West Ham - Ipswich 2-0
Igår kväll spelades den kanske hittills viktigaste matchen i Hammers historia. Vi har genom åren naturligtvis spelat många matcher av den karaktären men med tanke på vad som står på spel rent ekonomiskt och med tanke på hur en förlust skulle grusa våra framtidsplaner så kvalificerar den sig med lätthet bland de viktigaste. Som Hammers-supporter börjar man dock bli luttrad.
Jag vill börja med att skriva att matchrapporter är något av det svåraste man kan ge sig på. Speciellt när matchen man sett har gått på tv. Oftast är det ju så att har 10 personer sett matchen så finns det 11 uppfattningar om hur den var. Hur som helst, jag ska göra ett försök.
Matchen inleddes i ett högt tempo och redan efter 30 sekunder fick Zamora en stickare på högerkanten, tyvärr schabblade han ut bollen över linjen. Ytterligare 30 sekunder senare kom Ipswich Darren Bent fri med målvakten sedan vår backlinje försökt ställa offside men Melville dröjde sig kvar och upphävde den. Som tur var lade Bent bollen utanför den högra stolpen. Jag säger dock som Claes Hellgren skulle ha gjort om han kommenterat matchen, "den sätter jag som räddning", Bywater "skrämde" skytten att lägga den utanför. Nåja, en miss var det i alla händelser. Detta var Ipswich näst farligaste chans i hela matchen (man hade faktiskt inte speciellt många). Mer om den farligaste senare.
Efter denna glödheta inledning tog West Ham över matchen totalt och man pressade tillbaks motståndarna under de första 20. Chanserna avlöste varandra och det märktes tydligt att man ville komma åt det där tidiga ledningsmålet. Först var det Lomas som drog en volleykanon i ribban efter 6 minuter. Därefter var det Zamora som nickade, efter superbt förarbete av Repka och Connolly, och målvakten gjorde en superb räddning. Efter ungefär 20 minuter sköt Dailly en fräsande rökare som målvakten hann parera till hörna. Kort därefter var det åter Zamoras tur att nicka, denna gång utanför. Bollen ville helt enkelt inte in.
Det märktes att laget var mer på tå den här gången jämfört med senast. Mittfältet stod upp på ett helt annat sätt och man lät inte Ipswich få en lugn stund. Någon gång strax efter 20 minuter började spelet bedarra något. West Ham tappade sitt momentum och Ipswich tog sig tillbaks in i matchen något. Vi pressade inte lika hårt och chanserna blev färre. På S:t George i Göteborg började oron sprida sig. Ipswich hade ridit ut första anstormningen, kunde de kanske även klara resten?
Oavgjort i halvtid speglade inte matchen speciellt bra. Problemet var att vi som vanligt inte fick in bollen. Halva matchen hade gått och vi låg fortfarande under med 1-0, bara en halvlek kvar att förändra detta faktum.
Under paus ändrade vi ingenting och återigen tog vi tag i spelet i inledningen av andra. Förutsättningarna var solklara. Vi måste göra mål för att förlänga säsongen!
Efter 5 minuter i andra halvlek kom så det förlösande 1-0 målet. Vi fick en hörna från höger. En kort variant där Carrick gav bollen till Etherington som gick in i banan till krysset på straffområdet och avlossade stora kanonen. 1-0! Målet var ett faktum när skottet borrade sig in i bortre gaveln. Stämningen blev naturligtvis helt galen på S:t George, för att inte tala om på Upton Park.
Efter målet jämnades spelet åter ut även om Ipswich inte lyckades skapa mycket. Pardew bytte ut Zamora efter 57 minuter och satte in Brian Deane, åldermannen. Deane visade under sin dryga halvtimmes spel prov på stor spelintelligens och spelade bland annat fram Connolly till två jättelägen som denne bränner. Det är helt tydligt att den gamle kan än (och för tillfället hade jag lätt föredragit Deane framföra Zamora på topp).
