Två olika världar i Manchester
Premier League-säsongen 10/11 närmar sig sitt slut. De stora frågorna har fått sina svar. På vägen lyckades två helt olika universum inrymmas på en vanlig fotbollsarena.
Det finns en verklig värld, och det finns en fantasivärld. I den verkliga världen återfinns Tottenham. Klubben försöker genom tålmodigt arbete och sunda finanser nå toppen.
I fantasivärlden har Man City tagit över Chelseas mantel. I fantasivärlden söker man upp enorma genvägar genom att vifta med sedelbuntar som vore de monopolpengar.
En surrealistisk känsla uppstår då de två världarna krockar.
Man förväntas låtsas att det är en verklig tävling, där klubbarna konkurrerar på lika villkor.
Ett spektakulärt skådespel
Så okej, let’s pretend. Här följer en matchrapport: Cudicini räddar Dzeko-skott. Modric skjuter utanför. Crouch gör självmål. Paus. Hart räddar Pienaar-nick. Spurs dominerar. City försvarar. Slut.
Man City får chansen i Champions League nästa år. Gratulerar. Spurs får bygga vidare.
Hur hamnade vi här?
Tillbaka till verkligheten. Spurs hade under förra säsongen intäkter på £120m och betalade £67m i löner. Man City hade intäkter på £125m och betalade £133m i löner. Vänta nu? Det är något som inte riktigt stämmer. Just det, inte ens om City lägger HELA sin omsättning på att avlöna spelarna räcker pengarna. Sedan dess har klubbet adderat namn som Silva, Toure, Balotelli, Milner, Boateng och Dzeko till lönelistan. Spelare som inte direkt lämnade sina tidigare klubbar gratis heller.
Hmmmmmmmmm.
Men ja ja. Visst.
Vad är det roliga i att försöka närma sig ens tillstymmelsen till rättvis tävlan när man kan leva i en fantasivärld istället?
(Och nej, det här är ingen attack på genuina City-fans. Bara en stilla uppgivenhet inför den moderna fotbollen.)
