Tio ögonblick vi minns
Med en Champions League final om mindre än 48 timmar så blickar vi tillbaka på tio CL-ögonblick vi minns. Några fasansfulla och några fantastiska. Men alla har gemensamt att de fortfarande sitter kvar på näthinnan hos alla Chelseasupportrar
The Goal That Never Was - 2005
2005 tog Chelsea emot Liverpool i returmötet i Champions Leagues semifnal. De engelska ligaledarna mot ett formtoppat Liverpool. Första matchen hade slutat 0-0 på the Bridge och det var således en helt öppen historia. Helt plötsligt slinker Luis Garcia, en taning liten spanjor, igenom Chelseas försvar. Avslutet räddas nästan av Petr Cech och bollen rullar förargligt mot mållinjen där Gallas kastar sig över bollen och skyfflar iväg den. Inne? Ute? Mål? Ingen vet och inte ens satellitbilder kan bringa någon klarhet. Mål är det dömt och Liverpool vinner matchen och sedermera även CL. Och det på ett mål som inte gjordes.
Its A Fucking Disgrace - 2009
Efter en klockren defensiv insats på Camp Nou, där Chelsea inte hade några problem med ett bollrullande Barcelona, var det en elektrisk stämning på Stamford Bridge när Chelsea mötte Barcelona i returmötet. Matchen börjar strålande, med Chelsea ögon mått mätt. Man dominerar, skapar chanser och otalet straffsituationer. Barcelona har inte en suck. Essien gör redan i första halvlek ett drömmål och allt verkar gå de kungsblåas väg. I andra halvlek så forstätter propagandan. En fantastisk Drogba blir nedsliten flera gånger i straffområdet. Ingen straff. Pique tar med hands. Ingen straff. Och så, i 89:e minuten skjuter Iniesta, totalt oförtjänt, 1-1. Chelsea öser på framåt och i 93:e minuten så blir det återigen en straffsituation när Eto’o leker handbollsspelar. Ingen straff. Ballack är galen. Terry är galen. Men galnast av dem alla är Drogba, som efter matchen myntar de numera klassiska orden: ”It’s a disgrace. A fucking disgrace.”
http://www.youtube.com/watch?v=AMyAh-8XtR8
Bridge, The Gooner-slayer – 2004
Den sjätte apri 2004. På Highbury. Ett Arsenal som kanske spelar sin livs fotboll i ligan och är allmänt ansedda att vara ett fantastisk lag. I Champions League-kvarten så ställdes man mot Chelsea. Ett Chelsea med Wayne Bridge, dåtidens stora framtidshopp på vänsterbacken. Första matchen hade slutat 1-1 och returmötet på Highbury stod också 1-1. Med tre minuter kvar så avancerar Chelsea på vänsterkanten genom Bridge. Han pillar in bollen till Gudjohnsen som väggar tillbaka den och Bridge nyper till direkt. Bollen borrar in sig i bortre hörnet och Chelseafansen är i extas. Follow, Follow, Follow. There was only three minutes to go, it was Wayne Bridges goal, that set us out of control and sent the Arsenal out the Euro.
http://www.youtube.com/watch?v=UZLZ1h8TISY
Terrys Tears – 2008
Chelsea hade äntligen tagit sig till Champions League final. I Moskva. Mot Manchester United. Trots en tidig Manchester United ledning jobbade sig Chelsea tillbaka. En typisk Lampardkvittering och en lika typisk Drogbautvisning senare var det straffar. När Cech enkelt avvärjde Cristiano Ronaldos straff var Chelsea bara ett mål, en straff, från att få lyfta ”den där jävla Champions”. Fram kliver Terry. Kapten. Ledare. Legend. Tar sats. Lägger Van de Saar åt ena hållet och bollen åt andra. Men snubblar. Halkar. Trillar. Bollen klockrent i stolpen. En Anelka miss senare och Manchester United lyfte bucklan. Mitt framför ögonen på en förkrossad Terry. Livet är inte alltid rättvist.
http://www.youtube.com/watch?v=OYxjlpct6rA
Super Super Frank, Super Super Frank, SUPER-FRANKIE LAMPARD! – 2008
Har ens mamma just avlidit är det kutym att man tar ett par dagar ledigt och det finns inte en tanke på något annat. Men har man en CL-semi i stundande och är en av lagets absoluta stöttepelare tänker man om. Man tänker om för att man måste. Första mötet på Anfield Road slutade 1-1. Även andra mötet på Stamford Bridge slutade 1-1 och väl där blev det förlängning. En klantig tackling av Hyppiä ger Chelsea straff. En tillsynes oberörd Lampard stegar fram. Hamrar dit bollen. Springer ut till hörnflaggan och där brister det. Han faller ned på knä och i gråt. Laget kastar sig över honom och Frank Lampard Sr zoomas in på läktaren, även han med tårar i ögonen. Hans son har just skjutit Chelsea vidare till final. Dagar efter att hans mor gått bort. Super Super Frank skanderas på läktaren. Gåshud.
