Varför fick Pearson sparken?
När Nigel Pearson fick sparken i tisdags var den stora frågan som ställdes av fans liksom pressen; varför? Nu börjar fler och fler uppgifter att framkomma som kanske ger mera belägg till ägarnas beslut att göra sig av med Pearson.
Vi var många som chockades av det pressmeddelande som släpptes under tisdagskvällen; tränaren Nigel Pearson har fått sparken. Genast ställdes frågan varför i brittisk press, på sociala medier och inte minst ”mun-mot-mun” ute i fotbollsvärlden. En av Leicesters statistiskt sett bästa tränare någonsin som lyckades vända en hopplös jumboplats i Premier League till en slutlig fjortonde plats, med sju segrar på de sista nio matcherna. En tränare som tagit klubben från League One till Premier League under sina två sejourer och totalt sex år i klubben.
Det man spontant kanske tänker på är alla bisarra Pearson-relaterade incidenter som skede under säsongen. I maj i år kallade han journalisten Ian Baker för struts och vem minns inte hans ”brottningsmatch” med Crystal Palaces James McArthur i februari? Denna sistnämnda incident i kombination med att han svurit åt både fans och journalister drog igång rykten om att Pearson fått sparken redan i februari, vilket dementerades snabbt av klubben.
Strutsar och McArthur.
I onsdags sades det att ytterligare en utlösande faktor, och möjligen den viktigaste, till beslutet var Pearsons son James Pearsons medverkan i den rasistiska sexhärvan i Thailand för lite mer än en månad sedan. Väldigt konstigt kan man tycka att beslutet baseras på denna händelse, särskilt då klubben agerat genom att ge alla tre sparken och tagit tydligt avstånd från händelsen och vad som sagts i videon.
Men händelse verkar vara toppen på ett isberg menar skvallret. Det går nu rykten om att Pearson försvarade sin sons handlingar inför klubbledningen och var emot deras beslut att sparka trion, särskilt hans son.
Om det är sant så ger det åtminstone en förklaring till en två meningar i klubbens uttalande när nyheten om att avskedningen skett kom ut: ”However, it has become clear to the Club that fundamental differences in perspective exist between us. Regrettably, the Club believes that the working relationship between Nigel and the Board is no longer viable.”. I korta drag att klubbledningen och Pearson har olika syn på saker och att förhållandet mellan parterna inte längre är hållbar.
Det sägs också att Pearson alltid varit lätt stöddig då han samtalat med klubbledningen och ägarna, och att han lagt sig i saker som inte angår honom – så som beslutet att sparka trion efter Thailandskandalen. I en artikel av the Telegraphs Oliver Brown beskrivs också Pearson som en mobbare, vilket i sig beskriver hans gruffiga attityd samt hans gruff med McArthur. Han ville bara skoja lite med McArthur, men det blev bara fel.
Alltså framkommer mer belägg som möjligen stärker ägarnas beslut. Hans olika incidenter, tjafs med klubbledningen och mobbarlika attityd har fått ägarna att helt enkelt tröttna på honom, trots han meriter på planen med laget.
Själv håller jag med dem i det avseendet att Pearson ska ägna sig åt sitt jobb, fotbollen, och inte ifrågasätta klubbens beslut om att sparka tre spelare som betett sig illa, även om det gäller hans son. De är ju trots allt hans chefer. Men visst kan man tycka att alla hans incidenter under det senaste året har sänkt klubbens och hans eget rykte något. En sträng varning hade kanske varit på sin plats dels om sitt beteende ”inför öppna dörrar” men även att han lagt sig i klubbledningsbeslut. Men rimligen har de redan varnat honom ett antal gånger, vilket stödjer deras beslut ännu mer.
Själv väljer jag att mest titta på hans prestationer som tränare för klubben, då han ägnat sig åt fotbollen. I sin första säsong med klubben, 2008/09, styrde han Leicester ur League One till the Championship genom en klar seger i tredje divisionen. Året därefter gjorde han ett par kloka värvningar och tog klubben till en femte plats och en snöplig semifinalförlust i PL-kvalet mot Cardiff. Året var 2010 och redan då verkade Pearsons relation med klubbledningen återigen att skava, då med förre ägaren Milan Mandaric och VD:n Lee Hoos. Han lämnade klubben och gick till Hull City.
Milan Mandaric och Nigel Pearson efter att avancemanget till the Championship år 2009 blivit klart.
Vistelsen där blev kortvarig då han 1,5 år senare blev kontaktad av Leicester med en ny klubbledning och en ny ägare, Raksriaksorn-familjen från Thailand, och han var inte långsam med att tacka ja till att återvända till klubben. Under sin första säsong i klubben, som Sven-Göran Erikssons efterträdare, slutade klubben nia, vilket säsongen efter följdes upp av ytterligare en semifinalförlust i PL-kvalet, denna gång mot Watford. Säsongen efter vann klubben enkelt the Championship och tog sig upp till Premier League. Förra säsongens utfall är vid det här laget välkänt.
Totalt under sina två sejourer i klubben har Pearson en vunnit 48 % av sina matcher med klubben, vilket även inkluderar en tuff säsong i Premier League. Detta gör honom statistiskt sett till en av klubbens bästa tränare någonsin, tillsammans med exempelvis legendaren Martin O’Neill.
Martin O'Neill.
Det som väntar härnäst är en jakt på en ny tränare för klubben. Senast sägs det att den före detta Chelseatränaren Guus Hiddink är av intresse. För Pearsons del sägs det att han kommer söka rättslig hjälp och kommer fortsätta att förhandla fram en kompensationssumma, enligt Leicester Mercury.
I vilket fall så har Pearson varit en bra tränare under sina år för klubben i mitt tycke. Visst har ett par konstiga incidenter skett, men dessa hamnar i skymundan i mitt tycke av hans prestationer med laget. Men som sagt, vi vet inte hur stort isberget är under den synliga toppen. Jag vill ändå rikta ett tack till Nigel Pearson för allt han åstadkommit!
