West Ham–Newcastle 0–1: Sur förlust i solid insats
West Ham visade upp ett praktexempel på hur man stänger ner Alexander Isak. Synd bara att det inte hjälpte. Newcastle vann måndagsmötet med 1–0.
Det var en väntad elva som kablades ut. Femback med Scarles från start igen, ett tremannamittfält med Álvarez, Soucek och JWP (som lär vara given i elvan hädanefter med tanke på insatserna, och hur omtyckt han är av Potter) samt ett tvåmannaanfall med Bowen och Kudus.
Och det tog bara 45 sekunder innan West Ham fick sin farligaste möjlighet för kvällen. Soucek fick läget bara några meter från mål, men sköt högt över.
Kanske är det min magkänsla efter ett par stökiga tacos som spökar, men min känsla är att West Ham nästan missar fler sådana superlägen än någon annan klubb. Det är nästan minst en jättemiss varje match.
Och roligare än så blev det inte. West Ham stod för en toppeninsats bakåt, och gav inte den svenske superanfallaren Alexander Isak något som helst spelrum, men föll ändå.
Efter dryga timmen gjorde Bruno Guimaraes matchens enda mål, och sköt tre poäng till skatorna. En liten, liten miss i ett annars klanderfritt försvar blev utslagsgivande.
Jag var ganska optimistisk inför den här matchen. Newcastle har en tendens att svaja i form, och West Ham har sett bättre och bättre ut. Och trots att det blev förlust så lämnar jag inte kvällen speciellt nedslagen.
I så gott som hela matchen var försvaret som sagt fläckfritt och när gästerna skapade lägen, så var det ofta via tillfälligheter och inte stora misstag. Målet kommer från en markeringsmiss från en orutinerad 19-åring.
Om man kontinuerligt ska försöka fasa in en spelare från egna leden på det här viset, får man räkna med sådant här. Och ärligt talat, det är inte mig emot. West Hams säsong är så gott som “över”, så att missar som man kommer att ta stor lärdom av sker nu ser jag som ganska positivt faktiskt.
Visst, anfallet var kanske inte det bästa man sett, men jag tycker nog ändå att det finns att jobba på. När Paquetá kom in tycker jag att vi växlade upp. Jag hoppas innerligt att hans framtid klarnar snart, och att utfallet blir ett positivt sådant för West Ham.
Härnäst väntar ett speciellt möte. På lördag ska West Ham för första gången stöta på David Moyes igen, när vi gästar Everton. Det kommer att bli speciellt. Förhoppningsvis blir det ett kärt återseende för den bäste tränaren vi haft i modern tid. Men förhoppningsvis är det Moyes som lämnar med hängande mungipor och inte Potter.
