Reserapport från premiären
Seriepremiär och hemmamatch, vilken hammerssupporter är inte sugen på det? En av dem som gjorde slag i saken var Ronny Johnson från Borås. Här följer hans rapport från helgens vistelse i London i allmänhet och lördagshändelserna i synnerhet.
Hade det inte varit för en oerhört förstående fru som dessutom numera är helt insatt i ens sjukdomsbild (hon tycker ju att jag är sjukligt besatt av The Hammers) så hade det nog inte blivit något besök alls på Upton Park. Eftersom jag är en av dom som skall med på Medlemsresan så skulle det här nämligen bli en resa till London där jag skulle umgås med min familj, utan fotboll var det tänkt. Men veckorna innan premiären började Hammersabstinensen göra sig påmind och det slutade med att min fru tyckte att jag självklart skulle gå på matchen mot Charlton, så att hon kunde få ägna sig åt shopping istället på lördagseftermiddagen.
Sagt och gjort började nu en intensiv kamp för att få tag i biljetter till matchen för mig och min elvaårige son. Jag ringde biljettkontoret i England veckan innan matchen och fick vänta enormt länge i kö och var i det läget rätt nervös över att det kanske inte gick. Kom dock till slut fram och beställde dom hett eftertraktade biljetterna till Premiären, fick för övrigt platser på Centenary stand lower som på grund av för kort tid till match inte kunde skickas hem till Sverige utan skulle hämtas ut på Upton Park innan match.
På fredagen den 18 Augusti så anlände vi då till Stansted flygplatsen, och tog bussen till vårat hotell på Piccadilly circus. Fredagen ägnades till stor del av shopping samt av att se olika sevärdheter då varken min fru eller son varit här tidigare. På lördagen skulle vi hinna med ett besök på det berömda vaxkabinettet, vilket för övrigt var hutlöst dyrt att besöka, innan jag och grabben vinkade av frun vi T-Stationen vid Bond street. Nu måste jag erkänna att det började pirra i kroppen en aning ju närmare vi kom Upton Park. Först hade vi ett byte vid Mile End, och sen klev det på mer och mer Hammersfans för varje station som vi stannade på. När tåget äntligen stannade på Upton Park och man såg alla människor i westham tröjor kändes det som att komma hem, och det spelar nog ingen som helst roll att man som i mitt fall har varit där tidigare, den pirrande känslan infinner sig ändå varje gång.
Vi hade stämt träff med Uffe som även han är medlem i WHFS, även han hade sin son med sig. Först skulle vi dock hämta ut våra biljetter vilket gick utan problem. Då det var ca 1 timma till matchstart beslutade vi oss för att gå till Queens för att tillsammans ta en pilsner(grabbarna fick dock nöja sig med cola). Vi skildes åt strax utanför arenan då Uffe med grabb skulle till Dr martens stand och vi som sagt skulle till Centenary stand. Som vanligt var det underbart att kliva in på stadion och se alla likasinnade och förhoppningsfulla hammersfans. Strax innan avspark klev så spelarna in på gräsmattan till tonerna av allas våran favoritsång ”forever blowing bubbles” . Jag måste bara säga till er som inte har upplevt detta att det är otroligt mäktigt när ca 33000 (antar att det var några tusen Charltonfans som inte sjöng med) sjunger denna sång samtidigt.
Matchen då? Jag tänker faktiskt inte säga så mycket om den då den redan finns dokumenterad på diverse ställen redan. Men jag kan väl säga att det i och med den relativt tidiga utvisningen inte var något snack om vart segern skulle denna eftermiddagen. Extra kul var det ju förstås att Lee Bowyer gjorde en kanonmatch samt att båda Ashtons ersättare fick göra mål. Efter slutsignalen gick jag och min grabb åter mot Queens för att träffa Uffe och åtnjuta ännu en öl och ta ett snack om vad vi just sett, Vi var klart överens om att det var oerhört viktigt att starta säsongen med en trepoängare!
Glada i hågen blev det så dags att lämna tunnelbanan vid Upton Park för denna gång och åter bege sig mot dom lite flottare kvarteren i City, Saknar dock redan det slitna East End och ser redan fram emot att komma tillbaka hit i slutet på september!
