Utvärdering av Chelseas januarifönster
Svunna är tiderna då de hetaste januariryktena hette Peter Crouch och Chris Wood, eller där den enda transferaktiviteten var en återkallning av Kenedy. Nu mer finns det inte tid för att blinka om man ska hålla koll på Chelseas agerande i marknaden.
Den första frågan på kungsblåa men kanske framförallt rivaliserande supportrars läppar verkar vara: hur i all sin dar kan Chelsea spendera så mycket utan att överträda Financial Fair Play (FFP)? De nya ägarna har trots allt bränt drygt 600 miljoner euro på två fönster, där endast knappa 70 miljoner euro har hämtats in genom försäljningar. Det är en invecklad och mångbottnad fråga som SwissRamble svarar på i detalj, där kontentan är att Chelsea lär bryta mot UEFA:s FFP-regleringar oavsett, men nästan garanterat ifall klubben går miste om de lukrativa CL-intäkterna. Det är dock inte lika illa som det låter, inga transferembargos stundar. Tidigare europeiska storklubbar som har straffats av UEFA, såsom Milan, Juventus, Inter, Roma och PSG, har straffats med böter på mellan 15 och 65 miljoner euro, där det som mest har varit 10 miljoner som utkrävts direkt, och där resterande skuld har berott på framtida åtlydnad av FFP, där Chelseas ledning lär tro på bättre ekonomiska siffror i framtiden. Nu när de plockat in så många unga talanger på långa kontrakt innan spelreglerna ändras siktar de på att inte behöva spendera lika mycket i framtiden. Boehly-Clearlake kan mycket väl se ett eventuellt FFP-straff som en kostnad värd att betala för att kunna bygga ett slagkraftigt lag på sikt.
Om sommarens transferfönster var en enda panikartad cirkus utan tydlig riktning eller gränser för vad klubben var beredda att betala för spelare så kändes detta fönster som lika innehållsrikt men något mer genomtänkt. Redan i somras blev Chelseas plan att värva unga spelare på långa kontrakt tydlig, där Casadei, Chukwuemeka, Slonina och Wesley Fofana plockades in på långa kontrakt. Då ville Chelsea även ha in lite erfarenhet i truppen, där stora investeringar gjordes i Kalidou Koulibaly, Pierre-Emerick Aubameyang och Raheem Sterling, samtidigt som César Azpilicuetas kontrakt förlängdes, men där har de kortsiktiga resultaten som man hoppats på uteblivit. Det smärtsamt tydliga behovet av mittfältare förbisågs av Tuchel fram tills Boehly-Clearlake tog saken i egna händer på deadline-day genom en lånevärvning av Denis Zakaria.
Det här fönstret blev det från månadens början tydligt att mittfältsförstärkningar var en prioritet. Även täckning för Reece James låg högt upp på listan, och därefter såg klubben i mångt och mycket till att plocka in de talanger som fanns tillgängliga. Åtta spelare har plockats in där åldern står i parentes; Malo Gusto (19), Noni Madueke (20), Andrey Santos (18), Benoit Badiashile (21), Mykhaylo Mudryk (21), Joao Félix (23) och David Datro Fofana (19) och Enzo Fernandez (21). Totalt har 330 miljoner euro pungats ut, som vid uppfyllnad av bonusar kan stiga till 360 miljoner euro. Förutom Félix. som är inlånad till slutet av säsongen, och Santos, vars kontraktslängd inte har deklarerats, har kontrakten legat på 6.5-7.5 år.
Att slänga iväg cirka 15 miljoner pund i lön och lånesumma för Félix känns fortfarande högst onödigt när det inte finns någon köpoption, Chelsea har gott om offensiva alternativ, samt då han inte lär göra mycket mer än ett dussin matcher där den sportsliga betydelsen mycket väl kan saknas vid flera av dem. Därutöver är det svårt att inte bli exalterad över övriga namn. Chelsea var i trängande behov av en backup till Reece James och lyckades genom Gusto-värvningen plocka in en av de hetaste ytterbacks-talangerna i Europa för relativt skäliga 26 miljoner pund.
Det går inte att undkomma att Chelsea tar ett steg i tro på sitt hittills måttligt framgångsrika läkarteam genom värvningen av Madueke. Den blott 20-årige engelsmannen har redan missat 54 matcher tack vare skada under sina fem år i Eindhoven, där knappt hälften har varit muskelskador. Samtidigt besitter den 176 centimeter långa bollkonstnären en oerhörd X-faktor. Sett till spelartyp hade en jämförelse med Arjen Robben inte varit orättvis, sett till hur han från högerkanten gärna viker in för att avsluta med vänstern. Som tur är är han betydligt mer tvåfotad än exempelvis Ziyech, vilket gör honom oberäknelig.