Efter 71 minuter var det så dags igen. Hörna från vänster denna gång. En lång variant från Etherington in mellan straffpunkten och målområdet. Den letar sig fram mot Dailly som lyckas med konststycket att få den i skrevet. Dock är han en sann hjälte som trots buksmärtor inte viker ner sig utan ser först till att med sin vänsterfot smeka in den intill den högra stolpen. Därefter segnar han ner och jag tvivlar på att han ens såg den gå in i mål.
Upton Park goes wild, om det var vansinnigt efter första målet så blir det än värre nu. Vi är ju bara så nära. Tankarna som snurrar i huvudet en stund efter att den värsta adrenalinkicken försvunnit är så många och så ostrukturerade att de är omöjliga att beskriva. Samtliga går dock ut på att West Ham ska hålla i och fortsätta spela som de gjort under matchen, inte backa hem.
Naturligtvis blir det som det alltid blir när ett lag måste framåt. De börjar pressa och det andra laget får spela lite på kontring. West Ham försvarade sig dock bra och om några chanser skapades så var de till största delen hemmalagets. Ipswich är uppe och pressar på men skapar mest några hörnor som inte resulterar. Med 8 minuter kvar av ordinarie matchtid byts David Connolly ut och ersätts av Nigel Reo-Coker. Jag trodde att han kom in för att säkra mittfältet men istället verkade han ha fått en mycket offensiv roll som förvånade mig. Något större defensivt jobb såg jag inte från honom i alla fall.
I matchens 89:e minut kom Tomas Repkas sedvanliga misstag. En undanrensning smet över foten på honom och istället för inspark (jodå, den hade nog gått de där 75 metrarna;-)) blev det hörna för Ipswich. Detta var den första i en rad av hörnor som Ipswich desperat försökte trycka in. På en av dessa kom också Ipswich största målchans, vilken jag refererade till tidigare.
En högerhörna slutade med att Ipswichs Westlake tog ner bollen på bröstet och tryckte till den med högerdojan. Bollen gick som en projektil mot den vänstra stolpen. BANG! Stolpe ut och en suck av lättnad hördes i lokalen. Så långa tiondelar som de som gick från att han sköt till att man såg hur bollen tog i trät har jag sällan upplevt. I och med träträffen var också antalet sådana i den andra matchen kvitterat. Kort därefter gick slutsignalen och West Ham hade överlevt ytterligare en match den här säsongen.
I West Ham tyckte jag att de flesta gjorde en mycket bra match. Extra plus vill jag dock sätta för Matty Etherington som gjorde det ena och slog hörnan som gav det andra målet. Han spelade mer som man vant sig vid den här säsongen igår än han gjorde på bortaplan. Det vill säga att han höll sin kant och därmed gav oss ytterligare en dimension i anfallsspelet.
En annan som förtjänar beröm är Christian Dailly som igår gav uttrycket "leading by example" ett ansikte. Han höll ihop backlinjen på ett strålande sätt och att han fick göra målet som tog oss till finalen unnar jag honom verkligen. Det är inte många som blivit så ifrågasatta som Dailly genom åren.
En som blivit mer ifrågasatt (än Dailly) och som alla alltid letar fel på är Tomas Repka. Tycka vad man vill om honom och hans insatser normalt sett men igår, som högerback, var han strålande. Det är den här Repka som vi vill se. Det var så här han spelade under hösten (fast det kanske var ännu bättre nu?) och som ledde till att han faktiskt var en av favoriterna till Hammer of the year efter halva säsongen. Hoppas att han nu helt enkelt hittat tillbaks till höstformen.
Nu har vi en match på oss att göra det här till en oförglömlig säsong. Alternativen är få men den 29/5 smäller det i Wales!
Laget: Bywater, Mullins, Dailly, Mellville, Repka, Etherington, Carrick, Lomas, Harewood, Connolly (Reo-Coker 82), Zamora (Deane 57).
Bänken: Brevett, Srnicek, McAnuff
