WaH om Ledley King
Ledley King har tagit beslutet att sluta, redan vid 31 års ålder. Den extremt skadeförföljda mittbacken har dom senaste sju åren kunnat spela hälften av matcherna, om kroppen inte protesterat för mycket. Visst kommer vi för alltid att minnas skadorna, men King går även till historien som en fantastisk fotbollsspelare, en av klubbens absolut största.
1. Ledley King slutar. Det kommer inte helt oväntat. Hur känner du, är det rätt beslut som har tagits?
Wilhelm Borlaug: Ledley King har varit vår viktigaste spelare de senaste säsongerna. Han har varit ovärderlig. När Ledley spelar skjuter vinnarprocenten i höjden. Vi vinner alltså långt fler matcher med än utan Ledley. Han kommer att saknas enormt. Men det är ingen oväntad händelse den vi under gårdagen fick vara med om. Efter att han återigen genomgått ännu en knäoperation efter en skada på en träning under våren, var det klart att han inte skulle kunna bidra lika mycket den kommande säsongen som den gångna, och ser man på Kings medverkan de senaste säsongerna säger det en del. Men vi kommer att minnas honom som den bäste försvararen i Spurs under min livstid. Det kan komma att dröja innan vi får se sådan kvalité i backlinjen igen. Men under den senare delen av våren såg man att hans kropp började säga ifrån. Att aldrig träna fotboll under veckorna tog tillslut sitt pris.
Razor Ruddock: Det känns helt rätt. Ledley har sakta stagnerat, och även om han genom spelskicklighet gett sig själv några år extra, så var ändå snabbhet en av hans absoluta styrkor. Nu när den avtagit i takt med flera skador, så är han inte lika bra längre. Nog för att han lyckats evolvera fram ett förfinat spelsinne när benen inte längre hjälper honom att lösa olika prekära situationer (läs gärna: tacklingen på Arjen Robben vid dennes friläge på White Hart Lane för några år sedan), men det har ändå inte varit hans främsta styrka i mina ögon.
Han har varit så bra tack vare konkreta och fysiska egenskaper, och när dessa försämrats tycker jag att han tappat för mycket kapacitet, det ökade spelsinnet till trots.
Cruyff: Om Ledley King själv tagit beslutet kan det bara vara rätt. Hans hälsa har säkert varit vägledande i detta beslut. Ledley King gör nog rätt. Några matcher under den gångna säsongen gick det att skönja hans sårbarhet och att avsluta karriären när han ännu är på topp, även om hans kropp förvägrar honom detta på en kontinuerlig basis är ett klokt drag.
Alexander Berg Mattsson: Ser man sentimentalt på saken så är svaret ett svavelosande ”nej”. Ledley skulle helst ha spelat tills han var 35-36 år och avslutat sin karriär i mittcirkeln på Spurs nya arena med Premier League-bucklan höjd i luften. Så sent som halvvägs in på förra säsongen så var han fortfarande klubbens bästa back, men verkligheten kom slutligen i kapp Kungen, och när till och med Ledley började se mänsklig ut efter en olycklig kollision på träning så var det dessvärre dags för honom att börja sätta sitt eget bästa före klubbens.
Självklart är hans beslut rätt egentligen. Ledley har spillt tillräckligt blod för klubbmärket, och han har riskerat sin framtida hälsa ett par gånger för mycket för att vi supportrar med gott samvete ska kunna kräva mer utav honom. Mannen har mer eller mindre gått och blivit idrottsinvalid för klubben, mer kan inte begäras av 00-talets största Spurs ikon. Vi vill inte se honom, likt Foppa t.ex, försöka komma tillbaka till toppen i flera år förgäves.
Ledley var en class act på planen, och sin vana trogen så tog han även rätt beslut vid rätt tillfälle. Spurs har för första gången på länge en mittbacksuppsättning där det går att diskutera om Ledley hade varit förstaval och jag hade inte velat se en spelare som gett upp sin hälsa för klubben, och hans minne, befläckas av att se honom degraderad till reserv. Man ska sluta när man är på topp, även om det gör ont för oss alla att erkänna att det är det Ledley gjort.
2. Hur stor är Ledley King för dig?
Wilhelm Borlaug: Den störste. Utan tvekan. Att vara en så kallad One-Club-Man börjar bli så otroligt ovanligt att det nästan inte används som begrepp längre. Ledley har varit klubben trogen i 17 år. Det är enormt. Det jag sörjer mest av allt är att han inte är fem år yngre och att hans knä kunde bjudit honom på den framgång som klubben nu sakta men säkert börjar uppnå. Ledley har, i mina väldigt partiska ögon, varit den bäste försvararen i England när han varit frisk. För mig har han alltid varit den som ökat chanserna att Tottenham skulle vinna. Och även om den största lögnen är just att fotbollen handlar om att vinna eller förlora, så är det väldigt trevligt att vinna. Och när man sedan gör det så graciöst, ja då vet man att man är Tottenham trogen livet ut. Han är fotbollens svar på Niklas Lidström. Synd bara att Tottenham inte vunnit lika mycket som Detroit.
