John Lyall 1940 - 2006
West Ham United har drabbats av sorg. Klubbens mest framgångsrike manager, Ron Greenwoods arvtagare John Lyall, gick bort i morse. Enligt uppgift fick han en hjärtattack.
Lyalls bortgång innebär att West Ham förlorat sina två mest legendariske managers under loppet av lite drygt två månader. Ron Greenwood gick ju bort 9 februari.
Ilford-sonen John Lyall tog över efter Greenwood i mitten av 1970-talet och är, trots att föregångaren vann Cupvinnarcupen med West Ham 1965, den manager som nått mest framgångar med klubben. Vid sin avgång 1989 kunde han se tillbaka på en era bestående av två FA-cupsegrar, en final i cupvinnarcupen, en final i ligacupen samt en tredjeplats i högsta ligan, West Ham bästa placering genom alla tider.
Lyall var formad i företrädaren Greenwoods anda, vilket innebär en syn på fotboll som sätter anfallsspel och teknik i första rummet. Hans ledarskap präglades av en kombination av ganska hårda nypor gentemot spelarna när ”så krävdes” och ett varmt hjärta. Många spelare i klubben har vittnat om vilket starkt intryck medmänniskan John Lyall gjort.
Lyall tillträdde som Team Manager under säsongen 1974/75. Undertecknad, som formades som Hammer under första halvan av 70-talet, och som känner särskilt starkt för dessa upplagor av West Ham, vill ändå mena att det långtifrån var de bästa spelartrupper någon West Ham-manager förfogat över. Laget var ojämnt och hade många gånger en förfärlig lägsta nivå. Men – och här kan Lyalls inflytande inte nog understrykas – man hade också en förmåga att i enskilda matcher, eller ska vi säga enskilda turneringar, spela på en nivå som gjorde att ingen motståndare gick säker.
Säsongen 1974/75 påminner en hel del om den som just nu pågår. Det blev till slut en 13:e plats i ligan men alltså också en FA-cupseger efter flera mycket övertygande insatser på vägen till Wembley.
Under Lyalls ledning utvecklades laget och under 80-talet var man, vågar jag drista mig till att skriva, ett par snäpp bättre än decenniet innan. Trots att man spelade i Division 2 vann man 1980 den klassiska cupfinalen mot Arsenal med matchens enda mål. Året därpå vann man i stor stil serien och flyttades upp i Division 1. Man gick också till final ligacupen mot Liverpool, tyvärr var West Ham den förlorande parten efter 1-1 och 1-2 i omspelet. I den första finalen kvitterar Ray Stewart på straff i förlängningens sista skälvande minut och synen efter slutsignalen, när en leende Lyall med cigaretten i ena mungipan äntrar planen och klappar om sina spelare, var den minnesbild som först poppade upp i mitt huvud när jag i förmiddags nåddes av beskedet om hans bortgång.
West Ham har, som alla Hammers vet, inte många, men i alla fall en handfull titlar att skryta med. Två finalsegrar höjer sig över mängden, två matcher där West Ham spelar en riktigt stor fotboll när det gäller som mest. Den ena är 1965, när man under Greenwoods ledning vinner en lysande europafinal mot 1860 München med 2-0. Den andra är 1980, när storebror Arsenal överlistas av "Lyall's Claret & Blue Army", ett kompakt men hela tiden anfallsberett Hammers.
Det är i denna tradition som Greenwoods och Lyalls arvtagare Alan Pardew ska försöka uträtta stordåd med sitt lag de närmaste veckorna. Kanske ställs han inför en uppgift som t o m är tuffare än de hade. Men håll med om att de är en vacker bild att tänka sig Greenwood och Lyall sitta tillsammans i sin himmel och se West Ham vinna en stor final just detta år.
