West Ham - Leeds 1-1
En på presskonferensen upprörd Alan Pardew kommenterar den tveksamma straff Leeds fick på stopptid. Inget uppseendeväckande i det. Men det fanns sånt som var mycket värre. Som t ex den alldeles för svaga insats West Ham gör under de 92 minuter som föregår straffsituationen.
West Ham hade att utföra en viktig uppgift igår kväll. Att för första gången denna säsong vinna tre raka matcher och därmed ytterligare närma sig Coca Cola-ligans Top 2. Man kom till spel med samma elva som startade mot Sunderland senast och förutsättningarna för en lyckosam kväll var, kan man tycka, mycket goda. Tre mål mot Watford när det var precis det som krävdes, och två mot Sunderland på Stadium of Light, indikerade att gästernas burväktare Neil Sullivan skulle få det hett om öronen när Hammers bjöd upp till fredagsfest inför drygt 30 000 hängivna på Upton Park.
Det började riktigt lovande. Redan efter ett par minuter får Rebrov på ett hårt skott som dock kommer lite för nära Sullivan som kan parera. Minuten senare träffar Darren Powell ribban men det var tur att den inte gick in för reprisen visar att vårt resliga mittbackslån från Crystal P hade tagit hjälp av "Guds arm" i sin ansträngning att ge oss en tidig ledning.
Sen finns det ärligt talat inte så mycket mer att berätta om första halvlek, i alla fall inte vad gäller farliga chanser runt Leedsmålet. West Ham är idéfattigt och spelar spänt och stressat. Gästerna får en stor chans före paus, när Palace-Powell känner sig jagad av "sprintern" Brian Deane och slår en helt misslyckad passning åt Bywaters håll. Bollen är plötsligt Deanos som väljer att försöka skruvplacera den över den utrusande Hammers-målvakten. Lyckligtvis träffar bollen överliggaren.
I paus tar sig vår gaffer en funderare. Precis som alla andra åskådare har han insett att West Ham denna afton i princip helt saknar ett offensivt passningsspel. En åtgärd för att bryta detta skulle kunna vara att ta in Reo-Coker, en spelare som när han är sig själv kan öppna ett motståndarförsvar med sitt spelsinne och sin löpstyrka. Pardew resonerar dock annorlunda. Hans slutsats är att eftersom det spel laget presterar missgynnar en spelare av Rebrovs typ - han får ju inga bollar! - så Pardew låter ukrainaren stiga av. In istället med den rutinerade räven Sheringham, som ju gjort ett och annat viktigt mål i skitmatcher genom åren. Drygt 20 kvar kommer förresten RC in i alla fall, som ersättare för Chadwick.
Andra halvlek börjar bra, redan efter fem minuter kommer West Ham i en för kvällen ovanligt lyckad attack på vänsterkanten och Ethers inlägg, som dimper ner framför bl a Harewood och Chadders, rakas in i mål av vår högerbreddare. Han gör därmed sitt första i West Ham-tröjan och glädjen går inte att ta miste på när han lyfter armarna mot kortsideläktaren.
Målet stabiliserar hemmalaget något och man uppträder mindre stressat än tidigare i matchen. Det dräller inte av måltillfällen i andra halvlek heller men såväl Lomas, Sheringham (bl a en fin nick med perfekt höjd men tyvärr placerad för nära keepern) som Harewood hade sina chanser. Det hade också Leeds, fr a ex-hammern Brian Deane, som ju redan i första halvlek var nära att ge sitt lag ledningen, hade en nick rakt på Bywater samt en riktigt vass chans när han sprang perfekt in i straffområdet men trots att han var omarkerad förvaltades inte Healys fina inlägg utan skottet gick över.
West Hams akilleshäl denna kväll är mittfältet. Försvaret sköter sig i stort sett klanderfritt, panikpassen är få, dock kunde det vara bättre adress på många av de offensiva framspelningsförsöken. Våra två där framme kan inte heller lastas för att de i princip aldrig får några bollar att jobba med. Etherington är tämligen osynlig och de två i mitten, Lomas och Fletcher, gör inte många saker rätt, särskilt inte i första halvlek, i alla fall om man ska tala om offensiv kreativitet. Den ende som står för det sistnämnda är Chadwick, det var på hans kant som det trots allt hände saker och Chadders var West Hams klart bäste spelare fram till det att han fick utgå pga skada efter 67 minuter.
Vid 90 minuter visas en skylt med siffran 3 och man känner någonstans i maggropen att nu kommer något obehagligt att hända. Inte för att Leedstrycket var särskilt kraftfullt, känslan fanns där ändå. Tyvärr var det precis så det blev. David Healy faller i straffområdet, antingen av "egen kraft" eller så är det Lomas som drar ner honom. Den som ser TV-reprisen måste starkt betvivla att domaren fattade rätt beslut. Hur som helst, det fanns ytterligare några straffsituationer under matchen, bl a en som Ferdinand var iblandad i, så kanske handlade det om kompensation.
Healy lägger själv straffen i höger hörn, Bywater går åt rätt håll men når inte fram och 1-1 är ett faktum.
Matchen slutar således i frustration. Givetvis är det bittert att tappa två viktiga pinnar på en tveksam straff på övertid men West Hams problem är betydligt större än så. Man förmår uppenbarligen inte hålla den jämna höga nivå i match efter match som krävs om man ska ha en chans att bli direktuppflyttade till våren. Man uträttar alldeles för lite, det är ändå hemmaplan, är inte tillräckligt aggressiva och kreativa helt enkelt. På något sätt straffas man rättmätigt när kvitteringen till sist kommer. Nu är som väl är inte standarden på lagen i Coca Cola Championatet skrämmande hög direkt, så Hammers kan mycket väl snubbla sig fram till en playoff-plats. Men vi vill ju mer än så, eller hur?
West Ham-Leeds 1-1 (0-0)
1-0 Chadwick (50), 1-1 Healy (straff, 90+2)
Gult kort: Darren Powell (90)
Publik: 30 684
Bywater
Repka Ferdinand D Powell C Powell
Chadwick (67) Lomas Fletcher Etherington
Rebrov (45) Harewood
På bänken: Sheringham (45), Reo-Coker (67), Burch, Mullins, Zamora
