En supporters långa resa till förtvivlan, del 2
Väl av tåget och ute på gatan i ett underbart soligt Cardiff får man sin andra chock för dagen.
På plats i Cardiff och matchen
Väl av tåget och ute på gatan i ett underbart soligt Cardiff får man sin andra chock för dagen. Toktjockt med folk längs hela gatan och alla andra gator runt stationen och stadion. Att alla är WHU-fans (Palace höll till på andra sidan stan) gör det till en än mäktigare syn. Väldigt förvånad över hur många som bär färger men desto gladare för claret & blue får man helt enkelt inte nog av, eller hur?
Första och andra försöket att komma in på pub misslyckas helt enkelt för att det är fullt. Tredje puben släpper inte in oss eftersom Tony är för välklädd??!!?? Förklaringen var att huliganer oftast är välklädda och det kanske är sant men lite märklig inställning. Fjärde puben släppte in oss och Tony kom ganska snabbt tillbaka med, ja just det, Stella på fat. Den mannen gillar verkligen Stella men när man serveras på en knökfull pub så protesterar man inte i första taget och påpekar att det vore trevligt med lite variation utan tar sin öl med ett leende och stämmer sedan in i "I'm forever blowing bubbles". Sången är den klart populäraste denna dagen och på puben hinner man knappt säga Stella innan någon annan börjar sjunga den på nytt. Trycket på puben är inte att leka med, både hals och öron tar en hel del stryk.
Tony verkar tycka att en naturprodukt som Stella är nog med mat för en dag men jag tar en snabb avstickare till McDonald's och trycker i mig två burgare som utan livbojar snabbt drunknar i all Stella nere i magen.
20 minuter innan match bestämmer jag och Tony en plats att träffas på efter matchen och ger oss av. 10 minuter innan match står jag på min plats och man förundras varje gång hur smidigt dom släpper in folk i England. Eller kanske är det hur osmidigt insläppen i Sverige fungerar som förvånar en?? Jag vet inte vilket men nog är det märkligt att det fungerar så enkelt och bra på ett ställe men inte alls på ett annat ställe.
Väl inne förvånas jag genast över att arenan inte ser ut att rymma några 70.000+, vilket måste ses som ett otroligt bra betyg åt arenan och den visade sig också vara helt underbar. Stod långt upp i ett hörn men såg alldeles utmärkt och stämningen var i första halvlek si så där. Direkt efter matchen satt igång så kom "I'm forever blowing bubbles" för första och bästa gången. Jisses vilket tryck när alla WHU-fans (gissar att det var 40.000 WHU-fans och resten Palace) ställer sig upp och ger hals. Riktig gåshud eller ståpäls som Gunde säger, av sången och att bara se sig runt och njuta av all claret & blue på läktarna runt sig var mäktigt och ger mig ståpäls bara jag tänker på det.
Andra halvlek är den första lik förutom att Palace gör mål och då är det första gången faktisk som Palace-fans verkligen sjunger. Konstigt nog får deras mål fart på WHU-fans och andra halvlek sjöngs det ganska bra även om det kan bli betydligt bättre. Engagemanget är det åtminstone inget fel på även om de flesta verkade inse att WHU inte kommer göra mål idag. Det känns lite uppgivet även om sången fortsätter matchen ut.
Fotbollen kommenterar jag inte så mycket för den antar jag att dom flesta sett. Min uppfattning var åtminstone att det var en jämn match med två stora chanser vardera och Palace satte en av sina två chanser medan vi inte gjorde det. Vi skulle tydligen haft straff men ärligt talat så kändes inte WHU speciellt PL-mässiga, inte Palace heller för den delen. Saknar mycket förmågan att trycka ner motståndarna i straffområdet, speciellt i slutet av matcher då vi ligger under eller jagar vinst. Bristen på denna förmåga speglar nog rätt väl vad som saknas i WHU, lite tyngd rent spelmässigt.
Efter matchen töms WHU-sektionerna ganska snabbt och hemfärden börjar. Ganska tom i skallen direkt efter men folk verkade ta förlusten förvånansvärt bra och hemresan visade sig inte bli så tråkig som jag trott.
Hemresa från Cardiff till Rhyl
Köerna ringlade sig verkligen långa utanför stationen och naturligtvis blev vi skickade till fel kö av personalen och sen påstod dom t.o.m. att vårt tåg inte fanns vilket verkligen var märkligt när det stod på perrong 2 och väntade. Efter diverse tjafsande hittade vi själva tåget och det verkade bara vara lokföraren som visste var tåget skulle gå men när vi väl hittat tåget räckte det för oss.
Trodde hemresan skulle vara lång och tråkig men den var bara lång. Bättre blandning av supportrarna på vägen hem och det var nog 70-30 i WHU favör. Det märkliga var att WHU-fansen höll igång med sånger och Palace-fansen satt tysta, kanske inte läge att vara kaxiga??
Längre bak i kupén så hade fyra WHU-fans sångtävling och skulle sjunga sånger där något i sången kunde knytas till WHU. De mest sjuka samband lyckads dom hitta mellan text och WHU.
Min och alla andras favorit var när två av dom sjöng en sång som innehöll texten "when the fat horse goes out the door". Samtidigt som dom sjunger denna textsnutt går naturligtvis ett Palace-fans ut genom dörren och dom båda pekar mot honom med hela vagnen liggandes på sina platser eller golvet skrattandes och jublandes i en konstig blandning. T.o.m. Palace-fansen hade skoj åt sångerna varför stämningen blev än bättre. Gissar att de tänkte på Brian Deane när det blev väl mycket häcklande för att stå ut eller så tyckte de som vi andra att det verkligen var roligt och i så fall får Palace-fansen min respekt och förtjänar densamma.
Sångerna m.m. fortsatte hela vägen till Crewe där de flesta steg av och sista timmen hem var ganska lugn men då kunde man passa på att vila en timme och förbereda sig för ytterligare en laddning Stella på någon av Rhyls nattklubbar/pubar.
Resten av resan är inte mycket att berätta om och av lite intresse för er läsare här så de historierna sparar jag till mina polare för att plåga dem med.
Sammanfattningsvis kan jag säga ett par saker:
- Millennium Arena. Vilken stadion, högsta betyg.
- Cardiff och festandet. Underbar förfest och man märkte verkligen att det var något speciellt.
- Resorna. Fan vet om inte det var det bästa av allt. Hade ont i magen av allt skrattande och blåsan tog mycket stryk, inte bara under tågresan.
- Palace-fansen. Inte så få som det verkade på tåget utan de flesta kom helt enkelt från London. Verkade vara trevliga och hade humor.
- WHU-fansen. Många och högljudda men inne på arenan kan dom definitivt bättre och det blir bara riktigt bra när "forever blowing bubbles" sjungs men då är det å andra sidan ståpäls.
- Min granne inne på stadion. Han tyckte jag var dagens hjälte eftersom min resa till Cardiff gick loss på ca 4.500:- vilket han skulle berätta för frugan som gnällde över hans kostnad på ca 1.600:- för resan. Visserligen blev det faktiskt en kostnad på strax under 3.800:- tack vare att Tony var hygglig nog att bjuda på det mesta men det visste jag inte då.
