Pardew mot sin andra hundring
Man börjar vänja sig. Det är sidan 336 på text-TV som gäller numera om man vill hitta rätt ligatabell. Det är Canal+ som hårdbevakar våra matcher och vi är inte beroende av nån Viasat-kanal som knappt går att beställa och som visar våra hjältar en gång varannan månad. Och vi möter numera lag som heter Newcastle eller Aston Villa och inte Crewe eller Plymouth.
Jag vaknar varje ny dag till P1, min sambo är radiot och i sömndrucket tillstånd lyssnar man därför på Tankar för dagen, Morgonandakt, Sportnyheter och Vetenskapsradio. En morgon, fråga mig inte i vilket av programmen det var, diskuterade man vad lycka är. Bl a slog någon fast att lycka aldrig kan vara något som finns där hela tiden utan det handlar om korta ögonblick i livet. Det gäller att ta vara på dem.
Vi Hammers befinner oss just nu i ett sånt ögonblick. Supportrarna mår bra. Spelarna mår bra. Managern mår bra. T o m ordförande TC Brown mår antagligen bra och hur det än är med den saken så mår alla vi andra så bra att alla ”Brown Out”-aktioner känns väldigt avlägsna just nu. Det är väl ingen som ids. Mycket trevligare att traska omkring i tillvaron och le mot allt och alla. Själv tappade jag koncepterna en aning dan efter Villa-matchen i måndags, som en zombie irrade jag in på Chelseas forum och önskade dem lycka till inför Champions League-premiären. Tack, Socrates för att du gjorde mig uppmärksam på mitt förvirrade beteende. Du skrev ”vakna!” har jag för mig eller kanske var det nåt om att ni tänker sno Reo-Coker snart?
Var det nån mer än jag som noterade vilken frid och harmoni som manager Pardew utstrålade från sidlinjen i måndagskväll? Och då menar jag inte när allt redan var klart, efter det att Harewood fullbordat sitt hatttrick, utan långt tidigare. Och Repka, han spelade med ett leende på läpparna hela matchen. För att inte tala om den store hjälten; Marl-On Fire, han var lycklig som ett barn på julafton. Fattas bara annat, förresten!
Det var Pardews match nr 100 vid West Ham-rodret senast och gudarna ska veta att det varit en asjobbig väg dit. Inte bara för honom utan för alla inblandade. Han kom till klubben under inledningen av vårt första år i läskträsket och början var riktigt trög då laget staplade oavgjorda på varandra i värsta Hoddle-stilen, något som ju inte duger om man vill vinna en serie. Nå, Pards tog oss i alla fall till play off-final redan den säsongen men hade en riktigt svart dag i Cardiff. Fick hjärnsläpp och plockade tre forwards av banan efter Crystal P:s 1-0-mål och det var bara att börja om från början. Pards berättade själv i en intervju nyligen att första gången han på allvar kände att han hängde riktigt löst var i Rotherham 28 december i fjol. Vi låg under med 2-0 i paus mot bottengänget och vår gaffer insåg att ”jag bara måste få med mig nåt hem från den här matchen”. Det blev en pinne den dan, efter två straffmål i andra halvlek, och tydligen räckte det för vi har ju kvar honom ännu.
West Ham avslutade serien starkt i våras och räddade på nytt en play off-plats. Men riktigt glänsande blev det aldrig - inte förrän i de avgörande kvalfighterna. I de tre matcherna var det precis som allt till sist föll på plats. Två helgjutna insatser mot Ipswich. I returen på Portman Road visade Pards fingertoppskänsla när han formerade om laget till en 4-5-1-uppställning och på det sättet såg till att vi fick grepp om mittbanan och kunde neutralisera våra motståndare. Många, bl a flera engelska nätsajter, trodde att samma elva och taktik skulle användas mot Preston i finalen men vi som börjat fatta ”Pardews galopp” insåg att mot detta final-orutinerade motstånd ville han gå tillbaka till sin optimala uppställning och så blev det på ett succéartat sätt.
Jag har bestämt att 38 poäng ska räcka för att Hammers ska lyckas med säsongens målsättning – nytt kontrakt. Det finns, trots en sensationellt stark inledning, ingen anledning att revidera den prognosen. Det som visats upp hittills inbjuder i alla fall till optimism. Försvaret, då tänker jag både på nye Carroll i mål och backlinjen, har varit superbt så här långt. Jag har en arbetskamrat som håller på Man United och som är hellugn så fort han ser Rio på plan och jag börjar känna samma sak för lillebror Anton. Vårt mittfält är intressant. Jag såg att någon på Villas forum kallade det ”stabbigt”, själv menar jag att ett sånt uttalande efter 4-0-föreställningen känns lika relevant som att påstå att Göran Persson är anorektiker eller att kungen är nykterist. Men visst, man ser fotbollsmatcher ur olika perspektiv beroende på var ens sympatier finns. Själv är jag full av beundran över vårt nyförvärv Benayoun, som i all sin spenslighet inte bara skickar upp motståndarbackar på läktaren för att köpa korv, han är dessutom en bollvinnare av rang, oerhört bra även i spelet utan boll. På topp kanske vi, trots ett målsnitt på 2 så här långt, behöver förstärka i januari men jag noterar att inte ett ord om Benni McCarthy har yttrats på forumet efter Aston Villa-matchen...
Nu ska alltså Pards påbörja sin andra hundring, i ett londonderby mot Fulham och frågan är förstås om vi ska komma ner på jorden igen? Allt kan hända, för oss är definitivt ingen match, ingen poäng, på något sätt given på förhand. Mot Fulham, i alla fall har det varit så på senare år, tycks inte hemmaplan spela någon större roll, tvärtom är det oftast bortalaget som dragit det längsta strået, och man kan ju hoppas att den trenden håller i sig även nu. Våra lördagsmotståndare har börjat serien klart anständigt även om det bara blivit en seger (Everton 1-0) på fem försök så här långt. De är inte ett lag som vi absolut måste ha bakom oss i tabellen när serien är färdigspelad men vi kan gärna ta några av ”våra 38” mot dem.
Fulhams assisterande manager Steve Kean menar i en kommentar inför mötet på Craven Cottage att hans lag är i god form men behöver skärpa till sitt passningsspel ytterligare. ”We like to pass it out from the back and build through the midfield and hopefully that will continue to click in on Saturday as it did at St James' Park", säger Kean som alltså var nöjd med sitt lags insats senast i 1-1-matchen mot Newcastle.
När detta skrivs, mot natten mellan torsdag och fredag (det är väl bara jag och Tudor Rose som är vakna), finns inga rapporter om skadebekymmer bland Pards mannar. Däremot antyder han som bestämmer att det är dags att låta Sheringham vila, sin eviga ungdom till trots. Detta att matcha Teddy försiktigt var han inne på redan innan säsongen började och en het Marlon, tillsammans med Zamora, play off-hjälten som hittills hållits i karantän, kan väl vara ett intressant drag? I så fall blir det så här:
Carroll
Repka – Ferdinand – Gabbidon – Konchesky
Benayoun – Mullins – Reo Coker – Etherington
Harewood – Zamora
På bänken återfinner vi Hislop (mv), Dailly som defensiv backup, Newton som i första hand kan ersätta Yossi eller Ethers om de kämpat sig trötta, Sheringham som nog trots allt finns med i bakfickan och en till. Varför inte Noble?
16.00 är det kick off och Canal+ sänder. I´m forever blowing bubbles...