Andrey Santos ses i Brasilien som en av de hetaste ynglingarna i landet. Trots att han har huserat i den brasilianska andraligan med Vasco har han väckt intresse från Barcelona, Newcastle, Real Madrid och Manchester City. Med en kombination av lungor, spelförståelse och ledaregenskaper samt förmågan att spela både som en sittande och som box-to-box mittfältare visar Santos embryon till att bli en komplett mittfältare av högsta rang. Han har även haft en bärande roll i det brasilianska U20-landslaget, där det har blivit fyra mål på fyra matcher i det i skrivande stund pågående Copa Sudamericana.
Att ta steget från Molde till Chelsea är inte litet, men Fofana har i norska sammanhang visat på en oerhörd potential. Ivorianen kan både spela striker och vänsterytter och kombinerar genomslagskraft med oberäkneliga dribblingskonster. Kanske når han aldrig hela vägen till Chelseas startelva, men det känns som en värvning som det kan bli fler av när Boehly-Clearlake har fått ihop en feeder-club att låna spelarna till.
Det finns fortfarande frågetecken kring hur trängande behovet av en mittback var när Thiago Silva kritade på en ettårsförlängning, medan Levi Colwill förväntas ha en stor roll i Chelseas framtid, samtidigt som Wesley Fofana knappt spelat ännu och både Chalobah och Koulibaly finns som alternativ, men det går inte att klandra Badiashiles inledande två matcher. Om Adam Newsons rapporter om att Chelsea är beredda att sälja Koulibaly i sommar samtidigt som Silva inte lär stanna efter 2024, ser värvningen plötsligt mer logisk ut, med fyra mittbackar under 23 som slåss om platserna. Två hållna nollor har det blivit men framförallt har han visat ett oerhört lugn jämte Thiago Silva. Trots sin unga ålder har Badiashile faktiskt gott om erfarenhet, med över 100 ligamatcher i Frankrike.
Den unga ukrainaren Mykhaylo Mudryk hämtades in från Shakhtar Donetsk för 62 miljoner pund, med eventuella bonusar som kan ta totalsumman upp till 88 miljoner. Redan i debuten mot Liverpool visade Mudryk en hel del av det som fick Chelsea att öppna upp plånboken för honom. Hans snabbhet - Mudryk nådde upp i 37 km/h i sin debutmatch -, teknik på små ytor och personliga drivkraft gör honom till ett råämne som med rätt coachning kan nå hisnande nivåer. Det är helt klart en stor chansning att lägga så pass mycket pengar på någon som gjort 2600 minuter i Ukrainian Premier League samt ett fåtal CL-matcher, där någon som Rafael Leao hade varit ett säkrare kort för en liknande summa, men det är svårt att vara något annat än förväntansfull inför att se mer.
För att göra värvningskronologin rättvisa eller för att hålla kvar läsarnas intresse sparades den största värvningen till sist, ingen annan än Enzo Fernandes. Mudryk-värvningen och dragkampen med Arsenal saknade inte dramatik, men detta var en följetång utan dess like. Värvningen såg ut att vara klar med veckor kvar på fönstret för att sedan falla ihop, innan Boehly-Clearlake framfusigt knackade på Rui Costas dörr igen, där de efter 20 timmar av diskussioner knöt ihop säcken under fönstrets sista timmar. Chelseas mittfältsproblem är inte lösta genom Enzo allen, utan om något förstärks behovet av Declan Rice till sommaren ytterligare med argentinarens ankomst. Fernandes är bäst med en lite mer defensivt inriktad mittfältare bredvid sig, likt Florentino Luis i Benfica, så att Fernandes kan fokusera på det han gör bäst, sin otroliga passningsfot. Fernandes har slått fler progressiva passningar än någon annan mittfältare i de åtta högst rankade ligorna den här säsongen, och är i den 99:e percentilen för både försökta och avklarade långpassningar, något som Chelsea underutnyttjar enormt. Han har fin teknik på sina distansskott samt är både löpstark och aggressiv.
En annan viktig fördel som Chelsea annars skulle gå miste om genom försäljningen av Jorginho är Enzos vilja att be om bollen i trånga situationer. Han använder sin teknik och spelförståelse för att lura in pressen, för att sedan kunna spela ut bollen på fria ytor. Han är ett stort vapen i uppbyggnadsfasen och droppar gärna ner som mittback för att öppna upp ytor. Det är på många sätt lämpligt att Fernandes tar över Jorginhos nummer 5. Förutom att båda blev Chelseas dyraste mittfältsvärvningar någonsin när de värvades och att de gillar att diktera speluppbyggnaden delar Enzo vissa av italienarens svagheter. Då han endast är 178 centimeter lång finns det frågetecken kring hans förmåga att vinna nickdueller i Premier League. Även om han kan matcha de flesta över längre sprintsträckor saknar han explosiviteten över de första meterna, vilket kombinerat med hans aggressivitet och vilja att kasta sig in i dueller samt något oslipade defensiva spelförståelse gör att han exempelvis blev bortdribblad sex gånger under VM-finalen och inte ger den stabilitet som de främsta ankarna gör. Med de stundtals enorma avstånd mellan lagdelar som finns i Potters lag för tillfället finns det en risk att Enzo inte tar Premier League med storm direkt, men på sikt lär han erbjuda en helt ny dimension till Chelseas mittfält. Dels ger han en kreativitet som totalt har saknats i den glatt sidledspassande Jovacic-duon, samtidigt som hotet han utgör genom distansskott tvingar motståndarens försvar att gå upp och pressa bollhållaren, vilket i sig öppnar upp ytor. Även om Fernandes inte är någon Makalélé defensivt ger han en välbehövlig aggressivitet som parad med en mer reserverad städgumma skulle kunna transformera Chelseas mittfält för åtminstone resten av årtiondet. Är han värd 120 miljoner euro? Förmodligen inte, men sett till Chelseas behov är det möjligt att vi om några år inte ser det som helt upp åt väggarna.