http://www.youtube.com/watch?v=0I8ZIIQ7L0Q
4-1 And The Spaghettis Are Out – 2012
Årets upplaga var nära ett tidigt slut. I sextondelen ställdes Chelsea, med en usel form, mot ett Napoli med offensivlusta och självförtroende på bristningsgränsen. Efter att i Italien åkt på en stjärnsmäll av dignitet (3-1 var i underkant) så sparkades Villas-Boas. Med en ny, oprövad, manager, ett sargat själförtroende och ett två måls underläge gavs Chelsea nästan inga chanser att gå vidare. Men då gör Drogba ett vackert nickmål och matchen lever. Direkt i andra halvlek knoppar Terry in en hörna och euforin är total. Ett Gökhan Inler skott och en Lampard straff senare och Chelsea har gjort det omöjliga och tagit matchen till övertid. Ett tröttkört Napoli har det jobbig och när Ivanovic, i slutet av första förlängningskvarten, smyger sig in i straffområdet och får en macka serverad av Drogba gör serben inget misstag. Smack. De Scantis undrar fortfarande vad som hände. Och det gör hela fotbollseuropa också. Stamford Bridge är förbi kokpunkten och hela laget hyllas unisont, med en själaglad Ivanovic i spetsen.
http://www.youtube.com/watch?v=8qSqVEep5kM&feature=related
Danish Dynamite Wasn’t Enough To Save Tinkerman – 2004
När Roman Abramovich köpte Chelsea var han tydlig. Han ville vinna titlar. Och det snabbt. Men han var villig att ge den väldigt omtyckta och sympatiska italienaren Rainieri en säsong på sig att uppfylla det. Med en stor pengasäck att investera så var kraven och förväntningarna skyhöga. Efter att Arsenal spelat hem ligan tidigt var det endast en CL-triumf som skulle kunna rädda kvar Tinkerman. Efter att gjort processen med Arsenal kort stod AS Monaco på andra sidan i semifinalen. En blek insats i Frankrike följdes upp av en medioker insats på Stamford Bridge. Grönkjaer gjorde sitt för att försöka rädda Raineri kvar, men en slug Morientes sköt Tinkerman bort från Chelseas bänk och skickade Monaco till final. Ett sorgligt öde för en av Chelseas allra mest omtyckta tränare på den här sidan år 2000.
http://www.youtube.com/watch?v=8qSqVEep5kM&feature=related
The Tall One And The Great One - 2000
Med Gianluca Vialli på bänken tog Chelsea emot Barcelona hemma i den första av två kvartsfinaler. På planen hade man den enorme norrmannen Tor Andre Flo och den fantastiske lille italienaren Zola. Tillsammans pulveriserade de Barcelonas försvar och spelade sig rakt in i många småkillars fotbollshjärtan, mitt bland andra. Att returen på Camp Nou slutade 1-5 och Chelsea åkte ut med dunder och brak talar vi tyst om. Än idag är Zola den stora favoriten bland Chelseafans, och det är väldigt lätt att förstå varför.
http://www.youtube.com/watch?v=kouEwzdLckA
Ivanovic, duh-duh-duduh, Ivanovic, duh-duh,duh-du, Chelseas number 2! - 2009
Chelseas stora antagonister i CL genom tiderna är Liverpool. 2009 möttes lagen i en av 2000-talets roligaste kvartsfinaler. På Anfield Road tog Liverpool emot ett Chelsea med den då relativt oprövade högerbacken Ivanovic i startelvan. Serben hade under januarifönstret varit nära en utlåning till Milan, men behölls och har sedan dess varit en nyckelspelare i försvaret och det tackar vi för. Med två distinkta nickmål, avdelningen hårdare, skickade Ivanovic Chelsea vidare till semifinal. Även om den galna 4-4 returmatchen på Stamford Bridge är den kanske mest iögonfallande, så var det en fantastisk insats i Liverpool och en stenhård serbisk skalle, ett par enorma lår och en frisyr modellen fulare som avgjorde det här dubbelmötet.
http://www.youtube.com/watch?v=--5V_EHd9YU
He Scores When He Wants, He Scores When He Wants, Fernando Torres, He Scores When He Wants – 2012
Sällan har ett fotbollslag varit så uträknade. Ett Chelsea på dekis, hette det. Ett åldersgäng som inte är bra på något, hette det. Det blir en slakt, sas det. Kommer Chelsea undan med 2,3-0 så får de vara nöjda, yttrade Bosse Pettersson. Det skrattades och skämtades. Barcelona är ju världens bästa lag, hette det. De gör ju mål när de vill, sas det. Chelsea ligger ju inte ens på CL-plats. Hur ska de kunna hota? Och utan någon vettig manager? Sällan har ett fobollslag varit så uträknade.
Men efter två, fläckfria, defensiva insatser och en effektiv offensiv så är det ingen som skrattar. Chelsea visade världen hur man slår Barcelona. Uträknade eller ej. Man kan skratta åt taktiken, man kan tycka att det är tråkigt, man kan säga det ena och det andra. Jag nöjer mig med att stämma in i Gary Nevilles orgasmvrål.
http://www.youtube.com/watch?v=yd9UeNsdZCo
Förhoppningsvis kan vi efter morgondagen addera ett fint fotbollsminen till den redan digra listan. Positivt eller negativt? I am a beliver.
We’re going Munich Munich
We’re going Munich Munich
We’re going…MUNICH!
