Tuchels avskedning: rättvis eller förhastad?
“Jag såg det inte komma. Uppenbarligen var jag i fel film.”, sa Tuchel i sin presskonferens efter Zagrebmatchen. Sexton timmar senare verkar det som att tysken misstog Love Actually med The Shining. Chelsea har sparkat Thomas Tuchel, bara fem dagar efter att transferfönstret stängde. Ägarna hade till synes backat Tuchel fullt ut, med det dyraste värvningsfönstret genom tiderna. Ren idioti, fullkomligt berättigat eller någonstans däremellan? Det är frågan som ska försöka redas ut i denna artikel.
Klockan 11:05 engelsk tid kom Chelsea med det officiella uttalandet, som tackade 49-åringen för sina bedrifter och önskade honom lycka till, samt motiverade beslutet med att det var rätt sak att göra för att ta klubben framåt. Tuchel hade gjort 100 matcher som Chelseatränare, och det tog lika många dagar för ägarskapet att komma till slutsatsen att han var fel man för uppdraget. Beskedet kom mindre än ett dygn efter att slutsignalen hade blåsts på Maksimirstadion i Zagreb, men trovärdiga uppgifter uppger att det här inte var en reaktion på tisdagens resultat. David Ornstein på The Athletic uppger att beslutet togs betydligt tidigare än så.
Liam Twomey, Simon Johnson m.fl. på The Athletic uppgav att Tuchel hade verkat oengagerad under försäsongen, där en skilsmässa efter ett tretton års äktenskap, samt ett annat förhållande som snabbt tog slut därefter ska ha varit en del av anledningen. Trovärdiga Simon Phillips har på sin Substack berättat att “ca 70% av spelartruppen var missnöjda med Tuchel.” Flera ska ha varit missbelåtna med att spelas i fel roller. Det ska inte ha varit det traditionella spelarinflytandet som kostade tränaren jobbet dock, utan hans förhållande med ägarna Todd Boehly och Behdad Eghbali. Enligt Phillips hade Tuchel och Boehly meningsskiljaktigheter sommaren igenom, där de två inte pratade med varandra från Leedsmatchen till beskedet om avskedningen, och Tuchel istället kallade sin agent till möten med amerikanen.
Chelseagurun Matt Law på The London is Blue Podcast pratar om att ägargruppen ville instifta en kollaborativ miljö, och en miljö där det är okej att ifrågasätta. Tuchel däremot, hade gillat sitt tidigare mer “hands-off” samarbete med Petr Cech och Marina Granovskaia. Tysken sa för öppen ridå hur han grämde sig över Cechs utträde, och pratade om hur han inte trivdes i rollen som interim sportchef. Det sistnämnda ska ha förvånat ägarna, då de gjorde det mesta av arbetetet runt värvningar. Tuchel ska bland annat inte ha gillat daglig WhatsApp-kommunikation, att bli ombedd att förklara sina taktiska beslut för ägarna eller att behöva motivera varför han inte ville värva Cristiano Ronaldo.
Ägarna ska ha landat i sin slutsats gradvis, för enligt Matt Law på The Telegraph, så var planen att lita på Tuchel när de anlände i London. Men med tiden blev det allt mer uppenbart att tränaren inte passade deras långsiktiga vision, sett till hur han föredrog att lösa problem i en mer sluten cirkel, vilket inte överensstämde med Boehlys och Eghbalis mer inklusiva synsätt. Försäsongsförlusten mot Arsenal var en tidig alarmklocka, där tränaren först kritiserade klubbens transferaktivitet, och var sedan djupt insjunken i sina egna tankar långt efter matchen, där han inte matchade ägarnas krav på öppen kommunikation.
Boehly beskrev enligt The Athletic Tuchel som en mardröm att jobba med över värvningar, till en annan exekutiv i Premier League.
Det ska han haft fog för, bland annat då tysken erbjöds en värvning av Gabriel Jesus av ägarna i början av fönstret, och insisterade då på att laget inte behövde en nia, bara för att tvärvända och bli besviken när ägarna inte levererade Jesus. Istället värvades Aubameyang, som från utsidan såg ut att vara en klar Tuchelvärvning, men även där ska ägarna ha varit högst involverade.
Senast i lördags gick Tuchel ut och sa att han var ointresserad över vem Chelsea tog in som sportchef, vilket accentuerade hans motvilja till ett mer holistiskt arbetssätt. När ägarna enligt Law också märkte att atmosfären på träningarna var spänd och att många spelare var missnöjda med tränaren, visste de att de kunde ta beslutet utan större uppror från spelarna.
