Tråkigt farväl för Spurs Fa-cupäventyr

Semifinalen mellan Tottenham och Chelsea slutade i en förkrossande spursförlust. 1-5 blev slutresultatet. Men resultatet speglar inte matchbilden och som vanligt har vi tröttsamma, upprörda och uttjatade diskussioner om domare och målkameror efteråt. Spurs förtjänade inte 5 mål i baken och fotbollen som sport förtjänar inte den här misshandeln av förbund och domare.

När jag sitter här och skriver en knapp halvtimme efter slutsignalen, var tvungen att ta en stund och samla mig, så vill jag verkligen inte behöva använda mig av dom tankar jag har i huvudet. Och jag tror inte att folk egentligen vill läsa om dom heller. Men jag blir så illa tvungen. Alla blir så illa tvungna. Det går inte längre att ha det så här inom fotbollen. Vi vill inte, orkar inte, längre ha den här ständiga orättvisan i det här fotbollsrelaterade universumet. Det går inte. Det får inte. Irland missar VM, Spurs missar CL (förra årets chelseamöte på Stamförd Bridge), Maradona vinner VM-guld, ett lag åker ur serien och ett annat flyttas upp. Det är för mycket som står på spel för att inte ha ett system där spelet blir rättvist bedömt. Det är helt sjukt att det inte har hänt något. Applicera samma tänk i, säg, ett rättsystem. Om man inte skulle få använda sig av teknisk bevisföring utan var tvungen att gå på enbart de mänskliga sinnena när man ska ha rättegångar. Det är skrattretande när man tänker efter. Patetiskt. Löjligt. Frustrerande.

Men okej, vi släpper det för en liten stund så att det blir något skrivet om själva spelet också. Matchen slutade alltså 1-5 till Chelsea. Men som jag tidigare nämnt då beskriver inte resultatet matchbilden så väl. I stora drag var det en jämn kamp som avgjordes på grund av koncentrationsmisstag hos försvarsspelarna i vitt. Första halvlek var en jämn tillställning där de blå ändå hade liten fördel större delen av tiden. Båda lagen höll tätt bra och lät inte den andra få några större chanser. Klockan hann passera 30 minuter innan det började öppnas upp. Tottenham hade både ett och två lägen att bryta dödläget men istället var det Drogba som på typiskt centertankmanér bombade in 1-0 i 43 minuten efter att ha tagit emot boll, vänt om och tryckt bort Gallas. Otroligt fint fotbollsmål.


Andra halvlek och Spurs moral sjönk
Andra halvleken hann knappt börja innan den stora vändpunkten i matchen kom. 2-0 av Mata i kaosartat tumult efter en hörna. Bollen var inte ens nära att vara över linjen. Vidrigt. Men det hann inte gå lång stund innan hoppet, om än för en liten stund, kom tillbaka. Bale fick promenera in bollen i öppen bur efter att Cech rivit ner Adebayor i ett friläge. Frågan är om rött kort och straff hade varit att föredra.

Chelsea hade efter 2-0 målet fortsatt att rada upp anfall på anfall och 3-0 målet kändes närmare än reduceringen. Men Parker, av alla, slog delikat en djupledspassning i en kontring och friställningen var ett faktum. Efter det kände nog alla spelare på planen att Spurs kunde komma igen för Chelsea ändrade taktik. Istället för att fortsätta anfalla och spela gladfotboll så valde man att rulla runt och kontrollera matchtempot efter eget val. Det gick långsammare och man lyckades få tiden att gå, vänta ut det andra laget tills misstag skulle komma. Och det gjorde det. Assou-Ekotto slarvar i koncentration och vips får Ramires komma ren och Mata kan enkelt lobbpassa brasilianaren som enkelt lägger in 3-1 i 77 minuten. Ridå.

När spelarna i Spurs visste att matchen var över så dog också deras viljor. Efter den 76 minuten var inte de liljevita spelarna kvar på planen. Kroppsligt var dom där, men det var ingen som egentligen försökte. Två ytterligare mål kom och ingen var förvånad. Lampard bombar in en frispark och Maloda rullar in spiken i kistan på övertid.


Kan inte säsongen bara ta slut snart?
Simon Bank skrev att det just nu inte finns något som gläder honom inom fotbollen. Jag håller med. Spurs går så dåligt att det knappt är värt att bemöda sig att titta på matcherna. Det är så sorgligt att se. För man kan verkligen se i spelarna att dom inte riktigt tror på det längre. Även om dom säger i postmatch-intervjuer att man tror på CL, kanske till och med topp tre, så ser man det i kroppsspråk, man ser det i ögon och man ser det på utstrålningen hela laget har att “nä, det här kommer bli tufft att fixa”.

Nu finns chansen givetvis och hoppet är alltid det sista som lämnar människan. Men... Och det är det som är grejen. Det där ordet, men, finns alltid med där.


Mål:
Tottenham: Bale 1-2 (55)
Chelsea: Drogba 0-1 (43), 0-2 Mata (50), 1-3 Ramires (77), 1-4 Lampard (81), 1-5 Malouda (93)

Bäst i Spurs:
+++Parker
++ Cudicini (Ska inte lastas för målen, gjorde några riktigt svettiga räddningar)
+ Modric

Spurs lag:
Cudicini
Walker, Gallas, King, Assou-Ekotto
Lennon, Parker (Sandro 92), Modric, Bale
van der Vaart (Defoe 75)
Adebayor   

53 kommentarer