Säsongen som gått, en tillbakablick.del 1
Det är inte alltid man kan vara nöjd och glad när man håller på West Ham. Det är något vi bittert fått erfara de senaste två säsongerna. Är det inte det ena så är det det andra känns det som.
Det senaste året har kantats av dystra rubriker om spelarförsäljningar och ekonomiska bekymmer. Laget som åkte ur Premier League för ungefär ett år sedan skiljer sig på 9 av 11 platser från det som nu spelar kval för att ta sig upp igen. Ja just det ja, allt är visst inte bara svart längre. Vi har faktiskt fortfarande möjligheten att ta oss upp i finrummet igen. Detta på grund av den fina avslutning vi har haft på säsongen som nu närmar sig sitt slut. En ödessäsong på alla de sätt.
Själv får jag erkänna att jag varit beredd att kasta in handduken åtskilliga gånger under året. De första besvikelserna kom naturligtvis redan under sommaren då vi fick se såväl Glen Johnson som Joe Cole lämna klubben. Tio spelare hade redan lämnat klubben som Bosmanfall men dessa två försäljningar var ändå de absolut jobbigaste. Med Cole i laget trodde jag att vi skulle ha tillräcklig kreativitet för att ha en stor chans att ta hem serien och återta vår förlorade plats i Premier League. Utan honom kändes det som att det skulle bli riktigt tufft, vilket det också har visat sig bli.
Säsongen inleddes, med Glenn Roeder vid rodret, och vi kunde ha fått en bättre inledning. 0-0 mot Sheffield United i andra omgången och 1-0 torsk borta mot Rotherham i den tredje kändes inte som den start vi behövde. Dagen efter förlusten mot Rotherham, den 24 augusti, passade styrelsen på att göra sig av med herr Roeder. I mitt tycke skedde detta ett knappt år för sent. Därefter inleddes en ganska tung karusell med Trevor Brooking vid rodret. Brooking som säsongen innan sånär lyckades hålla oss på rätt sida nedflyttningen när Roeder olyckligt blev sjuk.
Brooking fick en bra start på sin period som tillförordnad manager. Fyra raka vinster och fem segrar på de första sex matcherna. Till slut blev det 7 segrar, 3 oavgjorda och 1 förlust för vår populäre gamle hjälte. Tyvärr var det inte heller denna gång aktuellt för honom att ta över permanent (på grund av att han helt enkelt inte vill vara manager). När Alan Pardew tog över laget lagom till matchen mot Nottingham Forest den 22 oktober hade vi kryssat de två senaste matcherna. Därefter följde ytterligare fyra raka kryss (inkluderad en förlust förlängningen mot Spurs i Carling Cup, en match som för övrigt Bobby Zamora avgjorde med sitt enda mål för den klubben). Fram till årsskiftet var Pardew ansvarig för 14 matcher, med 3 vinster, 7 oavgjorda och 4 förluster som resultat.
Ett par nya spelare lyckades han i alla fall skaka fram ur skjortärmen ungefär samtidigt som han tillträdde posten som manager. Hayden Mullins anslöt från Crystal Palace, Robbie Stockdale på lån från Middlesborough och rutinerade Brian Deane från Leicester. Alla dessa inom loppet av en vecka. Såväl Mullins som Deane har spelat stora roller i laget under säsongen medan Stockdale skadade sig redan i sin andra match, den mot Spurs, och därefter aldrig riktigt tog chansen. Den fjärde spelaren Pardew knöt till klubben kom nästan en månad senare och var Nottingham Forests skyttekung Marlon Harewood. Ytterligare en spelare som gjort mycket goda insatser för West Ham under säsongen.
I slutet av november snackade Pardew om att om saker och ting inte blev bättre så skulle han vara tvungen att ta till förändringar framöver. Spelarna verkade inte anta utmaningen och i december var vi mer än lovligt skakiga, även om vi också faktiskt vann en och annan match. Under hösten hade också lagets stora lilla stjärna Jermaine Defoe visat prov på uselt humör och att hans tankar inte fanns i West Ham utan långt långt borta. Två onödiga utvisningar och sammanlagt 10 matchers avstängning (om jag inte missminner mig?) var ju inget som hjälpte oss med denna första höst i division ett.
