Tottenham gör mig till en sämre människa
Jag sitter framför min laptop och ser på Tottenham-Crystal Palace. Sonen har abbonerat TV:n. Frun sitter vid Ipaden och hennes frågor om middag och resten av kvällen besvaras med allt kortare svar, i takt med att Tottenham lunkar fotboll och det ser ut som att Barcelona lånat Crystal Palace tröjor för dagen. Där och då inser jag att Tottenham gör mig till en människa jag inte vill vara.
Jag vet inte varför detta episodiska minne träder fram ur mitt frustrerade huvud. Men det är 2006 och jag besöker Florens med min blivande fru och en kompis. Vi ska se fotboll och träffar den före detta SvenskaFans-skribenten Thomas Wilbacher innan matchen.
Min tjej hamnar i ett samtal med Thomas tjej, lite vid sidan av. Jag snappar upp ett kort meningsutbyte som har fastnat kvar.
- Hoppas att Fiorentina vinner idag. Annars blir Thomas så besviken. Resten av dagen blir inget kul då.
- Ja, jag förstår. Henrik är likadan när det gäller hans lag.
Kanske fastnade konversationen kvar i huvudet, för att jag vet att det stämmer. Kanske fastnade den för att jag egentligen inte vill vara en sådan person som fäster upp sin tillvaro på ett sportlag. Kanske fastnade den för att jag undermedvetet tänkte att jag borde lära mig något av det och fundera på vad ett supporterskap egentligen ska ha för roll i min vardag.
Några konkreta saker går att peka på. Jag skulle aldrig köra en Fiat eller Opel, eftersom jag håller på Inter. Jag skulle aldrig flyga med Fly Emirates eller köpa en Samsungprodukt. När jag skulle välja bredbandsleverantör efter att vi installerat fiber i huset valde jag All Tele, sponsor till Skellefteå AIK. Men det är egentligen inte mer drastiskt än så.
Dock, har jag märkt, att jag alltmer fruktar matcherna Tottenham ska spela. Daniel Levy har gjort så mycket gott för Tottenham, men den båt vi fans ser segla på havet känns ibland som den är helt utan roder och kapten. Levys projekt känns vilset och kortsiktigt. Stämningen på White Hart Lane är usel alltsom oftast. Publiken är otålig och skapar en osäkerhet bland spelarna som garanterat sprider sig uppåt i styrelserummet.
Vi lever i en extremt otålig värld, med en långiktighet som inte sträcker sig längre bort än nästippen. Innerst inne vet jag att vi måste ge Pocchettino och spelarna tid. Utanpå det lagret är jag otålig och en dålig supporter som lider med spelarna som sett tre tränare och tre uppsättningar favoritspelare på tolv månader. Vad säger det om vår klubb? Hur lockad blir spelare att komma hit med denna kortsiktighet?
Jag ser Roberto Soldado få ännu ett läge, som en 300 miljonersanfallare ska sätta. Ett instick, bara en målvakt kvar, men en snedbalja rakt åt helvete upp i publikhavet. Jag blir på ännu sämre humör och snäser av frun och frågar varför hon inte beställt någon mat än. Harangen “Det var ju fan en timme sen du började kolla” lämnar min mun, trots att jag vet att det kanske var en kvart sen.
Några dagar senare ser jag Tottenham nollas för tredje matchen på rad. Jag ser Danny Rose skita i hemjobbet mot Besiktas. Precis som han alltid gör.
Vardag blir helg. Dags för nya nittio minuter, som efter 90 minuter Europa League, brukar innebära en garanterad förlust.
Jag ser ett Swansea med en rookietränare totaldominera över Tottenham. Swansea med en trupp som enligt Transfermarkt är värd en tredjedel av Tottenhams. Jag ser en Jan Vertonghen som, som vanligt, tar det enklaste alternativet inte utmanar när Swansea kvitterar.Tottenhams bästa chanser skapas på hörnor. Det finns ingen struktur i spelet medan Swansea böljar fram under 90 minuter och Wilfried Bony får våra mittbackar att se ut som konor.
Det är som att under 90 minuter av mitt liv titta på en katastrof som kommer sakta, sakta, ack så sakteliga närmare. Jag ser Christian Eriksen slå hörna nummer åtta. Den går, som i de flesta andra fall, helt åt fel adressat. Jag undrar om han ens tränar hörnor?
Jag undrar om de ens bryr sig. Och varför ska jag då som supporter bry mig? Varför ska jag låta ännu en 90 minutersepisod definiera ett betydligt större tidsomfång av mitt liv? Jag tänker att jag inte borde sitta här i soffan. Jag borde ha gjort något annat.
Maten är klar. Jag lämnar teven och sätter mig vid matbordet. Intaget är mekaniskt. Sonens livsglädje gör att tanken på den annalkande katastrofen släpper tag om mitt sinne för några minuter. Kaffekvarnen maler bönorna. Jag ser Tottenhamkoppen i skåpet. Tar med den till vardagsrummet och räknar med att Swansea gjort minst ett mål till.
Jag ser Christian Eriksen skjuta. Harry Kane pressa och visa vilja på den efterföljande returen. Jag ser ett felpass. En snabb instinkt och ett instick. Bollen hamnar hos Christian Eriksen som jag har så svårt för att gilla. Jag ser ett magiskt avslut. Jag ser den där tevepucksglädjen igen. Jag vrålar så det ekar i hela huset. Sonen skrattar högt när han hör mig.
Och jag förstår. Jag påminns återigen. Som supporter måste jag göra ett val att tro. Vakumet emellan tro och domedagstankar är för smärtsamt att vistas i.
Bra saker tar tid. Ibland 89 minuter eller mer.
