaka lite fighting spirit. Det existerade tydligen inte under Maccas regim och hoppet tändes.
Men efter en hyfsad start kom Forest återigen i en svacka och laget fick oerhörda offensiva problem. Vi slog någon form av rekord i mållösa matcher och hemmaförluster, smeknamnet CotterNILL började sätta sig i folkmun och nedflyttning kändes nästan som en självklarhet.
Som om det inte kunde bli värre hittades ägaren Nigel Doughty avliden i sitt gym. Nigel som avled av en hjärtattack har fått utstå mycket skit under sitt ledarskap. Han blandade goda och dåliga beslut titt som tätt och stod för en och annan floskel. Men att han var en äkta Forestsupporter kan ingen bestrida. Det bevisar hans investeringar och framförallt hans dödsbo som finansiellt räddat klubben givet att en ny ägare tillträder inom kort. Må Nigel Doughty vila i frid och att hans önskan om klubbens välfärd uppnås.
I all misär började Cotterill hitta rätt, kanske tackvare den gamle Doncaster tränaren Sean O´Driscoll som anslutit till klubben. De möblerade om i laget och gav några oväntade namn ökat förtroende. Lägg därtill att Cotterill var väldigt aktiv i lånefönstret och byggde ett nytt lag på kort tid även om den gamle trotjänaren Wes Morgan lämnade för Leicester.
Vad hände då på planen? Garath McCleary, den snabbe yttern som kom från non league för ett par år sedan och mäktat med ca 2 mål på 80 matcher (mestadels inhopp och siffran är tagen ur luften) fick chansen på riktigt. Samtidigt bänkades fjolårets bäste spelare Lewis McGugan och Dexter Blackstock började hitta formen efter sitt långa skadeuppehåll. Med support av den nya backlinjen och framförallt Adlene Guedioura från Wolverhampton började Forest likna sitt gamla jag och lämnade nedflyttningstrion.
I veckan säkrades Championshipkontraktet trots en 0-1 förlust mot Reading och många Forestfans drog en suck av lättnad. The great escape var ett faktum och den senaste månaden har faktiskt positiva vindar blåst runt City Ground. Bäst var vi dock borta, framförallt i The Elland Road massacre där Forest vann med 3-7.
Steve Cotterill hävdar att dagens trupp skulle kunna slåss för uppflyttning nästa år men faktum är att vi har ett gäng inlånade spelare och ett par nyckelspelare vars kontrakt som går ut. Dessutom har vi ingen budget för 2012/2013 säsongen. Kort sagt kan man säga att framtiden är oviss.
Personligen hoppas jag att ägarfrågan löser sig snabbt, det har ryktats om både amerikanska och arabiska take overs. Tack vare Nigel Doughty så har klubben kunnat erbjuda Joel Lynch och Garath McCleary nya kontrakt redan nu. Syftet till detta är att klubben inte ska bli av med sina mest attraktiva spelare och därmed tappa sitt värde inför ett nytt ägarskap. Om det löser sig med budgeten så hoppas jag att Cotterill lyckas övertala Adlene Guedioura att stanna, algeriern har ju trots allt öppnat för en flytt till oss. Vi behöver även avveckla en hel del anfallare som inte har levererat och skaffa en striker som kan göra mål. Sist men inte minst så står vi utan en vänsterback igen för tredje året i rad eftersom de två som finns tillgängliga idag är inlånade.
När dessa pusselbitar har fallit på plats så kan vi med viss tillförsikt se fram emot nästa säsong men tills dess så är det bara att förbereda sig på ännu en säsong av helvete, frustration och ekonomiska problem.
