Upp som en sol, ner som en pannkaka! Att vara Hammers-fan kan vara farligt för hjärtat.
Det var länge sedan som jag blivit så häpen. Vad hände i lördags?
Efter några minuter kändes det bara som en tidsfråga innan vi hade gått ifrån med några mål. Dessutom var ju Connolly och Defoe tillbaka. Istället kom man att slitas mellan hopp och förtvivlan under hela matchen.
Med tanke på Burnley's förlust med 1-6 i veckan var man inte direkt orolig när matchen drog igång på TV4. Men, som Stefan Sauk en gång sade: "Aldrig får man va' gla', å e' man de' så regnar det."
Det visade sig snart att de flesta på planen, inklusive undertecknad i soffan, gjorde sig skyldiga till underskattning av sina motståndare. Hur skall poängförlusten annars kunna förklaras?
Det kändes hur lugnt som helst efter en halvtimme. En pyts av Connolly samt en rad chanser, inga problem!
Både Connolly och framförallt Defoe såg heta ut och första målet kändes som ett gott tecken, Connolly slår in returen efter att Defoes skott räddats av Burnely's danske målvakt Brian Jensen.
Burnley's kvittering kändes inte alls motiverad. Hammers ägde första halvlek och det var nog fler än jag själv som gjorde den berömda fågelholksimitationen efter Delroy Facey's mål, sju minuter före paus.
Det kändes som om vi skulle ha punkterat matchen redan då och kvitteringen spädde ju bara på känslan av förvåning.
Hammers-pressen fortsatte efter paus. Connolly träffade målställningen redan efter femtio sekunder och man satt och väntade på nya mål för grabbarna i vinrött och blått. Matthew Etherington fick nästa chans, men som så många gånger i matchen var Jensen i Burnleymålet på tå.
Frustrationen växte och Brooking tog ut Wayne Quinn, som sett seg ut, och skickade in Neil Mellor och övergick till att spela 3-4-3. Luckorna som uppstod i försvaret utnyttjades av Burnley som återigen tog ledningen åtta minuter från slutet (fågelholk igen).
Med pulsen på max försökte man inse det ofattbara: En torsk på hemmaplan! Då stiger Don Hutchison fram som en räddande ängel. Matthew Etheringtons hörna landar till slut hos Don som drar till på volley med vänstern, rätt upp i målvaktens högra hörn.
Efter det hade West Ham några riktigt heta chanser, den bästa fick Defoe två minuter in på övertid, men han lyckades missa från två meters håll.
Nu är det upp till Alan Pardew att få ordning på ett lag som i mitt tycke är på rätt väg. De nya och de gamla spelarna börjar fungera riktigt bra ihop. En kille som imponerade på mig i matchen var Matthew Etherington. Bra inlägg, och bra man mot man. Dessutom var det skönt att Michael Carrick var tillbaka. Även Rob Lee och Niclas Alexandersson gjorde bra ifrån sig på mittfältet, även om både två tröttades rejält mot slutet av matchen.
Up you Irons!
Startelvan: David James, Tomas Repka, Wayne Quinn, Christian Dailly, Ian Pearce, Niclas Alexandersson, Matthew Etherington, Rob Lee, Michael Carrick, David Connolly, Jermain Defoe.
Avbytare: Neil Mellor, Don Hutchison, Stephen Bywater (spelade ej), Anton Ferdinand (spelade ej), Matthew Kilgallon(spelade ej).
Mål: David Connolly 20 Don Hutchison 85
Varningar: Tomas Repka 26 Wayne Quinn 51 Christian Dailly 69
Publik: 31474
Matchens lirare: Niclas Alexandersson