Få spelare har fått mig att grubbla så mycket som Jorginho Luiz Frello. Han verkar vara allmänt älskad av likväl spelare som tränare. I Chelsea har han haft en viktig roll under Sarri, Lampard, Tuchel och Potter, där han även burit rollen som vicekapten under hela perioden sedan han värvades 2018. Han har en oklanderlig professionalism och mentalitet, verkar vara ett positivt inflytande i omklädningsrummet samtidigt som hans skadehistorik talar för sig självt: fem missade matcher under hela karriären.
Hans största styrkor hittas i uppbyggnadsfasen. Jorginho är alltid en uppspelspunkt, är en jäkel på att tråckla sig ur pressade situationer, organiserar sina medspelare och kan på en bra dag slå 100 passningar. Det är därför han har presterat bäst i strukturerade possession-system; Sarris Napoli, stundtals i Tuchels Chelsea och Mancinis Italien. Det är förmodligen på de premisserna som Guardiola så gärna ville ha honom 2018 och som Arteta nu drev på intresset från Arsenals sida. I en organiserad struktur där Jorginho lär bytas in för att försvara ledningar och slå femmeterspassningar utan att behöva försvara över stora ytor kan Jorginho säkert göra nytta för Arsenal.
I Chelsea har den strukturen saknats och Jorginhos svagheter har istället blottats. Fysiskt är han rent ut sagt undermålig på Premier League-nivå. Han blir bortsprungen upprepade gånger varje match, tappar ofta sin markering av inlöpande mittfältare, saknar tekniken för att någonsin hota en målvakt med ett långskott eller slå en crossboll med fart, och lyckas alldeles för sällan hitta öppnande genomskärare. Dessutom har hans inflytande med boll dalat under sin tid i Chelsea. Från att ha försökt 110 passningar per match under sitt första år, var den siffran nere på 62 föregående år. Med tanke på att hans kontrakt hade gått ut i sommar och det begränsade antal intressenter får 12 miljoner pund ses som en bra deal för båda sidor.
Det kändes oundvikligt då förhandlingarna hade lagts på is under lång tid, men det är såklart synd att se Jude Soonsup-Bell gå till Spurs. Desto roligare är att Cobhams kanske främsta talang just nu, Charlie Webster, trots många om och men skrev på ett nytt kontrakt. Det går absolut att förstå hans ambivalens, Chelsea har trots allt värvat Casadei, Chukwuemeka, Santos och Fernandes på hans position. Det är mycket där utmaningen ligger nu, Chelsea har gjort ett strålande jobb i att plocka in ett urstarkt fundament av U25-talanger, men nu gäller det att ge dem speltid och chanser att förädla sin potential.
Det må delvis ha varit olyckliga omständigheter - där Ziyechs papper inte registrerades i tid medan Pulisic skadade sig innan fönstret öppnade - men det är helt klart problematiskt att Chelsea endast sålde en spelare denna sommar. Chelsea har de senaste åren varit en av de klubbarna i världen som genererat mest intäkter genom försäljningar men riskerar nu att ändra den trenden. När så många spelare plockats in vet fan och hans mormor att Chelsea behöver sälja i sommar, vilket lär dra ner priserna. Det finns fortfarande hål kvar att fylla - framförallt målvakt och defensivt mittfält - men fokus måste ligga på försäljningar i fönster framöver, då Chelsea för tillfället har en trupp på 33 spelare, åtta fler än den genomsnittliga Premier League-truppen. Därtill kommer bland annat Lukaku, Hudson-Odoi och Ampadu tillbaka från lån i sommar.
Det finns fortfarande frågor kvar att besvara och utvärderingen av detta fönster kan inte vara fullständig förrän planen för alla dessa värvningar blir tydlig, men här och nu förtjänar Boehly-Clearlake beröm för att ha gett Chelseasupportrar framtidstro igen.
TV: Experterna kritiserar Chelseas miljardvärvning av Mudryk