Till en början visade Tuchel på en fantastisk kommunikationsförmåga, där han gjorde ett strålande jobb med att inkludera hela truppen under sin första tid i klubben. Men den andra halvan av sin sejour verkade denna färdighet som bortblåst, då han enligt The Athletic inte pratade med en spelare på över ett år. Flera av spelarna som satt på bänken under långa perioder kände sig isolerade, och fick inga råd om vad de kunde göra för att vinna tillbaka en startplats.
Under försäsongen gick det så långt att Tuchel började organisera två separata spelarmöten, ett för de som ville stanna och slåss för klubben, och ett för de som var osäkra eller aktivt sökte en flytt. Faktumet att flera av de i det andra spelarmötet sedan startade i premiären mot Everton, medan flera av de som ville stanna inte gavs det privilegiet, fick många i Chelsealägret att känna att tyskens auktoritet hade underminerats.
Konsensus verkar vara att Tuchel gjorde sig omöjlig att arbeta med, vilket inte borde komma som någon förvåning i och med att han blev osams med ledningen i både Mainz, Dortmund och Paris. Tysken reflekterade på sin PSG-sejour med följande: ”jag kände mig mer som en sportpolitiker eller sportminister än en tränare”. Julian Nagelsmann - som fick sitt genombrott genom att Tuchel gav honom chansen som scout för Augsburg -, sa att “30% av coachning är taktik, resterande 70% är social kompetens.” Det är svårt att tro att de två tränarna kommer från samma tankeskola. För någon som så ofta förändrar spelsystem, är det anmärkningsvärt hur dogmatisk och oanpassningsbar Tuchel verkar vara i sitt samarbete med ägare.
Cyniker som är präglade av Abramovitj era kommer troligen se sparkningen som en fortsättning av den usla anställningssäkerhet som tränare hade under ryssens tid i klubben, men mycket tyder på att så inte kommer vara fallet. Ägarskapet ville tro på Tuchel från början, men det var trots allt inte en tränare som de hade valt. Tyskens utträde blev det sista bland ett gäng högprofilerade sortier under sommaren, kanske ville de nya ägarna börja från noll med sitt folk.
Det betyder inte att de är skuldlösa i hur de har hanterat situationen, iallafall inte om du frågar Tuchel. Enligt samma artikel från The Athletic ska Tuchel ha sett det som ett kardinalfel att göra sig av med den erfarna transferförhandlaren Granovskaia mitt under fönstret, vilket ska ha påverkat hur snabbt klubben kunnat operera i transfermarknaden och hur mycket de fått betala.
Boehly och Eghbali ska ha gjort ett dåligt intryck på Tuchel i ett tidigt möte, där de av misstag ska ha ritat upp en 443-formation, vilket klubben förnekar. Tuchel och hans personal fick se flera slapstick-ögonblick från ägarna, när de anpassade sig till fotbollens regler.
Tuchels första önskelista innehöll Raphinha, Matthjis de Ligt, Frenkie de Jong och Presnel Kimpembe, varav ingen värvades. Det fanns också dispyt över metoden för att identifiera spelare att värva: Boehly och Eghbali lutade sig mycket mot sina dataanalytiker med erfarenheter i amerikanska sporter, medan Tuchel betonade behovet av att han skulle träffa spelarna för att få en bild av deras personligheter.
Tränaren kände också att han fick ödsla onödigt mycket tid på att övertala ägarna att inte gå för spelare han inte ville ha, bland annat Ronaldo och Jules Koundé.
Sparkningen ska ha tagit hårt på Tuchel, då han hade känt en anknytning med klubben på ett sätt som han inte hade erfarit under sina tidigare tränaruppdrag. Enligt The Athletic känner inte Tuchel för något sabbatsår, utan vill sätta igång igen så fort som möjligt.
