David mot Goliat
Den här matchen kommer inte riktigt lägligt. Man kanske ska hoppas att kung Bore ser till att den blir uppskjuten tills planerna blir grönare samt spelarna är friska och i form.
Julen är förbi och ett nytt år har precis tagit sina första stapplande steg. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag alla fotbollsvänner haft en god helg, mina tankar går särskilt till dem vars liv tog en helt ny vändning efter den fasansfulla annandagen 2004. I ljuset av det kan vårt engagemang för ”det gröna fältets schack” te sig absurt och orimligt men kanske är intresset och lidelsen för fotboll mer än något annat ett sätt att trotsa livets verkliga förluster och de känslor av meningslöshet som till och från behärskar oss.
Den här tiden på året är det fler matcher än träningspass för de engelska lagen. Man får slita ont och inte blir det bättre av att vädret på sina håll varit svinkallt. För West Ham är det rejäl uppförsbacke just nu och den skadedrabbade truppen spelar i morgon sin fjärde match på åtta dagar och man gör det mot svårast tänkbara motstånd.
Aftonbladets rosa sportbilaga påstod häromdagen att Juventus är det bästa klubblaget av alla. Artikeln var av karaktären ”vi måste rafsa ihop något, vi kan ju inte ha tomma sidor i tidningen” och bevisen för tesen var Juves förstaplats i Serie A-tabellen samt att man besegrat storheter som Club Brügge och Rapid Wien i Champions League-gruppspelet. Själv lever jag i en fast förvissning om att den moraliska europafinalen spelas i slutet av februari och i början av mars när Barcelona i åttondelen möter måndagens gäster på Upton Park – The Mighty Chelsea. De sistnämnda är en slåttermaskin som på engelsk mark (i ligan undantaget 0-1 på Old Trafford och 1-1 mot Everton – hur gick DET till?) bara vinner och vinner och det verkar inte spela någon som helst roll om man har en mellandag, om motståndarna lyckas hålla 0-0 fram till den 90:e minuten eller hämtar upp ett 0-2-underläge, när domaren blåser av är allt som vanligt. Chelsea har inkasserat tre, nya friska poäng, avståndet till de s.k. utmanarna växer till en nivå som t o m kan göra Celtic avundsjukt och Roman A sitter på läktaren med en min som antyder att han inte riktigt vet, men anar, att hans ägodel ännu en gång gjort riktigt hyfsat ifrån sig.
West Ham-Chelsea är ett klassiskt derby som framkallar många angenäma minnen hos oss Hammers. När det gäller ligamöten genom åren leder vi med 34-25 (15 oavgjorda), vårt lag tycks alltid kunna lyfta sig nåt snäpp över normal kapacitet när det lite finare London ställer upp sig på andra planhalvan. T o m året vi åkte ur Premier League, alltså strax innan det visade sig att murens fall skulle bli Chelseas lycka, var de ett av två lag som West Ham tog alla sex ligapoängen mot. Vi slog dem på Stamford Bridge med 3-2 efter show och två mål från en viss italienare och i säsongens sista hemmamatch gjorde samma italienare - ni vet han vars gudabenådade fotbollsartisteri endast skyms av att han är politisk idiot - ett känsloladdat mål som blev matchens enda.
Senast lagen drabbade samman var i oktober 2004 och då handlade det om ligacupen. Chelsea, som hade hemmaplan, var samma vinstmaskin då som nu medan Hammers höll till i läskligan och till vardags presterade resultat typ Plymouth 1-1 och Cardiff 1-4. Men återigen gjorde de våra en match över sin förmåga, Walker tog en straff (inte särskilt välplacerad, faktiskt) med den begeistrade bortaklacken precis bakom sig och det var ju inte vem som helst som brände, utan Frank Lampard, och något säger mig att Lampard Junior, trots att hans lagkamrat Kezman 12 minuter in på andra halvlek gjorde 1-0 som blev slutresultat, hade lite svårt att somna den kvällen.