Razor Ruddock: En del av hans storhet finns i det diskreta. Tacklingen mot Robben var häpnadsväckande, men Ledley har varit så mycket mer än dramatiska tacklingar. Det handlar om lugn, kontroll, teknik, styrka och fair play. Sedan är jag inte mer än supporter, och jag är stolt över hans lojalitet, även om saker och ting kunnat se annorlunda ut om han bara fått vara frisk - det är fullt möjligt att han kallats för judas om han bara fått valmöjligheterna.
Men nu blev det inte så, och Ledleys kanske största storhet får vara lojaliteten. Och för det hade han inte ens behövt riskera sitt eget knä och en framtida protes.
Cruyff: Ledley King är en svunnen tid personifierad. Hjälten och hjärtat. Lojalitet och lagspelaren. Det kan komma nya lagkaptener, men det finns bara en kapten för mig. Han är legend!
Alexander Berg Mattsson: Den största. Robbie Keane må ha lett mig till världens vackraste klubb, men det var Ledley som var Kungen av det lag som jag fann. Han var en sann symbol, en vattenbärare och en fantastisk spelare. Det glöms ofta bort just hur bra Ledley faktiskt var, på grund av hans eviga skadeinferno, men jag har aldrig sett en bättre mittback än Ledley när han var i hans esse.
För mig är han dock större än en vanlig spelare någonsin kan vara. För Ledley representerar också en försvunnen tid i fotbollen, då han är en av de sista spelare någonsin som kommer att ha spelat för en och samma klubb hela karriären, från ungdomslaget till kaptensbindeln. Jag önskar vi kunde gett honom mer titlar, fler framgångar och ett nytt knä. För han är där uppe med Bill Nicholson, precis så högt bör han värderas av oss som hittade till Spurs efter millenniumskiftet. Han är den störste spelare vi haft under 00-talet, och jag har svårt att se någon plocka upp hans krona efter honom. Blodslinjen dör med King, och det är dags för en ny släktlinje på Norra Londons tron.
3. Vilka är dina starkaste minnen från Ledley Kings karriär, hur kommer att du minnas honom?
Wilhelm Borlaug: Bortsett från alla omöjliga brytningar (kolla youtube), hans nickmål, han oförmåga att dricka med måttlighet (googla INTE!), och att han blev varnad väldigt sällan, så är det just hans galans. Hur han förde sig på planen och hur han alltid, trots sin fysik och sin minimala träning, lyckades prestera i världsklass match efter match. Jag kommer att sakna honom otroligt mycket. Nu är det upp till Caulker, Kaboul, Dawson och Vertonghen att göra saknaden lättare.
Razor Ruddock: Tyvärr skadorna. Sådan är jag, att jag lite för ofta tänker "tänk vad som kunnat vara, om...".
Tacklingen på Robben, som jag ännu en gång återkommer till, är en fantastisk ögonblicksbild som än idag sitter kvar på näthinnan, ÄVEN om det till stor del var frukten av sedvanligt katastrofalt försvarsspel av Spurs. Men som sagt, Ledley King var så mycket mer än så.
Jag hade hoppats att hans pensionering hade kommit innan säsongens slut, så att han fått bli avtackas ordentligt, som en spelare, och inte som en pensionär. Kan inte någon skriva till klubben och de dem sätta in Ledley under de sista fem minuterna av den första hemmamatchen? Då skulle det kännas propert!
Cruyff: Ledley King är för mig mer en era än en enskild match. När andra klubbar dopar sig, när spelare vägrar lyssna till annat än pengar och agenter, då finns det få som sticker ut och gör skillnaden. Ledley King sticker ut och han representerar det som jag gärna vill att mitt Tottenham ska vara: sportsligt, genuint och familjärt.
Alexander Berg Mattsson: Med risk för att låta som en vandrande kliché-generator: Hans magiska brytning på Robben, DEN brytningen som alla Tottenham supportrar får gåshud av. Jag minns även hans och Robbie Keanes glädje på podiet efter ligacupstiteln 2008. Samtidigt kan jag inte låta bli att komma ihåg alla de gånger han tvingades lämna planen skadad, och hur smärtan i hans ögon aldrig hade något med fysisk smärta att göra, utan med hans nedbrutna själ.
Jag kommer minnas Ledley King som en symbol för det Tottenham jag följde under mina första darrande år som Spursare, det Tottenham som sedan utvecklades till en klubb som nådde Europaspel regelbundet och vann titlar. Jag kommer att minnas honom som den som gick i bräschen för vår klubb under den tiden och som alltid kämpade för att komma tillbaka när laget behövde sin kung, för ingen kan ju ha glömt hur mycket bättre ett stabbigt Spursförsvar blev när Ledley återvände från skada, varje gång. Vilket säger allt som behövs om hans betydelse för klubben.
Jag kommer även minnas hur hans blotta närvaro höjde laget. Hans eleganta brytningar. Hans förmåga att alltid vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag kommer att minnas honom som den ledare, krigare och symbol för klubben han var, och jag kommer att hedra honom som den legend han är.