Chelsea lyckades i torsdags ro i land sin första prioritet på tränarmarknaden i Graham Potter, och enligt Martin Ziegler på The Times fick de betala 20 miljoner pund för att köpa ut engelsmannen från Brighton, samt ytterligare 2 miljoner för hans personal. Därtill fick 13 miljloner pund pungas ut till Thomas Tuchel som kompensation, och ytterligare två miljoner till hans entourage. Då Potter värvas på ett femårskontrakt värt 60 miljoner pund innebär det att den totala investeringen landar på 97 miljoner pund, samma som övergångssumman Chelsea betalade för Romelu Lukaku. På så sätt har Chelsea inget annat väl än att backa Potters vision. Nizaar Kinsella på Evening Standard uppger också att tränaren kommer att medverka i beslutet om vem som blir sportchef, vilket ytterligare förstärker hans chanser till en långsiktig framtid i SW6.
Potter tar med både sin assisterande tränare Billy Reid samt svenskcoachen Björn Hamberg, som varit med från Östersundstiden. Även Kyle McCauley, assisterande chef för rekrytering har varit med Potter sedan tiden i Sverige. Brightonlegenden Bruno, också coach, ansluter därtill, tillsammans med Ben Roberts, målvaktstränare. Med tanke på att Chelsea haft underpresterande målvakter i ett bra tag skulle Roberts kunna bli viktig.
Då Potter har universitetsexamen i emotionell intelligens, ledarskap och samhällskunskap, och ofta betonar hur han i första hand vill utveckla sina spelare som människor, - exempelvis fick han sina Östersundspelare att göra balettdansen Svansjön som ett sätt att stärka gruppdynamiken - borde 47-åringen klara Clearlakes moderna och holistiska arbetssätt bättre än sin företrädare. Boehly har flera gånger pratat om att han vill skapa en kultur på alla plan, bland annat som kommentar till mobbningsskandalen i Chelseas mediadepartement, och en tränare med Potters erfarenheter och personlighet kan bli en viktig pusselbit där.
Det som talar för hans tränar- och kommunikationsförmåga är att han aldrig blivit sparkad i sin hittills elva år långa tränargärning. Han gjorde sju sensationella år i Sverige, där han tog Östersund från Division 2-fotboll till att slå Arsenal på Emirates, innan han självmant tog steget upp till Swansea, för att bara en säsong senare klättra vidare till Brighton. Där har han nu gjort fyra utomordentliga år, och enligt Kinsella ska Boehly se faktumet att Potter jobbat i en så modern och progressiv klubb som Brighton som nyckel i att kunna anpassa sig till en storklubb. Ännu en sträng på den Solihullfödda tränarens lyra är att han var sportchef för Ghanas damlag under VM 2007. Därtill har Potter visat en förmåga att jobba med unga spelare, vilket är avgörande i en klubb med så bra akademiproduktion som Chelsea. Att dessutom kunna få ut det bästa av unga nyförvärv som Carney Chuwuemeka och Cesare Casadei kommer troligen vara en del av tjusningen med Potter. Tuchels oförmåga att använda sig av unga spelare ska enligt The Athletic varit ännu en av anledningarna till att de gjorde sig av med honom.
Vad kan Graham Potter inte göra? Han kanske inte trollar riktigt lika bra som namnen Harry.
Graham är likt Tuchel ett taktiskt geni, men hans unika erfarenheter och kombination av ledarskapsegenskaper, innovativa idéer och samarbetsförmåga gör honom till någon som man kan bygga för framtiden med.
Det är tveksamt hur överförbar baseboll är till den här sporten, men det är iallafall noterbart att Boehlys LA Dodgers har haft Dave Roberts som tränare i sex år nu, trots att det varit långt från idel framgång, och han skrev nyligen på ett nytt kontrakt till 2025
Det kommer oundvikligen finnas många som kritiserar ägarnas beslut, Tuchel var trots allt mannen som tog klubben från en nionde till en fjärde plats, till en FA Cup-final och en Champions Leaguebuckla, inom loppet av sex månader. Säsongen därpå följdes upp med två titlar som aldrig tidigare prytt Chelseas troféskåp, klubblags-VM och Supercupen, och de var en Kepa- och Mountstraff från en kvadruppel.
Nästan lika prisad var tränaren för sin ödmjuka, intelligenta och karismatiska stil han länge förde sig med i presskonferenser, där hans kärlek för fotboll och taktiska detaljer tydliggjordes. När kriget bröt ut i Ukraina granskades Chelsea hårt på grund av Roman Abramovitjs kopplingar till Vladimir Putin, då både den engelska regeringen och fotbollsetablissemanget vände sig mot klubben. Under en tid av sanktioner och reell oro över klubbens existens var Tuchel den mogna kaptenen som tog besättningen genom stormen. Att han tog klubben genom motgångar på och utanför planen förstärkte supportrarnas anknytning till honom, undertecknad inkluderad, exempelvis när han deklarerade att han var beredd att köra en sjusitsig bil med spelarna till Lille, då det fanns frågetecken kring huruvida Chelsea skulle kunna flyga till Frankrike i och med de ekonomiska begränsningarna som sanktionerna innebar.