Alla ljuva minnen och all god statistik har vi sannolikt ingen som helst glädje av i morgon. Med undantag för Lampard/Walker-matchen är den historia de båda klubbarna har sinsemellan pre-Abramovich och det fotbollslag West Ham har att möta i årets första match är något helt annat än de helblå upplagor vi stött på förr. Visst, Chelsea har varit ett Top 6-lag i tio år, säsongen 1995/96 var den senaste West Ham hamnade före dem i en sluttabell, men det wannabee-Chelsea inkluderande bl a Zola, Wise och Vialli, som skrapade ihop några cuptitlar på 90-talet var en liten David i jämförelse med den Goliat som härskar nuförtiden. Med tanke på att West Ham har ett försvar som läcker betänkligt f n skulle jag personligen inte ha något emot om det blir spelförbud pga kyla eller nåt liknande. Skulle vi inte kunna spela matchen i mars istället, några dagar efter Chelseas andra möte med Barca?
Vilka delar av den stjärnspäckade truppen som bildar Chelseas startelva i morgon är jag inte kapabel att berätta, det överlåter jag åt deras redaktion här på SvenskaFans att reda ut. Därifrån har jag i alla fall inhämtat att Joe Cole, näste engelske stjärna av internationellt snitt, sanna mina ord, är avstängd och inte kommer att spela. Tråkigt för honom kan man tro men jag beklagar mig inte, om det är någon spelare på denna jord som jag inte vill se som matchvinnare mot Hammers så är det JC, han sliter hjärtat ur kroppen på mig bara han visar sig i fel tröja. Å andra sidan skulle det vara intressant att se vilket mottagande han fått av publiken på Upton Park, förmodligen i stil med det Owen fick på Anfield men knappast i närheten av det Defoe kommer att få uppleva i maj om han har mage att dyka upp.
En fiffig sak med att ha i princip obegränsade mängder med pengar (läs: spelare) är att några skador här och där, eller nån liten avstängning, kan tas, som det heter ibland, med upphöjt lugn. Det Chelsea som, bara för att ta ett exempel, bortabesegrade erkänt starka Man C under mellandagarna, kan till West Ham-matchen vara förändrat till låt oss säga 6-7/11 utan att det nämnvärt påverkar slagkraften.
Vår situation är i detta hänseende ”aningen” annorlunda. Vår trupp är tillräckligt stor och stark för att hantera någon eller möjligen några enstaka bortfall men när varken Gabbidon, Repka, Mullins, Benayoun eller Sheringham finns tillgängliga faller faktiskt lagbygget. Backlinjen blir inte bara darrig i sitt defensiva jobb, den förmår inte trycka framåt som den ordinarie uppställningen gjort och mittfältet har inte kraft att sätta press på motståndarna, oavsett vilket lag som har bollen. Sheringham har inte saknats så förfärligt tidigare i höst men i nuläget är han precis den bollhållare och måltjuv Pardew skulle behöva slänga in.
Nu gör uppgifter gällande att såväl Gabbidon som Repka kan vara aktuella för spel igen. Deras återkomst är förstås välkommen, särskilt Gabbi har varit mycket saknad, men ännu viktigare är deras närvaro på lite längre sikt så låt oss hoppas att Pards inte gamblar med inte helt återställda spelare. Detsamma gäller Benayoun som gjorde comeback i en halvtimme igår, utan nån större framgång av rapporterna att döma.
Man kan fundera över om Pards väljer att köra en 4-5-1-uppställning med tanke på motståndet. Mot det talar Zamoras frånvaro, Harewood tycks inte trivas som ensam anfallare och frågan är om någon av de övriga (Aliadiere, Bellion) har kapacitet att ta den positionen. Under förutsättning att Repka/Gabbidon verkligen spelar blir hur som helst min gissning av startelva som nedan, är de inte med lär Dailly (högerback) och Collins (mittback) fortsätta som tidigare.
Carroll
Repka, Ferdinand, Gabbidon, Konchesky
Newton, Mullins, Benayoun, Reo-Coker, Etherington
Harewood
På bänken: Hislop, Dailly, Collins, Bellion, Aliadiere.
Matchen spelas alltså 2 januari, startar 13.45 och visas på Canal+ Sport och Premiership Plus. När den, och cupmatchen mot Norwich helgen därpå väl är överstökade, kan våra hjältar på nytt ägna sig åt jakten på de så välbehövliga Premier League-poängen. För den här matchen – den vinner Chelsea.
