Undret på White Hart Lane
Det har gått en vecka sedan vad vi nu kallar undret på White Hart Lane. Här följer lite tankar och funderingar kring den fulländade West Ham-insatsen.
Äntligen. Denna dag har jag väntat på ända sedan jag var på plats på White Hart Lane säsongen 2007/2008 och bevittnade mötet lagen emellan. Då blev det en pinsam 0-4-förlust (som för övrigt ingick i den smått ofattbara resultatraden tre 0-4-matcher i rad) där The Hammers var utspelat och fullständigt förnedrat.
En annan match jag minns med fasa är hemmamatchen från 2006/2007 där Spurs vann med 4-3 efter att Paul Stalteri avgjort i absoluta slutsekunden. Detta efter att West Ham haft ledningen med 2-0 i halvtid samt 3-2 med fem minuter kvar av matchen.
Men så kom då äntligen dagen med stort D. Söndagen den 6:e oktober 2013. Tottenham-West Ham 0-3. En seger som betyder så otroligt mycket för alla involverade i West Ham United. Från vaktmästare till supporter. Det här behövde West Ham-familjen efter en minst sagt knackig inledning på säsongen. Big Sam behövde handlingsutrymme och har nu fått det i överflöd tack vare vad han kallar sitt bästa resultat som West Ham-manager.
Segern har fått epitetet taktisk seger sedan Sam valt att inte spela med någon uttalad anfallare. Briljant kan tyckas men kanske inte fullt så briljant ändå utan rätt logiskt då den gode Sam egentligen inte haft någon riktig anfallare att tillgå hittills under säsongen. Så vad gör då Mr Allardyce? Jo, han struntar helt enkelt att placera ut någon uttalad anfallare på taktiktavlan och satsar istället på att ha roterande spelare i den rollen.
Det gick hem den här gången och Sam plockade mycket poäng hos den hårt prövade West Ham-publiken. Egentligen är segern så otroligt typisk West Ham. Uträknade, sågade och allt emot på förhand. The Hammers beger sig då till WHL och kör över Spurs och plockar med sig alla tre poängen hem. Så fantastiskt!
Ricardo Vaz Te förtjänar ett särskilt omnämnande. Hans handlande i samband med transferfönstrets stängande må te sig aningen märkligt men när han inser att han blir kvar i klubben knyter han ändå näven och fortsätter. Han avgör först ligacupmötet med Cardiff och är mot Tottenham otroligt betydelsefull med sin speed och naturligtvis sitt mål. Det är stort att han fortsätter kriga på och hans historia med play off-finalavgörandet ger hans West Ham-historia än mer tyngd. Jag hoppas verkligen att Sam behåller honom i startelvan framöver.
Även vår nyzeeländske kung Winston Reid måste nämnas. När väl Kevin Nolan inte längre är kapten måste Reid ta över denna roll så är det bara. Snacka om att rätt kille får göra mål i rätt match.
Ravel Morrison. Egentligen räcker det att skriva hans namn för att få varenda West Ham-supporter att se ljust på framtiden. Ravel är minst sagt en spännande spelare som inte växer på träd. Kan vi förädla honom ytterligare har vi en ny guldklimp som kan leda West Ham offensivt många år framöver.
Tottenham - West Ham 0-3
'66 Reid
'72 Vaz Te
'79 Morrison
West Ham United we score when we want.
Enough said.