Vad säger statistiken då? Under de första 50 matcherna i alla turneringar, fram till fyranoll-krossen mot Juventus, släppte Chelsea endast in 24 mål, gjorde 81, vann 32 och kryssade 11. De nästkommande 50 släppte Chelsea in 53, gjorde 87, vann 28 och spelade lika 13 gånger. Det är en tydlig negativ trend, särskilt i försvarsspelet, men det är fortfarande inga resultat som ser ut att berättiga en sparkning.
Men det är trots allt ligaformen som har varit den mest oroväckande. Tuchels defensiva spelsätt har gynnats mer i cupformat, där kryss ofta är ett acceptabelt resultat, men desto mindre i Premier League, och särskilt på Stamford Bridge, där de flesta lag Chelsea möter gärna sitter lågt och kontrar igenom Chelseas ihåliga mittfält. En oatletisk spelare som Jorginho har kunnat komma undan med sina brister i cupspel, men blottats mer i fysiska Premier League-matcher. Tuchels facit på 1.94PPG (Poäng Per Match) under sina 63 ligamatcher ser ut som en klar förbättring på Frank Lampards 1.67. Men slumpfaktorn i fotboll har en större inverkan än vad många vill tro, vilket gör att mått på kvaliteten av de chanser ett lag skapar och släpper till är en bättre prediktor för framtida mål eller insläppta mål än målen i sig. Därför används Expected Goals (XG) och Expected Assists (XA) flitigt i fotbollens analyskretsar, samt även Expected Points (xPts), som slår ihop de två tidigare parametrarna för att ge ett värde mellan 0-3 för varje match, baserat på hur många chanser som skapades och släpptes till.
Statistiken är hämtad från understat.
Tuchels 2.25xPPM under sitt första halvår var bäst i ligan, men under tränarens enda fulla säsong var hans 1.93xPPM identiskt med Lampards första säsong och tredje bäst i ligan, långt bakom toppduon City och Liverpool. Säsongsinledningen har varit katastrofal, där man plockat 1.25xPPM under de första sex omgångarna. Över de 63 matcherna landar Tuchel på 1.96xPPM vilket endast är 2.6% bättre än Lampards facit, och medan Lampard (1.91xPPM) höll jämn takt med Liverpool (1.92) prestationsmässigt, samt hade en bra bit upp till City (2.26), så har avståndet bara växt sedan Tuchel kom in. City har under Tuchels sejour snittat 2.35, medan Liverpool har mäktat med 2.09xPPM.
Super Frank gjorde faktiskt ett bättre jobb än vad många tror.
Under denna tid har tränaren låtit värva Romelu Lukaku för en dryg miljard svenska kronor, vilket var en effekt av att han inte trodde på Tammy Abraham, bara för att använda Lukaku helt fel sett till hans spelstil, där deras relation blev så infekterad att Tuchel inte var beredd att jobba med spelaren mindre än ett år senare. Att tysken föredrog 33-åringen Olivier Giroud och sedan 28-årige Romelu Lukaku före akademispelaren Tammy Abraham var symptomatiskt för hans faiblesse för erfarenhet.
Marc Guéhi och Tino Livramento lämnade under hans första sommar, och Chelsea var den enda klubben som inte gav en tonåring en enda minut i Premier League under den föregående säsongen. Att låta Billy Gilmour och Tino Anjorin träna med U23-laget under försäsongen utan att ens ge dem en chans var direkt respektlöst, samtidigt som spelare utan någon framtid i klubben à la Kenedy, Ross Barkley och Michy Batshuayi, gavs gott om speltid. Därtill var tysken en viktig del i att ro i land Azpilicuetas förlängning, som förra säsongen och under säsongsupptakten har visat varför han nog var rätt ute när han ville lämna den engelska fotbollen.
