We all fucking hate Leeds
På onsdag spelar Chelsea kvartsfinal i Capital One Cup borta mot Leeds. För många av Chelseas supportrar är matchen på Elland Road mycket mer än ett steg på vägen till Wembley. Det finns en djupt rotad rivalitet mellan Chelsea och Leeds som äntligen väcks till liv igen.
We all hate Leeds and Leeds and Leeds, Leeds and Leeds and Leeds and Leeds, Leeds and Leeds and Leeds, we all fucking hate Leeds.
Så går sången som ekar på pubarna runt Stamford Bridge och på bortaläktarna när Chelsea spelar bortamatch även om motståndaren heter något annat än Leeds United.
Tottenham, Arsenal, Manchester United och Liverpool i all ära. Stora delar av Chelseas äldre supportrar ser Leeds som en av de absolut största rivalerna till klubben.
I en undersökning så sent som 2008 röstade hemsidan CFCnet fram Leeds till Chelseas största rival. Fem år tidigare röstade Leeds supportrar fram Chelsea som klubbens näst största rival, efter Manchester United.
Vad är då anledningarna till denna, inte helt självklara, rivalitet?
Första gången känslorna blossade upp på allvar mellan Chelsea och Leeds var på 1960-talet när båda klubbarna tillhörde de bästa i England och slogs i toppen av ligan och hade flera intensiva möten i cuperna. På den här tiden började öknamnet ”Dirty Leeds” få fäste i England eftersom laget väldigt ofta spelade fult. Matcherna mot Chelsea var extra tuffa och det delades ut tjuvnyp och hårda tacklingar från båda håll. Det var inte ovanligt att spelare fick lämna planen på grund av skador och innan avbytare tilläts 1965 fick båda lagen avsluta matcher med decimerat manskap.
När lagen möttes i FA-cupsemifinalen 1967 vann Chelsea den blodiga matchen på Villa Park med 1-0. I slutskedet hade Leeds två bollar i nät som båda blev kontroversiellt bortdömda. Ett halvår senare fick The Whites revansch när de slog The Blues med 7-0, den största segern i ett möte mellan lagen och ett resultat som bara spädde på rivaliteten ytterligare.
1970 ställdes rivalerna mot varandra i FA-cupfinalen. Leeds var det bättre laget på Wembley, men Chelsea kom tillbaka till 2-2 och tog finalen till omspel. Det hade varit en tuff tillställning på nationalarenan i London, men det var inget emot matchen på Old Trafford ett par veckor senare. Det var slagsmål och danska skallar på planen och Chelseas målvakt Peter Bonetti fick avsluta matchen haltandes med ett bandagerat knä.
Chelsea segrade till slut med 2-1 efter att David Webb nickat in det avgörande målet i omspelets förlängning. Leeds mittback Jack Charlton vägrade att hämta sin silvermedalj efter matchen och sa senare att det värsta inte var att förlora finalen, utan att förlora den mot Chelsea.
David Elleray, Premier League-domare mellan 1992-2003, såg finalomspelet drygt 30 år senare och kom fram till att domaren, med dagens regler, skulle ha delat ut sex röda kort och 20 gula kort. I själva verket blev endast en spelare, Chelseas Ian Hutchinson, varnad.
Leedspolisen kan få mycket att göra på onsdag om man ska tro på historien mellan lagens supportrar.
Det var inte vara på planen som rivaliteten mellan Chelsea och Leeds tog fart under 1960-talet. Även på läktarna och på gatorna utkämpade de två klubbarnas supportrar våldsamma bataljer. Chelsea Headhunters och Leeds Service Crew tillhörde båda de mest fruktade firmorna och det smällde alltid lite extra när de stötte på varandra.
Dessutom fanns det på den här tiden en väldigt tydlig skillnad mellan södra och norra England, som representerades väldigt tydligt i mötena mellan Chelsea och Leeds. Chelsea var de coola och modemedvetna killarna från huvudstaden medan Leeds var arbetarna från norra England.
Under 1970-talet och 1980-talet föll båda klubbarna i tabellen och tillbringade ett par säsonger i andradivisionen, vilket gjorde att rivaliteten på planen inte var lika kraftfull. Däremot var det fortfarande fullskaligt krig utanför planen när Chelsea tog sig an Leeds. 1982 möttes lagen för första gången på fyra år, den här gången i dåtidens division two. 213 huliganer arresterades för bråk på Stamford Bridge samt i Londons tunnelbana.
1984 säkrade Chelsea uppflyttning till högsta ligan tack vare en 5-0-seger hemma mot Leeds, den näst största sportsliga framgången mot Leeds efter FA-cupfinalen 14 år tidigare. The Shed stormade planen vid varje mål och Leeds supportrar slog sönder resultattavlan ovanför bortaläktaren. 41 personer arresterades på Stamford Bridge.
På 1990-talet lugnade huliganismen i England ner sig, men Chelsea och Leeds skulle ha flera heta möten tack vare att båda lagen återigen tillhörde landets främsta. Mellan 1997 och 2000 delades det ut fyra röda kort i möten mellan The Blues och The Whites och matcherna påminde om 1960-talets brutala strider.
Frank Lampard var med senast lagen möttes i maj 2004.
Senast klubbarna ställdes mot varandra var i maj 2004. Chelsea vann med 1-0 i vad som är Leeds senaste Premier League-match. Istället har rivaliteten frodats på tränar- och styrelsenivå efter att Leeds togs över av Chelseas förre ordförande och ägare Ken Bates som anställde före detta Chelseaspelarna Dennis Wise och Gustavo Poyet som tränare för klubben. Sången ”Get the Chelsea out of Leeds” brukades höra från Elland Roads läktare under tiden då Wise och Poyet var i klubben.
På onsdag är det alltså dags igen. För spelarna på planen lär matchen bara vara en i mängden, men för de 3 000 Chelseasupportrar (Chelsea bad om 5 000 biljetter men fick bara 3 000 efter order från polisen), inklusive åtta CSS:are, som gör resan till Yorkshire är det en speciell match mot en gammal rival. Likaså för de Leedsfans som kommer att fylla Elland Road likt de gamla glansdagarna. Det kommer att bli fantastisk stämning i vad som förhoppningsvis blir en klassisk cupmatch.
