Reseberättelse by Mumlan, West Ham v/s Newcastle
Match nummer tio. Den här gången var Henrik ”Hockey” Håkansson med. Här är berättelsen om när vi pratade fotboll, såg på fotboll och fröjdades hela dagen ut i East End.
Efter mycket strul med ”on line incheckning” så kom vi i alla fall iväg utan att vara incheckade. Vi var lite nervösa för att Ryan air inte skulle låta oss checka in för att vi hade bokat on line incheckning. Men väl framme i Västerås så var det inga problem. Pust!
På planet hade vi frågesport. Jag hade inte gjort några frågor, men det hade Hockey. En av frågorna var hur många spelare vi använt den här säsongen. Jag fick med hjälp av lite ledtrådar det till 29 spelare. Drygt två lag! Wow! Shit!
I London blev det en fish and chips vid Liverpool street och sen till hotellet i närheten av Holborn. Efter det en pubrunda och sen i säng. Vi hade ju en viktig match framför oss.
Vid 9-snåret tog vi tuben österut. Som vanligt var jag tvungen att skicka SMS till min kamrat Bågen: ”Nu är vi vid Bow Road. Nu är vi vid Bromley by Bow.” Sen steg vi av i Mark Noble land, dvs Plaistow. Där åt vi en frukost bestående av ägg, champinjoner, tomat, bönor, bacon, korv, blodpudding och sist men inte minst: pommes frites. Det kostade 5 pund. På hotellet kostade det 13 pund. Sen gick vi österut och snart såg vi Upton Park. Fy fan va vackert det är.
I butiken stod det West Han Utd på alla saker. Alla saker var alltså snygga och billiga.
Efter det var det dags att åka till Robert Lester land, dvs Barking. En Carling i solgasset var alldeles underbart. Efter det åkte vi tillbaka och tog några öl på The Queen. Vi hade för avsikt att ladda där, men det var lite mycket skator där, så vi gick ner till The Boleyn. Där var det bra stämning, främst tack vare 5-6 stycken som verkligen hade gett sig fan på att få igång stämningen. Dom slet och till slut var hela puben med och sjöng. Några ”Lets go fucking mental” hanns det med också. Jag hade turen att stå bredvid tre öl som verkade sakna ägare, så de flög upp i taket. Jublet när Man U kvitterade mot Chelski var stort och det sjöngs ”John Terry, he is a cunt”. John Pantsil verkar ha hög status ute i East end. ”John Pantsil, he came from Africa, he´s better than Kaka”. En kille hade en T-shirt med en 4-4-2-uppställning på:
Pantsil
Pantsil, Pantsil, Pantsil, Pantsil
Pantsil, Pantsil, Pantsil, Pantsil
Pantsil, Pantsil
Inne på Upton Park var stämningen även där bra. Palo di Canio var tydligen där och han fick mycket hyllningar. En som inte fick det var Boa Morte. Dock så var det faktiskt många som inte buade och i stället försökte stötta honom. Jag och Hockey var två av dem. Han behöver verkligen det, för han har ju varit riktigt kass i många matcher. Eftersom jag var totalt inställd på torsk så var jag faktiskt ganska nöjd en pinne. Tottenham fick ju inte med sig mer. West Ham bjöd ju på en hel del riktigt bra spel, speciellt i första halvlek. Trots det är det ju surt att tappa en 2-0-ledning.
Efter matchen blev det skabbig hamburgare, öl och autografer. Jag var nära att tränga mig fram och få Di Canio, men det var smockat med folk där. Fick i alla fall Neill, Linda, Anton, Miklosko, Ashton, Cole, Faubert, Pantsil, Tomkins, Walker, Mervyn Day och en gubbe som jag inte vet vem det var. Efter jag tagit autografen frågade jag en kvinna som verkade överlycklig över sin autograf, vem gubben var. Hon svarade: ”I don´t know.”
Sen blev det mer öl på the Queens och pubrunda inne i stan. På tunnelbanan in till stan steg det på en kille med Chelski-tröja. Som tur var, var det fler än vi som druckit öl och hejade på The Hammers, så han fick höra nidramsor hela vägen in till stan. Rätt åt han.
På söndagen var vi bakis, gick i sportaffärer och åkte hem.