Visst kan man argumentera för att Mason Mount och Reece James var två nyckelspelare i Tuchels lag, men de hade redan kommit långt i sin utveckling under Lampard. Trevoh Chalobah kunde ett tag räknas som någon som Tuchel tog fram, men Trev blev så pass perifer i tyskens planer att han nästan gick ut på lån. Noterbart är också att spelare som Callum Hudson-Odoi, Levi Colwill och Ethan Ampadu gick ut på lån trots att det fanns intressenter som sökte permanenta affärer, vilket pekar på att Boehly hade en plan oberoende av den dåvarande tränarens tankar. Truppens medelålder har från Lampards säsong 19/20 till Tuchels säsong 21/22 ökat med tre år från 24.8 till 27.8.
Det krävs ingen examen i kärnfysik för att inse att Chelseas avsaknad av en defensiv mittfältare har varit den huvudsakliga orsaken till klubbens misslyckande de senaste åren. Chelsea har inte varit nära en ligatitel sedan Nemanja Matic lämnade 2017 och mittfältet är den enda lagdel som sedan 2018 inte hade åtgärdats. Tuchel verkade ha kartlagt problemet tidigt, och identifierade, likt sin företrädare, Declan Rice som lösningen. Men Tuchel såg inget behov av en beredskapsplan, förutom Saùl, som värvades på lån under fönstrets sista timmar. Dels visade han sig leva upp till det desperata köp han var, dels var Saùl inte den mittfältsprofil som Chelsea behövde.
Rice eller ej - en defensiv mittfältare måtta väl vara högst upp på Chelseas radar nästa fönster?
En säsong passerade och Jorginho (30), Mateo Kovacic (28) och N’Golo Kanté (31) hade alla blivit ett år äldre, där de två sistnämnda var spelklara för cirka 50% av minuterna, och Jorginho visade prov på att ha sina bästa dagar bakom sig. Förutom ett halvhjärtat försök för Frenkie de Jong, återigen ingen defensiv mittfältare, gick Chelsea igenom näst intill ett helt transferfönster utan att ens vara nära mittfältsförstärkningar, trots att problemet nu blivit så tydligt att mediakåren börjar fråga om det, exempelvis efter Leedsförlusten. Då insisterade Tuchel att han hade Jorginho, Kanté, Kovacic, Loftus-Cheek och Gallagher - vars prestation under Leedsmatchen bara bekräftade att Tuchel spelade honom i fel roll. Varken Gilmour eller Ampadu, som faktiskt är rätt spelartyper för att spela som sittande mittfältare, nämndes. Först efter Southamptonförlusten, med två dygn kvar tills fönstret stängde, klagade Tuchel på att han inte hade någon kvar att använda på mittfältet, trots att Gilmour och Chukwuemeka var oanvända avbytare. Detta ska enligt The Athletic ha förstärkt ägarnas tro att Tuchel inte litade på unga spelare. Efter nekade bud för Edson Alvarez och Romeo Lavia landade Chelsea Denis Zakaria på lån till Juventus - vilket enligt The Athletic var den enda värvning Tuchel inte var involverad i. Visst skrek det lite “Saùl” i att han inte hade haft den bästa tiden i Italien och det var mer av en nödlösning från Chelseas sida, men det här var faktiskt på pappret den defensiva, fysiska mittfältsprofil som Chelsea så desperat behövde. Tuchels kommentar? “Han kan både spela mittback och wingback.”
Då det frekvent rapporterades att Tuchel var mån om att ge både Jorginho och Kanté nya kontrakt fanns det en reell risk att ännu fler säsonger skulle gå till spillo med att trampa vatten i ligaspelet ifall tysken fick fortsatt mandat.
Tuchel och ägaren Leonardo råkade i delo i Paris, mycket för att Tuchel ville ha en mittback, medan Leonardo ansåg att laget behövde en defensiv mittfältare. När PSG då värvade Danilo Pereira blev Tuchel så förbannad att han spelade mittfältaren som mittback. Parallellerna är faktiskt slående, tji fick de som säger att historien inte upprepar sig!
Som supporter anser jag att man kan uppskatta saker som Tuchel gjorde och minnen han gett oss, och fortfarande tycka att det var rätt beslut att avskeda honom. Med tanke på den negativa trend Chelsea befann sig i och den prekära situation Tuchel hade satt sig i med spelare och framförallt ägarna, känns detta som den enda möjliga utvägen. När nu Graham Potter var tillgänglig, som jag personligen har uppskattat sedan Sverigetiden och länge sett som den optimala efterträdaren, är det svårt att inte vara exalterad. Tack för allt och lycka till i framtiden Thomas, och välkommen Graham!
